-
-
Svar på tråden BF November, följas åt?
-
Bf 27 nov som sagt.
Denna graviditet har varit tung för mig. Har känt mig deprimerad, verkligen känslomässigt påfrestande. Känner mig skör och behöver ordning och reda hemma, men är stor och orkar inte allt.
Nästa helg vill sambon ut och festa. Jag skulle helst vilja att han var hemma, dels känner jag mig mer lugn då, dels kan jag få hjälp med grejer hemma. Kommande torsdag är v 36+0, så om det är lördag festen är på så är det 36+2 som kommer bli festdagen.
Varje gång han festat med den personen som har festen så kommer han hem jättesent, kanske kl 4-6 på morgonen och sover till 15-16 dagen efter. Nu kanske han inte gör det denna helg, men historiskt har det sett ut så varje gång.
Och denna helg bråkade vi för att vi hade bestämt myskväll i fredags men han ville ta en spontant aw med en kompis. Jag sade: vi hade ju bestämt. Då blev han sur över det. Känns ju inte superkul direkt
Hoppas jag inte dödar denna tråd med dåliga berättelser, undrar bara om nån känner igen sig? -
-
Ja första barnet. Och du har nog rätt i att poletten ramlar ner senare. Hoppas det iaf! Det är väl det som gör det läskigt, att man inte vet, och därför jag blir så arg/ledsen. Sen spelar ju hormonerna in, helt klart.Anonym (Tut) skrev 2019-10-27 21:19:13 följande:Jag har Bf den 20e Nov, så vi ligger rätt nära i tid. Är det första barnet för er? Blir första barnet för mig och min sambo. Brukar inte folk alltid säga att det tar längre tid för polletten att trilla ner för killar/män när det kommer till att bli pappor.. Att det är när barnet är fött som dom verkligen förstår.. Jag kan förstå din frustration men förhoppningsvis så blir det bättre. Men det är inte lätt att alla gånger att hålla sig lugn när hela kroppen är full med hormoner som spökar.
Idag känns det bättre iaf. Tack för ditt svar.
Är din sambo hemma med dig?
-
men ja, frustrerande att inte mannen visar omsorg utan tänker på sig och sitt.Anonym (Mysen) skrev 2019-10-27 22:10:49 följande:Ja första barnet. Och du har nog rätt i att poletten ramlar ner senare. Hoppas det iaf! Det är väl det som gör det läskigt, att man inte vet, och därför jag blir så arg/ledsen. Sen spelar ju hormonerna in, helt klart.
Idag känns det bättre iaf. Tack för ditt svar.
Är din sambo hemma med dig?
-
-
-
-
-
Vad skönt att höra. <3 Din historia ger verkligen hopp!Em198nio skrev 2019-10-28 16:35:22 följande:Hej!
Min man & jag fick vårt första barn för snart 10år sedan - då var vi 20 & 25år. Minns att jag kunde känna som dig (vi båda hade jobbat/jobbade i krogbranschen dessutom som gör att HELA LIVET ÄR PARTY liksom). Vi/han var konstant på fest och det fanns ingen morgondag... Minns att jag kunde gråta floder som gravid när han tog en öl efter sitt jobbpass med kollegorna.
Men den sista månaden drack han inte en droppe och gick väldigt mkt in i en nervös roll över att bli pappa (haha skottade bakom bilen 1ggn i timman hela månaden ?IFALL FÖRLOSSNINGEN STARTAR!?) Väldigt skönt när det ramlade ner hos honom med, själv blir man ju nästan mamma i samma sekund som man plussar liksom... Men från den stunden så förändrades allt.. Dessutom fick vi en tuff förlossning där han & bebisen fick springa iväg akut då vår pojk föddes med sugklocka & navelsträng runt halsen, väldigt dålig andning. Så de första 3h av hans liv fick inte jag vara med - utan han var den som fick ta allt ansvar. <3
Nu ska vi ha vårt tredje barn och han är drömpappan deluxe - alltid barnens & mitt bästa i första hand. <3
En sån där pappa som är tränare i barnens idrotter, som gör 65% av allt hushållsarbete (95% nu i slutet av graviditeten) och som alltid tagit varannan nattmatning osv. Trodde jag inte för 10år sedan när vi kom hem dragna runt 4snåret varje natt och drack shots som om det inte fanns någon morgondag liksom... :)
Grinade hela hela helgen åt att sambon vill festa jämt. Men så skönt att höra att din man numera är en drömpappa. Kanske min sambo fattar när han har barnet i sin famn.
Blir positivt berörd av din historia. -
