Är det onormalt att onanera när man är i en relation?

Jag och min partner är båda 50+. Vi bor på olika ställen men kan träffas på helgerna. Hon är mycket erfaren och har ett stort sexbehov. Jag har bara haft ett par relationer i mitt liv och har alltod levat ensam. Mitt sexliv har huvudsakligen bestått av sexuella fantasier (inkl. sexnoveller och porr) och onani. Min partner tycker mycket illa om detta och för hennes skull har jag starkt dragit ner på sexnoveller och porr, men att helt avstå från sexfantasier och onani är i praktiken omöjligt för mig.

Att ha sex på riktigt med min partner är däremot svårt för mig, och jag har fått använda Sildenafil och ändå har det bara funkat några gånger. Mitt problem är att jag har lättare att bli kåt på fantasier, och då ska de handla om ovanliga saker, t.ex.åldersskillnader, såsom unga killar med äldre damer eller unga tjejer med äldre herrar, samt nymfomaner som har sex med många män och får många orgasmer. Då kan jag lätt bli hård när jag tänker på sånt, Min partner och jag är däremot ungefär lika gamla och att blanda in andra i vårt sexliv är inte aktuellt, trots att min partner är väldigt kåt av sig är det helt otänkbart för henne, och jag vill inte heller göra det på riktigt.

Det innebär att det är svårt för mig att bli hård av att bara tänka på att min partner och jag har sex, och då blir det förstås svårt att få stånd när vi försöker ha sex också, vilket förstås förstärks av prestationsångest och skuldkänslor. För det är verkligen så att min partner tycker väldigt illa om att jag runkar och tänker på något annat än henne. Hon har ett häftigt humör och kan bli riktigt förbannad, men det värsta är hon mår så fruktansvärt dåligt av det. Själv fantisersar hon inte sexuellt och onanerar sällan, hon har alltid fått vad hon behövt äger hon. För henne är sex okomplicerat: man ska göra det och inte hålla på med konstiga fantasier, tycker hon. Mina fantasier finner hon enbart motbjudande, och hon tycker också att det är onormalt att en vuxen karl ofta drar i sin kuk. Vi bråkar ofta om de här sakerna, och hon säger ofta att hon inte orkar mer utan ska göra slut och välja någon annan man som inte har mina problem, och hon har flera att välja på, främst sin f.d. man. men hon ångrar sig snart, för någonstans älskar hon mig väldigt djupt, och jag älskar henne också. Det ska tilläggas att hon har många andra problem i sitt liv nu, bl.a. med hälsan, så det tär extra mycket på henne när vårt problem kommer ovanpå det.

Jag försöker förklara för henne att mina fantasier och mitt runkande inte har något med mina känslor för henne att göra, men det kan hon inte acceptera. Om jag onanerar och tänker på något annat än henne är det ett svek tycker hon, och att jag behöver mina fantasier innebär att jag inte älskar henne, anser hon, vilket är helt fel enligt mig. Jag har valt att varje gång jag har utlösning tänka på henne, med det är inte tillräckligt för henne, eftersom jag kan bli hård och påbörja runkande genom att fantisera om annat.

Naturligtvis gör detta bråk att det blir ännu svårare för mig att ha sex med henne, då allt bråk hela tiden ligger i bakhuvudet och gör att jag får svårt att bli kåt. Jag borde egentligen inte ha svårt att tända på henne för hon har en välbevarad kropp och är ju väldigt kåt av sig och kommer många gånger, vilket ju är sånt jag gillar, men allt det negativa och skuldkänslor och prestationsångest gör det väldigt svårt för mig. Det är ju förstås förståeligt att hon blir frustrerad när jag kan bli hård av annat men har så svårt att få till det med henne. Men för mig har fantasierna en fördel som gör det lättare än med henne, nämligen den att fantasierna inte bråkar med mig! Och jag har ju ett sexbehov jag också och det yttrar sig i att fantasier lätt kommer till mig, även om jag sällan numera låter det gå till utlösning.

Som jag skrev är fantasier och runkande något jag alltid ägnat mig åt och att ändra på det är svårt. Min partner vill att att detta ska försvinna (bara fantasier om henne och mig accepterar hon), men för mig känns det omöjligt. Då skulle jag behöva tränga bort varenda enligt henne olämplig fantasi som dyker upp i min hjärna, och det går inte. Nej, jag måste få vara fri i tanke och fantasier annars mår jag inte bra känner jag.

Jag tror också att om detta med fantasier och runkande avdramatiseras och inte längre är ett rött skynke för henne, så leder det till att jag kan slappna av bättre och får det lättare att ha sex med henne, när jag slipper ha allt bråk i bakhuvudet.

Men hon kan alltså inte acceptera mina fantasier och mitt runkande och hon anser att det är ett beroende jag har som jag borde söka hjälp för att få bukt med. Men jag kan inte gå med på det för jag anser inte att mitt beteende är på något sätt onormalt eller sjukligt (lite ovanligt kanske, men absolut inte sjukligt) och då känner jag mig inte motiverad att söka professionell hjälp. Jag tror inte att någon läkare, psykiater, psykolog eller sexolog skulle betrakta mitt beteende som sjukligt. Jag anser tvärtom att det är henes fixering vid mina fantasier och mitt runkande som är huvudproblemet och som hon måste komma tillrätta med (Det ska tilläggas att hon åtminstone tidigare gick till psykolog ofta och jag träffade också psykolog några gånger förra hösten, för våra problem, även om det inte var exakt detta som togs upp då.)

Och nu vilja fråga er detta: Anser ni att detta med mina fantasier och mitt runkande är såpass onormalt att jag borde söka professionell hjälp mot det, eller är det hennes fixering vid detta som är huvudproblemet?

(Hennes och mitt problem, då delvis ur annan synvinkel, ligger också till grund för denna gamla tråd:

http://www.familjeliv.se/forum/thread/79117670-har-du-eller-har-du-haft-sexuella-fantasier )