Rädsla

Nu var det länge sedan jag var gravid, men varje gång var det såhär:
Först är man jätterädd och oroar sig för allt, men när det är 2-4 veckor kvar så blir man så less på att vara gravid att man skiter i allt - bara ungen kommer ut någon gång... Så rädslan har försvunnit varje gång.
Trots att man tror att det inte kommer att släppa, så blev det lika dant varje gång.

Nej, du är inte ensam!

Jag är gravid med första barnet, halvvägs gången nu.

Och jag har haft perioder då jag gråtit mig fördärvad, varit förtvivlad, rädd och haft sån ångest över så många saker!

Till exempel att min kropp kommer att bli förstörd för all framtid, jag kommer bli inkontinent resten av livet, och tusen andra orosmoment.

Men man får söka stöd hos andra som fött barn, och ge sig själv en mental örfil så man vaknar upp ur all rädsla och kan leva i nuet.

Det försöker jag göra nu...

uuush ja, sitter här nu i v 39 och min mage har blivit stor, jag är rädd för att förblöda, rädd för att dö, rädd för att beisen inte mår bra där inne, rädd föratt han är stor och jag spricker.... rädd för att sy.... rädd för att bajsa efter att man fött barn, för det gör nog ont...
asså listan med oro kan göras lång idag.
Dock är jag så tacksam för min psykolog som jag går hos, aldrig innan tyckt att det där funkar och aldrig följt upp psykologkontakter utan ringt och avslutat kontakten efter ett enda samtal, men inte nu! Det har vart skönt med stöd, opartiskt och utan dömmande åsikter. 

Sök MVC psykolog, det är fantastiskt.... även om jag har jobbigt idag.

Jag vet inte om det hjälper men att föda barn är det bästa jag någonsin gjort! Jag var också rädd för massa innan. Fick för mig att jag hade en jättebebis därinne och var rädd för att gå på toa efteråt. Helt i onödan! Bebisen var stor (4,2 kg) men jag sprack inget. Jag lyckades bajsa både under förlossningen (på toa, 30 minuter innan krystvärkar började), och dagen därpå. Gjorde inget ont alls. Var så stolt över min bedrift att jag berättade för alla barnmorskor och undersköterskor som kom in på rummet om min lyckade bajsning. Tills sist sa en att jag redan berättat om den två gånger och då slutade jag. Haha!

Klart det gör ont. Men wow alltså! Det är så jäkla häftigt! Förväntningen, anspänningen, prestationen, kärleken, och framförallt BEBISEN!

Sa till min man bara timmar efter förlossningen att jag längtar efter att få göra det igen.

Lycka till! Allt kommer gå jättebra!

TACK

Jag födde i somras men var livrädd hela graviditeten och kunde inte njuta ett dugg, kanske därför jag födde lite för tidigt till slut då jag bara oroade mig och nojjade över allt och inget, var så rädd att något skulle gå fel. Nu gick förlossningen faktiskt bra trots att jag nästan fick panik där inne ett par gånger. Men jag tror det är bra att vara lite rädd för då är kanske chansen är större att det faktiskt känns bättre när man väl klarat det, man tror man inte kommer klara det men sen får man upp bebisen på sitt bröst och all smärta försvinner :)