Hjälp mig!

Har inte erfarenhet av liknande men spontant låter det inte alls bra.

Vad säger pedagogerna? Vad rekommenderar de?

Tack för svar!

Vill du vara mer specifik om vad som inte lät så bra? 

Eftersom han precis har börjat på skolan så avvaktar jag som förälder på att vidta åtgärder, jag tänker att det är vanligt och ju mer tid han är i skolan och med kompisar ju mer tid kan han anpassa sig. Lärarna har inte sagt så mycket hittills mer än att informera om saker han gör. Glömde att säga att ibland så stör han lektionen också genom att sätta på sig handdockorna på sina händer. Lärarna beskriver det som att ena dockan grinar och den andra skäller. Detta görs i väldigt hög ljudvolym så flera barn i klassen måste springa ut eller ha hörselskydd. 

Hej och välkommen hit!

Jag måste bara fråga om han gått på förskola?

Har pedagogerna där sagt något liknande eller är det nya beteenden?

Tack!

Han gick på förskolan men där anpassade han sig hyfsat bra, det var inte lika frenetiska problem som nu men jag antar att det har att göra med att det är nya rutiner och barngrupper. 

Två saker de sade på förskolan var 1: Han förstod inte riktigt humor, när de andra barnen skrattade åt någon saga eller liknande så öppnade han sin mun och gjorde skrattljud utan att visa glädje. 
2: En gång så skrattade han så att det dånade i hela korridoren däremot. Han hade sina händer fulla med bajs och jagade alla andra barnen med detta då de skrek och sprang iväg. När jag hämtade upp honom så skrattade han åt det när fröknarna berättade. Han var nästan 5 år när detta hände så jag antar att det var för att han var liten. 

Tycker ni att jag bör göra något eller ska jag avvakta? gör era barn också sånt här?

Jag är långt ifrån en expert men det du beskriver låter inte helt sunt.

Då du känner dig osäker är kanske en utredning den bästa vägen att gå, tänker mig att beteendet skapar står frustration och osäkerhet hos dig? Om din pojk påverkas av det kan jag inte uttala mig om men någon mer bevandrad inom barns utveckling som en barnterapeut borde kunna ge svar.

På lång sikt gör du dig själv en tjänst (och kanske din pojk med) om du gör en utredning och får svart på vitt om det är något avvikande eller om allt är helt som det ska vara.

Tack för svar! 

Jag har velat i tankarna om någonting är fel men självklart tror jag inte det. Detta gör säkert de flesta barnen.

 

Jag kan tillägga att vi hade en psykolog hemma hos oss för att kolla hur han agerar i hemmiljö. Det hon uppmärksammade var att han blev väldigt förnärmad när hon kom så han stängde in sig i sin garderob (Där brukar han vara och rista påhittade tecken på väggen) och han skrek massa nonsens. Psykologen gav honom uttrymme men spelade in hans röst från sin mobiltelefon. Hon mailade oss några dagar efter och berättade att han hade pratat baklänges och när hon spelade upp ljudet baklänges så formade han ganska obehagliga meningar som ingen av oss förstod vad det betydde.

 

Som återkoppling så informerade psykologen att vi avvaktar eftersom han är liten fortfarande. Har era barn gjort såhär?

Två härliga söner?

Pojken du beskriver låter allt annat än härlig måste jag säga.

Det låter som om det hade varit bra att försöka komma fram till vad som orsakar din sons beteende. Det han gör hemma och i skolan är inte sådant som andra barn i hans ålder normalt gör. Visst är det ganska vanligt att inte torka sig, men inte att kleta det på möbler eller jaga kompisar med det... Att inte interagera med de andra är också väldigt ovanligt. 
Jag tycker att du ska kontakta skolhälsovården och se om de kan göra en utredning, eller den vanliga vården. Det är olika vilken väg som går snabbast, så kolla båda. Kan mammans frånvaro ha med saken att göra? 

En far älskar sina barn oavsett vad..
Jag hör vad du säger, jag respekterar din åsikt som lärare och som har erfarenheter med hur barn integrerar med varandra. Det som dock blir motsägelsefullt är varför psykologen sade att vi skulle avvakta medan alla här säger att jag ska göra en utredning. Nu tror jag ju inte det men jag skulle inte vilja veta att det är något fel på mitt barn, det tar emot som pappa. Jag ska nog kontakta skolan men är rädd att det ska bli en för hård smäll. 

Vad tror ni att det rör sig? Jag vill förbereda mig mentalt.

Det är vanligt att föräldrar, precis som du, inte vill göra någon utredning, för att de vill inte veta att "det är något fel" på deras barn. Fullt förståeligt! Men tänk på att syftet med en utredning/samtal/kartläggning är att hitta sätt för de vuxna kring barnet (du, lärare, osv) att få reda på hur de ska göra för att göra det bättre för barnet.
Jag är absolut ingen expert, men funderar på om det kan vara något psykologiskt, tex reaktion på något som hänt tidigare. Då kan han bli hjälpt av samtal med kurator el dyl. Det kan också vara något neuropsykiatriskt, som i så fall är ett mer bestående funktionshinder. (autism, adhd, osv)  I så fall kan han vara hjälpt av att lära sig förstå hur han fungerar, och alla vuxna kring honom kan lära sig hur de ska bemöta honom, vilka starka sidor han har som man kan bygga vidare på, osv.