• Sun 13 Oct 2019 12:20
    8322 visningar
    232 svar
    -1 +2
    232
    8322

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • Sun 13 Oct 2019 13:28
    #11

    Tror det blir lättare för dig om du läser på lite om barns utveckling i den åldern. Pojken har inte sin pappa särskilt många dagar i månaden och det är stora separationer för en så liten kille som inte heller gör de här flyttarna en helg varannan vecka ihop med ett syskon. Du, och t.o.m hans hund, har ju tillgång på din kille oändligt mycket mer än hans egen pojk. Försök tänka så, så blir det kanske lättare att hantera dina egna känslor?

    Sedan undrar jag lite, hade den här 30-åriga pappan en väldigt instabil boendesituation eftersom han snabbt flyttar in med hund och barn hos en 22-årig tjej. Normalt borde han ju ha kommit ett snäpp längre på bostadsmarknaden, eller samma som du, och velat behålla sina utrymmen för hund och barn och inte knapra på någon annans tålamod och välvilja.


    #inteensamaldrigglömd
  • Sun 13 Oct 2019 13:29
    #12

    Jag förstår dig. Kände exakt samma sak i början när jag började bo med min sambo och hans vi barn, där yngsta var extremt klängig.

    Skrev och rådfrågade och alla bittra biomorsor här tyckte att jag var självisk och att jag skulle ?lämna direkt för det där kommer aldrig att funka?. Idag har vi en öppen dialog i vår familj och den där klängigheten är nästan borta, är så glad att jag inte följde deras råd.

    TS, jag tycker du ska vänta ett litet tag för att se om du och bonusen kommer anpassa er till varandra. Din man måste skärpa sig och våga lyssna på er båda. Funkar det inte efter det väljer du själv hur du vill göra. Och den där svarta skammen om att vela ha uppmärksamhet är du inte ensam om, jag skulle ta en kula för mina bonusbarn men upplever ändå en lättnad när jag och sambon får umgås själva. Du är hans nummer ett romantiskt, även om barnen kommer först, och även om han visar det dåligt.

    Det blir bättre. Tänker på dig!

  • Anonym (vanli­gt)
    Sun 13 Oct 2019 13:31
    #13

    Ts det du beskriver så bra är vanligt. Men få vågar ta upp det, för man 'får' ju inte tycka att ens partners barn är jobbiga och 'i vägen'. 

    Sonen hoppas troligen på att mamma och pappa ska bli ihop igen. Det gjorde min bonus, trots att han inte ens minns hur det var, han var så liten då de separerade. 
    När min man då frågade hur han tänkte sig det hela, hur skulle vi göra med mig då? så svarade sonen: Men hon ska ju också vara med så klart! Han hade inte riktigt klart för sig det där haha. 

    ;Min man sa att ibland blir det så att vuxna inte älskar varandra längre, men man slutar aldrig älska sina barn. Jag visade också kärlek till hans son, hade honom själv på roligheter ibland osv. Men visst, jag mådde mycket bättre när han inte var hos oss. KAN även bero på hans jobbiga mamma. Hon har dock skärpt till sig så det är inget problem längre. 

    Din sambo får helt enkelt förklara för sonen att nu vill jag sitta bredvid XX, men du får gärna sitta på andra sidan om mig. Då är det bra om han också håller om sonen. 
    Han måste också börja säga att nej, nu kan jag inte komma, jag gör... osv när sonen försöker avbryta er. 

    Bra också om din sambo kan göra saker med bara sin son ibland, gå hemifrån till en lekpark lite längre bort tex. Ibland är det bra om du följer med så du blir en naturlig del i familjen. Och om du pallar, ta med honom själv och gör något roligt. Enklast kanske att gå på bio eller något i början. 

    Du behöver få skapa dig en egen relation till barnet, utan krav på att du ska bli som en mamma eller liknande. (det kanske du redan får, det vet jag ju inte) Men du måste få stöd av din sambo, Visa honom gärna tråden om du tror att det hjälper. 


    Det vore ju väldigt olyckligt om det går så långt att du gör slut bara pga detta. Men risken är ju att det blir så ifall han inte stöttar dig och visar att du är lika viktig för honom som sonen, bara på ett annat sätt. 

  • Anonym (Ö)
    Sun 13 Oct 2019 13:35
    #14

    Inte vågar säga till ifall barnet inte vill komma dit mer?? Vad är det för bortskämd unge?! Jag hade inte orkat leva mer dem. Det kommer bara bli värre.

  • Sun 13 Oct 2019 13:40
    #15
    +3

    Folk är väldigt snabba på att uttala sig om bonusmorsor som inte är helt bekväma.

    Som bonusförälder får du ge dubbelt så mycket men får inget tillbaka. Den villkorslösa kärleken barnet har till sin riktiga förälder kommer alltid finnas där, men om du säger ifrån är du en häxa.

    Med det sagt så är det aldrig ett barns fel, men klassiskt är ju den skilda farsan som curlar ungen till max för han är rädd att få påhopp om sitt föräldraskap av ungens mamma. J

  • Sun 13 Oct 2019 13:42
    #16

    Jag älskar denna sidan alltså, bara att få höra att folk känner igen sig är så otroligt skönt.

    Jag är egenföretagare och jobbar väldigt mycket, är ju hemma både kvällar och morgnar och förmiddagar ibland, det är lite olika men anser inte att jag är borta "för mycket" och inte min sambo heller. Det jag ville säga med detta är att dom absolut har mycket tid ihop. 
    Och dom går ofta ut med hunden själva, ibland är jag med men jag tar ofta långa rundorna och sambon & sonen dom korta för att sonen ska kunna gå med. 

    Men nu har ju mitt jobb blivit lite som en "flykt". Jag schemalägger gärna mig själv helgerna han kommer till oss och så vidare.
    Dock är jag fortfarande helt ledig torsdagar då, samt att jag bara jobbar sen eftermiddag/kväll på fredagarna, så har ju ändå nästan två hela dagar tillsammans med honom, plus morgon och kväll på lördagen och morgonen på söndagen..

    Detta är så svårt, vet inte hur jag ska ta mig vidare

  • Sun 13 Oct 2019 13:48
    #17
    Tussilago123 skrev 2019-10-13 13:42:04 följande:

    Jag älskar denna sidan alltså, bara att få höra att folk känner igen sig är så otroligt skönt.

    Jag är egenföretagare och jobbar väldigt mycket, är ju hemma både kvällar och morgnar och förmiddagar ibland, det är lite olika men anser inte att jag är borta "för mycket" och inte min sambo heller. Det jag ville säga med detta är att dom absolut har mycket tid ihop. 

    Och dom går ofta ut med hunden själva, ibland är jag med men jag tar ofta långa rundorna och sambon & sonen dom korta för att sonen ska kunna gå med. 

    Men nu har ju mitt jobb blivit lite som en "flykt". Jag schemalägger gärna mig själv helgerna han kommer till oss och så vidare.

    Dock är jag fortfarande helt ledig torsdagar då, samt att jag bara jobbar sen eftermiddag/kväll på fredagarna, så har ju ändå nästan två hela dagar tillsammans med honom, plus morgon och kväll på lördagen och morgonen på söndagen..

    Detta är så svårt, vet inte hur jag ska ta mig vidare


    Min räddning var att släppa alla krav. De veckor han har barnen umgås jag och leker med dem, gör saker som vi båda gillar (tv-spel, leka i parken, baka osv) men jag kan också säga att ?ikväll kommer jag träffa min vän och äta middag så vi kommer inte ses?. Så fort man släpper kravet på att vara omtyckt eller att vara ?mamma? så blir det mycket skönare. Och när du känner dig åsidosatt, ta en paus och unna dig egentid istället.
  • Sun 13 Oct 2019 14:34
    #18
    stylo skrev 2019-10-13 13:48:27 följande:
    Min räddning var att släppa alla krav. De veckor han har barnen umgås jag och leker med dem, gör saker som vi båda gillar (tv-spel, leka i parken, baka osv) men jag kan också säga att ?ikväll kommer jag träffa min vän och äta middag så vi kommer inte ses?. Så fort man släpper kravet på att vara omtyckt eller att vara ?mamma? så blir det mycket skönare. Och när du känner dig åsidosatt, ta en paus och unna dig egentid istället.
    Har det släppt nu för dig? Hur gammal är du & din sambo? Och barnen?
  • Siden
    Sun 13 Oct 2019 15:00
    #19

    Du är absolut inte onormal, alla nyblivna bonusmammor känner som du. I många år. Det tar minst 5-7 år att vänja sig vid att leva med någon annans barn, enligt forskning. Och vägen dit består av hårt slit, kommunikation och samarbete med din kille, pappan till barnet. Utan din killes förståelse når du ingen vart. Och lägg bort idén om att detta är ditt problem som du behöver lösa, det är ERT problem så länge nu bor ihop. Din kille är precis lika ansvarig till att lösa saker och ting som du. Lägg även bort jämförelserna med att umgås med kompisar och släktingars barn. Att skapa sig en relation med ett bonusbarn är en helt annan grej. Man kan vara hur charmig, social och barnkär som helst och ändå bära på dom känslor som du beskriver. Det är inbyggt i bonusfamiljsdynamiken. En grej till: Ta aldrig råd från en person som inte själv är bonusmamma. Aldrig. Pm:a mig om du vill ha länkar till bra stöd. Ta hand om dig.

  • Sun 13 Oct 2019 15:14
    #20
    Siden skrev 2019-10-13 15:00:38 följande:

    Du är absolut inte onormal, alla nyblivna bonusmammor känner som du. I många år. Det tar minst 5-7 år att vänja sig vid att leva med någon annans barn, enligt forskning. Och vägen dit består av hårt slit, kommunikation och samarbete med din kille, pappan till barnet. Utan din killes förståelse når du ingen vart. Och lägg bort idén om att detta är ditt problem som du behöver lösa, det är ERT problem så länge nu bor ihop. Din kille är precis lika ansvarig till att lösa saker och ting som du. Lägg även bort jämförelserna med att umgås med kompisar och släktingars barn. Att skapa sig en relation med ett bonusbarn är en helt annan grej. Man kan vara hur charmig, social och barnkär som helst och ändå bära på dom känslor som du beskriver. Det är inbyggt i bonusfamiljsdynamiken. En grej till: Ta aldrig råd från en person som inte själv är bonusmamma. Aldrig. Pm:a mig om du vill ha länkar till bra stöd. Ta hand om dig.


    Just nu tror jag att det största jobbet är att försöka få bort min irritation och "dåliga" beteende. Och på ett sätt behöver jag ju min sambos hjälp där med att "möta mig halvvägs" och hjälpa mig ur det men samtidigt är det ju jag som beter mig dåligt eller vad man ska säga. Svårt också för det är ju inte så att jag beter mig otrevligt eller illa direkt mot barnet, så pass vuxen är jag ju att jag vet hur man behandlar andra. Men det är ju indirekt och jag märker att det märks. 

    Jag tar jättegärna länkar till bra stöd, behöver all hjälp och allt stöd jag kan få känner jag. 

    Nej jag har märkt att det nog bara är bonusmammor som faktiskt med handen på hjärtat vet hur det känns. 

    Tack <3 
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet