Forum Styvförälder - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Känner mig trängd av bonusbarnet

    Sön 13 okt 12:20 Läst 0 gånger Totalt 232 svar
    Sön 13 okt 12:20 -1 +2

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Anonym (Ålder­)
    Visa endast
    Sön 13 okt 12:24 #1

    Hur gammalt är barnet

  • Anonym (Ca)
    Visa endast
    Sön 13 okt 12:26 #2

    Lämna, du är uppenbarligen inte i ett stadie där du kan vara tsm med en man där du behöver dela uppmärksamheten med barnet. Barnet kommer ALLTID vara prio ett

  • Sön 13 okt 12:46 #3

    Det är milsvid skillnad mellan att träffa yngre syskon som man har en nära relation till helt naturligt, och att träffa kompisars barn som man träffar en stund sedan går man hem.
    En partners barn blir man upptvingad på och kan inte gå hem och stänga dörren om sig när de är jobbiga. Sedan är det skillnad mellan egna och andras ungar, man accepterar betydligt mer från sina egna eftersom man har den grundläggande kärleken till dem. Andras ungar gillar man i bästa fall, men det tar snabbt på gillakontot när de är jobbiga och i sämsta fall så blir det i slutänden tömt med besked.

  • Anonym (Sanna­)
    Visa endast
    Sön 13 okt 12:47 #4 +1

    Det du beskriver är vad många upplever. Faktiskt, du beskriver det så bra, som i ett nötskal. Känner igen mig i så mycket. Och idag vet jag att det är många med mig. Innan dess kände jag mig mycket ensam. Jag berättar gärna mer senare men just nu vill jsg bara säga att det är absolut inget fel på dig. Din beskrivning av din man är också en beskrivning av hur många har det, i ett nötskal. Rädslan att barnet inte ska vilja bo hos honom längre. Där har du roten till allt, i ett nötskal.

  • Sön 13 okt 12:54 #5

    Ska tillägga att jag också gick och irriterade mig dagarna innan de kom, det var för mig en förstörd helg när han ungar kom vh. Jag tyckte det var superskönt när de åkte hem igen så man slapp dem.

    Räddningen var att de var stora och att jag inte behövde stå ut i så många år innan de blev 18 och umgänget upphörde. Baksidan när man väl fattat agg är att jag fortfarande inte tycker om dem, åtminstone inte den ena. Jag kan varken med den eller dess partner, men jag är inte ensam om det för de är rätt speciella. Det andra barnet är däremot ok nu som vuxen.

    Tänk igenom noga om det är värt att stanna kvar. Är du inte så gammal så kan du nog hitta en barnfri man att bilda familj med.

  • Sön 13 okt 12:55 #6

    Barnet är 3,5

  • Sön 13 okt 13:00 #7 -1 +1

    Sanna, jag vill jättegärna att du förklarar mer.

    Jag är 22, min sambo är 30 och barnet är som sagt 3,5. 

    Jag känner inte att jag har kommit till stadiet att jag vill lämna för jag är fruktansvärt kär i min sambo och älskar honom så högt. Och eftersom problemet ligger hos mig så känner jag att det är mitt ansvar att jobba mig igenom det och inte lämna mannen jag älskar för att han har ett barn som jag råkar finna "obekvämt". 
    Då tar jag mig hellre i kragen och träffar psykolog eventuellt, och pratar med folk i samma situation. 
    Tänker att om många har samma problem (som jag förstått det som) så kan ju inte alla bara ha lämnat. Någon måste ha hittat ett sätt att hantera situationen. 

  • Sön 13 okt 13:08 #8

    Det våras visst lite för bonusfamiljer på det här forumet.

    Jag tycker oftast att man finner olyckliga bonus/styvmammor i grupperna där mannen ifråga styrs av sitt dåliga samvete och överkompenserar till det absurda. Klandrar männen i det här faktiskt för det är inte vidare schysst mot partnern, men främst inte mot barnen som tyvärr kan framstås som lite egendomliga och klängiga för sin omgivning. Får liksom inga vettiga verktyg att jobba med eller få känslan av att känna sig betydelsefulla när deras egna föräldrar ska kratta manegen helt och hållet för dom.

    Har också fått för mig att styv/bonusmorsor (you namn it) med ett stort bekräftelsebehov trivs sämre i dessa konstellationer för oavsett hur mycket dom jonglerar med bollarna så är dom aldrig nummer ett.

    Så vad ska du göra? Du måste prata med din partner först och främst. Sedan så får du tyvärr ta lite av ett beslut. Vill du få det här att fungera så måste du tyvärr ändra din inställning till det. Är det lite jobbigt just nu och du känner dig snäsig så se hellre till att göra egna saker när barnet är hos er. Gå ut och träffa tjejkompisarna kanske? Du kan inte gå runt som en spottkobra mot hans barn.

    Sedan kanske det enda som behövs är lite tid. Vem vet? Men om du mår på tok för dåligt av det här och ingen förändring sker så får du nog lämna. Du verkar vara ung och då har du all möjlighet i världen att träffa en barnfri kille istället.

  • Sön 13 okt 13:14 #9
    Ess skrev 2019-10-13 12:54:00 följande:

    Ska tillägga att jag också gick och irriterade mig dagarna innan de kom, det var för mig en förstörd helg när han ungar kom vh. Jag tyckte det var superskönt när de åkte hem igen så man slapp dem.

    Räddningen var att de var stora och att jag inte behövde stå ut i så många år innan de blev 18 och umgänget upphörde. Baksidan när man väl fattat agg är att jag fortfarande inte tycker om dem, åtminstone inte den ena. Jag kan varken med den eller dess partner, men jag är inte ensam om det för de är rätt speciella. Det andra barnet är däremot ok nu som vuxen.

    Tänk igenom noga om det är värt att stanna kvar. Är du inte så gammal så kan du nog hitta en barnfri man att bilda familj med.


    Jag kan förstå dom bonusmorsor som har det tufft och speciellt när det är barn på heltid eller varannan vecka men varannan helg?

    Nej det låter mer som att antingen har man otur och har självaste Chucky som styvunge eller så ska man inte ens befinna sig i en sådan familjekonstellation.
  • Sön 13 okt 13:26 #10

    Jag har väl tänkt tanken flera gånger att det hade varit enklare om vi hade haft honom mer, typ varannan vecka. För då hade jag och barnet behövt skapa en ordentlig vardag ihop, nu är min sambo ledig när han har sin son (hans jobb är upplagt så) vilket gör att sonen kan välja min sambo hela tiden. I en vardag hade jag behövt lämna honom på dagis och vi hade fått tid ensamma vilket också kanske hade gett oss möjligheten att skapa en egen relation. 

    Problemet nu som gör det hela ännu värre är att jag inte tolererar att man beter sig hur man vill. Barnet har rätt starka ADHD tendenser som han fått efter sin far (har säkert inte med allt att göra men är rätt säker på att det spelar in) vilket kan göra att sonen drämmer näven i bordet om han inte får prata så fort han vill det (avbryter oss vuxna mitt i ett samtalsämne) eller om vi inte är tysta för att han säger att vi ska vara tysta. Flera såna situationer som gör att han blir rasande så fort vi inte går ner på knä för honom, och min sambo är lite halvdålig på att säga till då. Vilket jag gör, för att jag tolererar inte att han drämmer näven i matbordet som jag köpt (bara ett exempel).
    Och då blir jag den elaka, den som alltid säger till, och så fort jag säger till så kryper han ju upp i knäet hos pappa och säger att jag är dum.. suck 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll