Byta stad och växelvisa lösningen?

Jag har inga erfarenheter än så länge men är själv i liknande sits. Det är inte lätt att ha en relation när man inte har nån vardag ihop.

Din son är ju ganska stor tänker jag och kanske inte har lika stort behov av att bo med båda exakt lika mycket. Egentligen tror jag inte att man ska stirra sig blind på nån exakt jämnt fördelad tid. Hur man är som förälder, hur engagerad man är och att barnet alltid vet hur mycket man bryr sig om barnet är viktigast.

Ni har en bra grund då du har haft honom på halva tiden i så många år. Har du pratat med honom om detta? Vad kan reaktionen bli?

Hur löser du det med jobb i 2 olika städer? Ett problem är kanske att han upplever att dina bonusbarn får mer tid?

Jag kommer själv behöva rucka på varannan vecka livet för att få ihop mitt liv. En svår ekvation att lösa.

Hej,

Tack för insiktsfull kommentar!

Han har inga problem med att jag skulle vara där den veckan som han är hos sin mamma. Sen har jag inte tagit diskussionen längre än så, för tillfället. 

Sedan är min uppfattning som din, det handlar mer om kvalitet än kvantitet när man umgås. Blir det mindre kalendertid blir det desto mindre "tom" tid tillsammans eftersom jag vill att vi tar tillvara på gemensam tid fullt ut, givet vad han orkar såklart :) Blivande tonåring har ju även sitt behov av eget space. Det är också en förutsättning att han får några år till för att bli mer självgående för att kunna ta sig till träningar och kompisar på egen hand. Det finns ju en mamma med i bilden och hon måste ju även hon ha juste förutsättningar.

Jobb är en annan stor faktor. Jag kör eget och styr själv var/när mina kundbesök ska ske. admin/analys/utförande kan jag göra var som helst där det finns en uppkoppling (typ var som helst).

Avundsjuka kommer säkert finns inslag av därför tror jag på transparens och att kommunicera/fråga/inte anta.

Rovan

Själv tror jag inte på att man kan ersätta kvantitet med så kallad kvalitetstid när det gäller barn. Man behöver de där tomma stunderna, det är då barnens tankar och känslor kommer fram. Risken med din plan är att du fasar ut dig själv till att bli den roliga helgpappan medan det är mamman som får den nära relationen med sonen. Detta kan bli extra olyckligt då han går in i tonåren och mer än tidigare behöver en manlig förebild. Ska det bli mammans nya sambo som ger tips om hur man rakar sig, håller undan acne och pratar med tjejer?

Det är ditt liv och om pojken har en stabil uppväxt med vettiga vuxna omkring sig så är det säkert ingen katastrof för honom. Men du kommer att bli en mer perifer person i hans liv om du gör som du planerar.

Du stämplar ju ut från sonens vardag under de känsliga tonåren då han antagligen behöver dig som mest. Tänk på vilken relation du vill ha med honom när han är vuxen. Är det verkligen värt att bli sambo exakt NU? Varför inte vänta 5-6 år, han är ju snart vuxen.

Fräscht att flytta ifrån sitt barn...

Hej Limajo, det är en uppenbar risk, precis som du skriver. Det är därför kan en långsammare övergång vara ett sätt att harmonisera med hans behov. En 15-16 åring kan såklart pendla mellan vilja ha mkt egentid till att vilja vara nära från tid till annan. Visar det sig vara så får övergången ske i lugnare tempo. Att nån annan kliver in och tar "blommor & bin"-snacket kommer inte hända, det är ju inte så att jag är försvunnen är hans liv. Och vem vet, han kanske även öppnar upp för att faktiskt vilja öppna för ett äventyr med att flytta med  eller kliva på utlandsstudier då gymnasiet börjar.

Det är inte exakt just Nu som samboskapet står för dörren. Det är en särborelation med möjlighet till utveckling till samboliv framöver. Däremellan är det en övergång som sker under ca 3-4 år. Utveckling och faktiskt behov får styra tempot/takten. Och vem vet, kanske vill han följa med efter de åren?

Du uttrycker dig ganska lättvindigt, är det för att du redan bestämt dig och inte vill ta till dig konsekvenserna? Eller bryr du dig helt enkelt inte så mycket? Du försvinner inte ur hans liv men du visar tydligt att du prioriterar annat än honom högre om du väljer att flytta. Jag är själv uppväxt med en pappa som varit frånvarande under stora delar av min uppväxt och suttit med funderingar kring varför han valde projekt som innebar veckopendling före att vara hemma med oss. Det är inga roliga tankar att ha som barn.

Och det där äventyret du pratar om innebär att din son i stället måste välja bort sin mamma. Knappast en spännande framtid...