• lillpeanut

    Ni som varit superoroliga för mf men....

    Är ganska tidigt i graviteten, i vecka 7, och oroar mig så himla mycket att den är död där inne...
    Anledningen är nog dels att jag inte har så mycket symptom, det känns även liksom konstigt i livmodern, inte som mensvärk som jag först kände utan bara konstigt.
    Jag var även gravid för ca 10 år sedan, upptäckte mf när bm skulle kolla hjärtljud och där var inga, vad jag minns så märke jag inget då, blödde inte osv, så är rädd att det är samma nu.

    Detta är vårt första försök så försöker vara optimist och tänka att det iaf tog sig snabbt och det är bra tecken, oavsett hur just denna gravidet går.

    Kan inte ni som verkligen oroat er för mf men där det ändå gått bra berätta hur det var för er? Så jag iaf får upp hoppet.

  • Svar på tråden Ni som varit superoroliga för mf men....
  • fluu

    Jag fick först ett mf i v.13. Cirka två månader senare blev jag gravid igen och jag spenderade hela graviditeten i skräck. Jag var helt övertygad om att min kropp inte kunde producera ett levande barn och analyserade minsta känsla och fick panik för minsta grej. När jag väl började känna dottern i magen släppte jag det där med mf, men blev istället säker på att hon skulle dö innan eller under förlossningen. Jag var bara lugn när hon sparkade. När hon var stilla i mer än fem minuter "puttade" jag på henne för att hon skulle röra på sig. För varje grej vi köpte tänkte jag " den här kommer jag aldrig att få använda". Under själva förlossningen var jag dick helt plötsligt lugn. Dottern föddes och mådde bra och ör idag 7,5 år.

    Idag ångrar jag så att jag inte njöt av graviditeten, särskilt sedan dottern ser ut att bli vårt enda barn. Jag har haft flera mf efter dottern och njutit varenda sekund just för att jag vet hur svårt jag har att få behålla graviditeter. Nu har det istället övergått till svårigheter att alls bli gravid så mitt nda råd är att alltid njuta medans man kan. Den enda graviditet jag inte njutit av var den som gick vägen, det känns surt. Man vet aldrig vad som händer.


    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!
  • Anonym (Anna)

    Min berättelse är liknande som fluus, fick först ett mf i v15 och trodde sen inte det skulle gå igen eller att min kropp skulle lunna klara en graviditet alls, 9 månader senare blev jag gravid som blev ett väldigt tidigt mf men månaden efter så blev jag gravid igen och dottern är idag 2,5 år. Jag var också orolig hela graviditeten men det lugnade sig lite när jag regelbundet började känna henne sparka och hålla på (kan säga att hon var verkligen våldsam i magen). Men det är fortfarande svårt att fatta att jag har blivit mamma.


    Även vi har haft svårt att få syskon, har haft 4 tidiga missfall och jag började testa allt jag kunde för att lyckas bli gravid och nu 1,5 år efter vi började resan för ett syskon är jag äntligen gravid igen och allt såg okej ut vid VUL i v 11. Jag försöker slappna av men jag tror inte det är möjligt, har man en gång fått mf så kommer det nog alltid finnas där i bakhuvudet. 


    Men jag skulle rekommendera att lyssna på sin kropp, känns det fel eller konstigt så var inte rädd för att kontakta MVC, visst man kan inte göra så mycket om det är ett mf men om allt är okej så är det iaf lugnande att veta det. Att vara orolig och stressa upp sig är inte hälsosamt så ta till all hjälp du kan för att försöka hålla oron så lugn som möjligt. Jag kan säga att jag har alltid haft en känsla som stämt när jag varit gravid, jag har tidigt känt på mig att det inte kommer gå vägen när det blivit mf och när det har gått bra har jag faktiskt känt mig mer positiv även om oron har funnits där.

Svar på tråden Ni som varit superoroliga för mf men....