Har socialtjänsten som rutin att alltid starta utredning ifall de får reda på att ena föräldern har npf diagnos?

Jag jobbar på soc med exakt detta och svaret är nej.

De har en skyldighet att starta en utredning om de misstänker att barnen far illa, med eller utan nep-svårigheter.

Du kan knappast vara påläst på ämnet. Har du inte läst om utredaren som dömde ut socialsekreterarnas utredningar. Han hittade felaktigheter i 40 - 50 % av utredningarna. 

Därtill är det mycket tveksamt rent rättsligt hur lite rättshjälp den anklagade föräldern får i jämförelse med socialtjänstens nedlagda timmar i ärendet. Här gäller principen att socialsekreterarens utredning antas vara sann såvida inte felaktigheterna motbevisas i rätten. Det finns alltså inte någon praxis på att utredningarna ska kunna bevisa att barnen far illa för att barnen ska fråntas föräldrarna. Det räcker med att utredningen ger uttryck för att barnen far illa, bevisningen kan samtidigt lysa med sin frånvaro. 

Det är inte rättssäkert för fem öre.

Det räcker att det finns ett enda fall där ett barn fråntas från sina föräldrar utan giltigt skäl för att det ska vara skandalöst. Men nu är det så pass många att föräldrar gör rätt i att frukta socialtjänsten. De är lite som Sveriges Gestapo som utan grund kan rycka ens barn ifrån en. 

Förstår inte varför socialtjänsten alltid får skiten för omhändertagande t ex. Det är ju faktiskt socialnämnden och rätten som beslutar om omhändertagande och inte den enskilda socialsekreteraren. Socialsekreteraren lyfter frågan men innan ett barn t ex hämtas omedelbart så är det socialnämndens ordförande som tar beslutet. Handlar det om en ansökan är det rätten som dömer i frågan.

Den enskilda socialsekreteraren gör en bedömning och föreslår ett beslut, men är själv inte beslutsfattare...

Tas ärendet till rätten har föräldrarna all möjlighet att motbevisa det socialtjänsten påstår. Socialtjänsten omhändertar inte barn utan orsak, men största problemet till hysteri i ex. sociala medier och pressen är att socialtjänsten med anledning av sekretess aldrig kan uttala sig om det enskilda ämnet.

Jag har haft klienter som varit t ex lågbegåvande. Som inte ser sina egna brister. Som säger åt släktingar och skriver i sociala medier att de kan ta hand om sina barn. Att socialtjänsten tagit dem utan anledning. Släktingar har träffat föräldern vid korta tillfällen där de gärna tagit fler föräldraansvaret över sina barnbarn eller syskonbarn under den tiden de besökt dem t ex genom att leka, laga middag etc. För dem ser det ut som att mamman/pappan är en bra förälder men när de är ensam saknar de förmåga att t ex ge barnet mat nog många gånger per dag, de saknar förmåga till att upprätthålla rutiner, bada barnet, stimulera barnet etc. Men kan inte se dessa svagheter själv. De är inte mottagliga till stödinsatser då de saknar begåvning för att kunna ta sig till dessa insatser t ex.

Många föräldrar som skriker högst på sociala medier och i pressen har ofta en lågbegåvning. De förstår helt enkelt inte socialtjänstens beslut och kommer nog aldrig göra det. Vilket är såklart otroligt sorgligt.

Sen finns det såklart fall där socialtjänsten agerat rätt med den infon de hade, men sedan visade sig att situationen var annorlunda t ex. Vid sexuellt utnyttjande, våld etc så får man inte prata med föräldrarna innan man fattar beslut om omedelbart skydd eller inte. Detta för att de inte ska kunna påverka barnen. Om en anmälan om våld, sexuellt utnyttjande kommer in så görs polisförhör med barnen innan föräldrarna får veta att anmälan inkommit. Framkommer trovärdighet under förhören kanske barnet omhändertas omedelbart. Men sedan visar det sig vara något annat när man kommer längre i utredningen.

Hur tänker du att det borde gå till för att vara så rättssäkert som möjligt?

INGEN socialsekreterare vill omhänderta ett barn för att det är roligt. Omhändertagande är det värsta med ens jobb. Alla socialsekreterare vill att barnen ska kunna bo med sina föräldrar.

Var försiktig med att vara för tillmötesgående också. En familj jag känner blev tillfälligt av med sina barn för att sockärringen tolkade deras tillmötesgående som att de ville bli av med barnen...

Har du?

De källpr jag hittar säger att ca 5% av barnen har ADHD och 1- 2 % av befolkningen har autismspektrumdiagnos. Då man dår gissa att de är fler yngre än äldre som fått diagnosen så kan man nog säga att ca 7% av barnen har NPF diagnosticerat eller ej. Hittar ingen siffra på hur stor andel av barnen som har en ADHDdiagnos bara hur många som beräknas ha ADHD. Det står på flera ställen att ca 5% av barnen beräknas ha ADHD och ca 2,5% av vuxna. Men det framgår ej om det är diagnosticerad ADHD som abses.

Det skulle i så fall innebära 1-2 personer i en klass på 24.

Det är bara diagnostiserad ADHD de räknar med naturligtvis. Någon diagnos som inte är påvisad/bevisad är irrelevant och inget som ingår i statistiken när de för statistik.

Alltså, det verkar inte finnas någon fast statistik på hur många barn som har ADHD, jag hittar den i alla fall inte. Den info jag hittar (från Hjärnfonden mm) anger att man uppskattar att 5 % har ADHD. Men det står ej om man uppskattar att 5% av barnen har en ADHD- diagnos eller om man menar att man uppskattar att 5% har funktionsskillnaden ADHD.

Jag lutar åt att det kan vara diagnos man menar eftersom siffran för vuxna är så mycket lägre, men jag vet ej.

Men snälla du!
Det är ingen som ska komma och omhänderta TS´ barn! TS har blivit orosanmäld, och undrar om man per automatik inleder utredning bara för att en förälder har npf.
Vad har du själv för erfarenheter av socialen, eftersom du vill injaga fruktan i andra föräldrar?
Jag har personliga erfarenheter, och jag är inte rädd. Inte ett dugg. Och det tycker jag inte TS ska vara heller.

Nej, de kommer med all största säkerhet inte trakassera er eller påtvinga er insatser, eller kränka er eller barnen.
Det jag upplevde som kränkande var den (självklart anonyma) orosanmälan, där stod en hel del saker som var otroligt jobbigt att läsa. Att en person som vi förmodligen känner (om än ytligt) tycker såna saker om vår familj, det sved. När det väl blev utredning (efter anmälan nr 2), upplevde vi inte utredningen som kränkande alls, tack och lov. Vi upplevde att personerna vi mötte på ett förutsättningslöst sätt ville ta reda på hur barnen egentligen hade det, och när de fått veta att barnen mådde bra och fick sina behov tillgodosedda, avslutades utredningen.
Kanske kommer frågor om din ADHD, och då svarar du bara ärligt och berättar vad diagnosen innebär för dig.

Håller tummarna för er familj!