• Anonym (Sanna­)
    Sun 13 Oct 2019 12:47
    8591 visningar
    232 svar
    +1
    232
    8591

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Det du beskriver är vad många upplever. Faktiskt, du beskriver det så bra, som i ett nötskal. Känner igen mig i så mycket. Och idag vet jag att det är många med mig. Innan dess kände jag mig mycket ensam. Jag berättar gärna mer senare men just nu vill jsg bara säga att det är absolut inget fel på dig. Din beskrivning av din man är också en beskrivning av hur många har det, i ett nötskal. Rädslan att barnet inte ska vilja bo hos honom längre. Där har du roten till allt, i ett nötskal.

  • Anonym (Sanna­)
    Sun 13 Oct 2019 20:26
    #29
    Zarch skrev 2019-10-13 13:08:38 följande:

    Det våras visst lite för bonusfamiljer på det här forumet.

    Jag tycker oftast att man finner olyckliga bonus/styvmammor i grupperna där mannen ifråga styrs av sitt dåliga samvete och överkompenserar till det absurda. Klandrar männen i det här faktiskt för det är inte vidare schysst mot partnern, men främst inte mot barnen som tyvärr kan framstås som lite egendomliga och klängiga för sin omgivning. Får liksom inga vettiga verktyg att jobba med eller få känslan av att känna sig betydelsefulla när deras egna föräldrar ska kratta manegen helt och hållet för dom.

    Har också fått för mig att styv/bonusmorsor (you namn it) med ett stort bekräftelsebehov trivs sämre i dessa konstellationer för oavsett hur mycket dom jonglerar med bollarna så är dom aldrig nummer ett.

    Så vad ska du göra? Du måste prata med din partner först och främst. Sedan så får du tyvärr ta lite av ett beslut. Vill du få det här att fungera så måste du tyvärr ändra din inställning till det. Är det lite jobbigt just nu och du känner dig snäsig så se hellre till att göra egna saker när barnet är hos er. Gå ut och träffa tjejkompisarna kanske? Du kan inte gå runt som en spottkobra mot hans barn.

    Sedan kanske det enda som behövs är lite tid. Vem vet? Men om du mår på tok för dåligt av det här och ingen förändring sker så får du nog lämna. Du verkar vara ung och då har du all möjlighet i världen att träffa en barnfri kille istället.


    "Har också fått för mig att [vad man nu ska kallas] med ett stort bekräftelsebehov trivs sämre..." 

    Det handlar inte om kvinnor som har stort bekräftelsebehov. De flesta människor vill bli bekräftade på något sätt. Det finns nog ingen människa som aldrig vill bli bekräftad. Titta på vilken arbetsplats som helst, blir du ständigt klandrad, osynliggjord, eller på andra sätt obekräftad så har du snart en person som är utbränd. Det är inte människor med större bekräftelsebehov än andra som blir utbrända, det är människor som befinner sig på arbetsplatser där man inte förstår värdet i bekräfta sina medarbetare.

    Men du har helt rätt i att det är bättre att se till att göra något som man själv mår bra av. Man mår inte bra av att försöka få en plats där det inte görs plats åt en. Det är bättre att planera in något man har kul av, om det är med tjejkompisar, eller att stänga in sig med en bok, göra något på egen hand.
  • Anonym (Sanna­)
    Sun 13 Oct 2019 22:53
    #43
    +2
    Drottningen1970 skrev 2019-10-13 22:12:03 följande:

    Jo du bölar. Barnet är 3 och du tillbringar tre ggr så mycket tid med pappan än vad barnet gör. Patetisktatt gnälla över att du några få procent av tiden behöver upplåta lite space för ungen.. skulle du själv tycka det vore nice att bara få träffa den viktigaste personen i ditt liv 8 dagar i månaden och skulle du dessa dagar då inte önska att han fokuserade på dig de få dagarna?

    Ungen är tre och uppför sig helt adekvat utifrån ålder och levnadssituation. Du är vuxen men har inte ålderasdekvata reaktioner och känslor omkring detta. Skärp dig.


    Ts är en vuxen kvinna, 22 år, och uttrycker sig mer stabilt och balanserat än vad en snart 50-åring gör. Tänk vad olika det kan vara.
  • Anonym (Sanna­)
    Sun 13 Oct 2019 22:56
    #44
    Drottningen1970 skrev 2019-10-13 22:13:49 följande:

    Knappast. Att se barnperspektiv istället för vuxenperspektiv känns nog bara ovant för dig.


    Du ser inte från ett barnperspektiv. Du ser bara ifrån ditt eget perspektiv. Hade du brytt dig om barnet hade du uttryckt dig annrlunda. Du vill bara hävda dig själv.
  • Anonym (Sanna­)
    Sun 13 Oct 2019 23:01
    #45
    +2
    Drottningen1970 skrev 2019-10-13 22:40:55 följande:

    Jag behöver inte hålla tyst nånstans.

    Jag är måttligt förtjust i andras barn och väljer således bort en situation då jag skulle leva med nån annans barn. Det kallas att ta ansvar. Är liksom inte så empatistörd att jag skulle utsätt ett barn för att leva med någon som tyckte barnet var till besvär.

    Här har vi en vuxen kvinna som buhu.. känner sig bortskuffad av en treåring. TREÅRING... som endast får träffa pappa en tredjedel av den tiden som den vuxna kvinnan får ha pappan för sig själv. Det är faktiskt fullständigt patetiskt. Hon är inget offer.


    Aha, just det ja. Du var ju alltså den där utan styvbarn som ändå ville ge råd. Vad tråkigt att du har en dålig dag. Du kanske ska hitta något annat att ta ut din frustration på. Jag brukar tipsa mina barn om att ta en kudde och slå i väggen. Då får man ur sig mycket frustration men utan att skada någon annan.
  • Anonym (Sanna­)
    Mon 14 Oct 2019 17:32
    #97
    -1 +2
    Tussilago123 skrev 2019-10-14 15:59:21 följande:

    Det var ett halvår.. 

    Och denna pucken känner jag inte är mitt ansvar faktiskt, om pappan till treåringen känner att det känns okej så är det ju inte mitt fel. Känner ändå någonstans att jag tagit så mycket ansvar man som partner kan. 


    Precis vad jag tänkte säga. Det är han som har barn, det är han som "borde" veta, det är han som har ansvar för ett barn. Som partner vill man gärna tro att barnets förälder vet vad han gör. Du gör helt rätt att inte ta den pucken.
  • Anonym (Sanna­)
    Wed 16 Oct 2019 20:18
    Tussilago123 skrev 2019-10-16 15:51:59 följande:

    Och jag tror att det är detta som gör att min irritation växer. Vi hade egentligen inga problem innan och jämfört med andra är detta kanske bagateller, men jag har svårt för när en 3,5 åring skriker för att han inte får bestämma och så vidare. Därav blir jag irriterad. 

    Så det är lite av en ond cirkel och blir ju svårare när majoriteten här inne säger att barnet har rätt till sina känslor och att vi måste låta honom vara 3,5. 


    Det är väl lite så 3,5-åringar kan vara men skillnaden för er är kanske att det inte kommer naturligt att någon säger ifrån. Jag kan ju jämföra med mig själv: jag korrigerar mina egna barn, tar dusten om de pratar i mun på mig, det faller sig naturligt. Men med min mans barn sen tidigare fungerar det inte så. Min man säger inte ifrån och eftersom han inte säger ifrån till sitt barn så blir det än svårare för mig att säga ifrån. Det känns inte naturligt för mig från början att korrigera hans barn, och får barnet inte ens korrigeringar ifrån sin egen far, vem är då jag om jag ska börja korrigera hans barn. Det i sig gör att jag blir än mer irriterad för där har du ett barn som ingen beter sig naturligt kring. Alla tassar på tå runt omkring det.

    Det är synd att din man är så rädd att hans son inte ska vilja bo hos honom ifall han får lite gränser. Jag tror personligen att det blir förvirrande för ett barn att aldrig få några gränser trots att irritationen, speciellt hos dig, blir så hög. Hans pappa kan säkert stå ut med att sonen bestämmer det mesta under sin vakna tid men det blir outhärdligt för vem som än dejtar honom och nu bor de dessutom hos dig. Han gör dessutom bara barnet en björntjänst genom att låta allt gå.
  • Anonym (Sanna­)
    Wed 16 Oct 2019 20:29

    Ps. Du skulle kunna fråga, om du vill, hur det var när han levde ihop med (om de någonsin gjorde det) exet, vem det var som korrigerade, om det var mammans roll, och du kan även kolla med din man hur det var i hans uppväxtfamilj, var det mamma som tjatade och pappa var bara snäll? Det kan vara intressant att se vilka mönster man växt upp med själv som barn. Om inte annat kanske det kan öppna upp för ett samtal om era respektive förväntningar. Ds.

  • Anonym (Sanna­)
    Wed 16 Oct 2019 20:53
    pyssel skrev 2019-10-16 20:32:15 följande:

    Pappan är ju gränslös i grunden, i alla fall i de förutsättningar han nu skapat för sitt barn. Så klart det inte går att korrigera konsekvenser som ett barns missnöje och oro på det sättet ni föreslår. Dessutom helt orimlig situation för en ung människa som TS, vars lgh tas i anspråk och vars oerfarenhet och "styvstatus" krånglar till det ännu mer. Den största björntjänst han gör sitt barn är inte "låt gå", utan hans boendesituation. Han låter så fruktansvärt självisk och omogen så det förvånar ju inte att han fått TS att gå med på att det är onödigt med ett eget boende. Även om det är TS som i förälskelse och ekonomisk omtanke föreslagit det, bär han det största ansvaret för att det blivit så här.


    Nu behöver du ju inte måla väggen svart, det jag beskriver är inte ovanligt och om vi inte kan prata om det så kan en stor del av befolkningen lägga ned sina relationer i detta nu. Men faktum är att många kämpar med just dessa saker, därmed inte sagt att det finns en enkel lösning på alla problem. Men om man inte kan angripa detta problem ifrån någon annan vinkel än "gör slut nu" så är det kört för ganska många men jag tror att man åtminstone i ett första skede vill undersöka och diskutera i den mån det går innan man ger upp. Precis som med alla andra problem som kan uppstå i en relation.
  • Anonym (Sanna­)
    Wed 16 Oct 2019 21:31
    pyssel skrev 2019-10-16 21:20:40 följande:

    Du behöver ju verkligen inte lägga ord i min mun.


    Nej, det lär jag inte behöva.
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet