När livet inte blev som man tänkte sig...

Känner igen mig delvis. Framför allt håller jag med om att livet inte blev som jag tänkt mig. Hade hoppats på att ha både fru och barn vid detta laget (är 36 år gammal) men har aldrig ens varit på dejt. Det som funkat för mig är utbildning och jobb men privat har jag nästan inga av mina gamla vänner kvar. Och har väldigt svårt för att få nya. Jag försöker se det positiva och se det som att även om livet inte blev som jag tänkt så får jag se med spänning emot vad livet har i beredskap för mig istället.

Talande rubrik som jag kan ta till mig av. Inte blev heller mitt liv varken som jag tänkt eller som jag velat ha många gånger. Hälsan har inte servat mig väl. Har både fysiska och psykiska bekymmer sedan lång tid som gjort försörjningen till ett gissel likaså utbildning och fungerande relationer och kärlek osv.

Tror att det blir väldigt svårt att ha relationer, speciellt med friska och fungerande människor eftersom förväntningar och tempo är så högt. Inte heller vill man dejta när man inte är stolt över sig själv. Efter långa sjukskrivningar och man varit borta från arbetsliv och många gånger ett socialt fungerande liv, så är man ju inte en person man kan vara stolt över längre, och  kanske inte tycker man förtjänar kärlek.

Varför skulle nån på allvar välja en funktionshindrad person som inte är frisk när det finns tusentals som kan erbjuda både hälsa och ork att vara en bra partner? Så kan tankarna ofta gå...

Jag förstår att du känner dig nedstämd och ledsen över livet, och även förlust av vänner som du nämner. Inte lätt att ha vänner när man har fullt upp med sig själv och kanske inte har råd med något eftersom man inte har en full lön längre.

Vad jag gjort under min sjukskrivning är att försöka göra bra saker, lära mig nya grejer, vara i naturen, träna för att kroppen ska bli starkare, läsa mycket böcker och gå till sjukgymnaster, även psykologer periodvis. En annan sak man kan göra är att söka sig till en stressklinik inom landstinget. Ett slags rehab där man bara göra saker efter förmåga och träffar andra i samma sits. Jag hade en bra erfarenhet och lärde känna nya fina människor vilket fick mig att tycka om mig själv igen.

Dejta är också bäst att vänta med tills det händer av sig själv. Såna möten är på allvar och mycket mera förlåtande än ytliga anställningsintervjuer.

Fler som har råd att ge?

Kan stämma in jag med att det inte har blivit som man hade tänkt sig, investerade 6 år i någon som inte gav en något tillbaka känslomässigt. Fick en dotter som jag inte ångrar självklart men man har ju en bild av att vara en familj, flytta till hus, fira högtider ihop och åka på semester osv.

Jag har inget stort socialt nätverk heller och introvert så svårt att spontant träffa någon och dejtingsidor har blivit märkbart svårare efter att man fått barn. Vet inte om det har med åldern att göra att alla runt 30 redan har sina familjer kanske.

Att träffa någon med samma mål i livet, skaffa barn och hela den biten är ju något som hade varit trevligt, så man håller ju såklart ögonen öppna för förhoppningsvis dyker någon upp tillslut. =)