Ångest över soc. bemötande

Mitt ex som är dömd för brott mot mig och andra kvinnor och nyligen fick besöksförbud mot mig och barnet, har flera gånger orosanmält mig till soc.

Jag har inga sociala problem utan lever ett ordnat liv med heltidsjobb och bra bostad. Jag har aldrig gått på bidrag, begått brott eller missbrukat. Barnet har en trygg och stabil tillvaro, omgiven av personer som ger mycket tid och kärlek. H*n har även allt h*n behöver materiellt med prylar, aktiviteter och resor.

Det har aldrig varit något problem i förskolan eller skolan, tvärtom har barnet fått fina omdömen och uppfattats som trygg, social och harmonisk av personalen.

Mitt ex anmäler mig för att jäklas och anmälningarna framstår som märkliga och förvirrade. Tidigare har socialsekreterarna sagt att de förstår situationen och inte inlett någon utredning. Men senaste gången ringde en socialsekreterare upp och hade en mycket otrevlig ton. Jag var tillmötesgående och svarade på hennes frågor. Jag förstår att de har en skyldighet att följa upp anmälningar och jag tycker att det är bra så att de inte missar barn som far illa.

Fast i det här fallet var det som om hon hade dömt mig i förväg. Det absurda var att exet hänvisade till sina egna tidigare anklagelser som skäl för sin "oro". Denna gång var anmälan anonym men det var uppenbart av flera skäl att det var exet som låg bakom. Jag frågade om det var nödvändigt att jag kom till ett möte som hon föreslog med tanke på omständigheterna. Hon svarade att hon skulle ta upp vårt "ärende" med sin chef och sedan återkomma.

Efter någon vecka ringde hon igen och meddelade att de inte skulle starta någon utredning men tillade med samma otrevliga ton att om det kom in en anmälan till från något annat håll så skulle de inleda en utredning direkt. De tidigare socialsekreterarna var trevliga och neutrala men den här betedde sig som om jag skulle passa mig. Hon har förstås helt rätt i sak men jag förstår inte varför hon hade den attityden.

Efter de här samtalen har jag varit så rädd att någon annan skulle anmäla oss, fast jag vet att det inte finns något skäl för det. Jag känner mig skyldig fast jag inte gör något fel. Jag arbetar med socionomer och vet att de flesta är professionella och vettiga men sedan läser man om fall där vissa är helt olämpliga och orsakar stor skada.

Är det verkligen ok att bete sig så för en socialsekreterare? Jag vet inte hur lätt det är att omhänderta ett barn men det är förstås det jag är mest rädd för. Jag skulle samarbeta och följa deras råd om de skulle starta en utredning men så tänker jag på fallen där soc har gjort helt fel.

Jag tänker hela tiden på vad jag gör och säger och får ångest när barnet (som nu är i tonåren) råkar komma sent till skolan eller glömmer gympakläderna. Det är fortfarande inga problem med barnet men tänk om någon skulle få för sig det ändå?

Sorry för långt inlägg men jag behöver nog hjälp att kunna släppa detta och återgå till det normala. Det har varit tillräckligt tufft att återhämta sig efter exets brott mot mig, Jag gick tidigt så barnet har inga minnen av det men trakasserierna pågår fortfarande.