Hej,
När jag blev gravid för tredje gången (första blev en son, andra graviditeten slutade i missfall, sista blev en son) så kände jag ingen glädje alls. Jag grät mkt och kände att jag hade tagit helt fel beslut att skaffa syskon. Jag ville inte prata om graviditeten alls de första 12 veckorna. Efter kub blev det successivt bättre. Ett tag kunde jag inte ens se bebissaker utan att jag började gråta och fick rejält ångestpåslag.
Jag kunde aldrig sätta ord på varför det var så tufft där och då. Ändå var jag förlåtande mot mig själv och intalade mig själv att det var okej att känna så. Jag visste innerst inne att barnet var önskat och att det förmodligen bara var hormoner.
Efter vecka 22 släppte hela paniken kring att vi skulle ha ett till barn. En del i processen att det tunga lättade lite var att vi fick reda på könet och vi kunde bestämma namn och prata om bebisen som en individ och som en familjemedlem. Då började det kännas mer självklart att det var just HAN som skulle komma. Idag är han 6 månader och jag skulle inte vilja leva utan honom. Han kompletterar vår familj och nu känns den komplett.
Jag var ärlig med bm och fick samtalsstöd rätt tidigt. Samtalsstödet i sig gav inte så mkt men att lyfta problemet gjorde en hel del. Vi bestämde att sambon skulle vara hemma med mig de 10 första veckorna (semester/komp/pappadagar/ dubbeldagar) och rodda det första barnet med dagis etc. det gjorde en hel del eftersom jag fick en till dipp ngn vecka efter han var född. Ångrade aldrig bebisen men det kändes så stort med två barn att det blev överväldigande.
Däremellan var jag vansinnigt förlossningsrädd.
Yngsta är 6 månader idag och livet rullar på. Det går inte en dag nu utan att jag känner mig tacksam över mina två barn. Vi har en balans i familjen som är upprättad och jag är äntligen av med alla gravidhormoner. I efterhand var väldigt mkt hormoner. Kan även känna en slags sorg över att jag inte kunde njuta av graviditeten eftersom det är en sån speciell och förhållandevis kort period i ens liv. Men jag ser det som att jag valde inte att må dåligt, det är inget jag rådde för.
Att få barn nr 2 har ändå varit mkt lättare än barn nr 1. Erfarenheten sedan föregående barn sitter som ett trygghetspaket i själen. Man har vanan, rutinen och mer kunskap. Med barn 1 fick man höra om sömnbristen men man kunde inte riktigt relatera till den eftersom man inte upplevt den. Med barn nr 2 var man beredd och kunde testa alla knep man lärt sig från nr 1. Så det har på så vis varit lättare än jag trott!
Grattis till graviditeten! <3
