Här har du en till som känner som du. Vi har varit ett par i 25 år. Jag har under många år ? byggt upp? ett liv vid sidan av för att jag känt att det kanske är mig det hänger på. Mådde väldigt dåligt för några år sedan. Skaffade egna hobbies och egen vänkrets osv. Men nu har vi typ inget liv ihop tillsammans maken och jag. Vi ungås inte ihop med andra, han har sina intressen och jag mina. Vi har det tråkigt ihop, tittar mest på Tv. Men han är nöjd med det tror jag. Jag längtar inte efter att gå ut och äta eller hitta på saker med honom för det har tyvärr inte varit så jättekul att göra det. Och jag tycker han är tråkig när vi går bort tillsammans, ( det händer att vi blir bortbjudna) Jag har börjat irritera mig på saker hos honomoch känner inte någon passion, känner inte att han är en ? man? för mig tyvärr utan mer en vän . MEN jag älskar honom som person och han är en trygghet och som sagt en fin vän. En bra man skulle nog många säga, inget att klaga på egentligen, När jag tänker på hur vi skall ha det nu när barnen börjar bli stora och vi blir själva får jag nästan panik. Men samtidigt vet jag inte om det är en livskris bara som går över kanske?
Skönt att höra att jag inte är ensam om denna känsla. Det är svårt när skälen till att separera inte är så stora, tex att man bråkar jämt eller så. Så tyvärr har jag inget bra råd bara berätta att du inte är ensam om situationen<3
