• Tussilago123

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • Anonym (Hmmm)

    Det har gått alldeles på tok för fort för er. Tycker mannen ska ta sin familj (hund och barn) och flytta till ett eget hem. Sedan kan ni träffas under barnfri tid ett par år innan ni slänger in barnet i relationen.

    Tycker verkligen synd om barnet i nuläget, detta förtjänar det inte!

    Finns det möjlighet att pappan har umgänge hemma hos exet eller sina föräldrar tills han hittat boende så är väl det att föredra. Ni två ska slippa varandra, det är viktigast.

  • Tussilago123
    Drottningen1970 skrev 2019-10-13 22:12:03 följande:
    Jo du bölar. Barnet är 3 och du tillbringar tre ggr så mycket tid med pappan än vad barnet gör. Patetisktatt gnälla över att du några få procent av tiden behöver upplåta lite space för ungen.. skulle du själv tycka det vore nice att bara få träffa den viktigaste personen i ditt liv 8 dagar i månaden och skulle du dessa dagar då inte önska att han fokuserade på dig de få dagarna?

    Ungen är tre och uppför sig helt adekvat utifrån ålder och levnadssituation. Du är vuxen men har inte ålderasdekvata reaktioner och känslor omkring detta. Skärp dig.
    Men vart någonstans har jag skrivit om fokus????
    Kan verkligen inte hitta det. 

    Detta handlar främst om mina känslor samt att ungen inte ska bestämma. Allt fokus ligger på honom när han är här, han har två vuxna som gör allt dom kan för att överrösa honom med kärlek. Men det har gått till en gräns för mig (vilket jag skriver om) och som jag inte kan förklara. 
    Men i hemmet här är det han som bestämmer, vilket jag skriver om i mitten av ursprungsinlägget, och det kommer jag aldrig acceptera, hur mycket han än saknar pappa. Det handlar om uppfostran och en treåring får inte göra exakt vad dom vill bara för att dom sällan träffar pappa.
  • pyssel
    Anonym (Hmmm) skrev 2019-10-14 09:58:05 följande:

    Det har gått alldeles på tok för fort för er. Tycker mannen ska ta sin familj (hund och barn) och flytta till ett eget hem. Sedan kan ni träffas under barnfri tid ett par år innan ni slänger in barnet i relationen.

    Tycker verkligen synd om barnet i nuläget, detta förtjänar det inte!

    Finns det möjlighet att pappan har umgänge hemma hos exet eller sina föräldrar tills han hittat boende så är väl det att föredra. Ni två ska slippa varandra, det är viktigast.


    Det här håller jag verkligen med om.
    #inteensamaldrigglömd
  • Tussilago123
    Anonym (Sanna) skrev 2019-10-13 22:53:43 följande:
    Ts är en vuxen kvinna, 22 år, och uttrycker sig mer stabilt och balanserat än vad en snart 50-åring gör. Tänk vad olika det kan vara.
    Tack Sanna. 
  • Tussilago123
    Anonym (Minus Bonus) skrev 2019-10-14 06:53:26 följande:
    Att pojken behöver närhet och trygghet innebär inte att han ska bestämma över de vuxna. Killen tar en ledarroll och talar om för de vuxna att de inte får sitta bredvid varandra och hindrar dem från att tala. Barn är inte dumma. Han dominerar i hemmet eftersom ingen sätter stopp för dumheterna. Om du tror att man visar barnet kärlek genom att göra honom till en envåldshärskare så tror du fel.
    TACK!!!!!! Du skrev det bättre än jag själv. 
  • pyssel
    Tussilago123 skrev 2019-10-14 10:00:36 följande:

    Men vart någonstans har jag skrivit om fokus????

    Kan verkligen inte hitta det. 

    Detta handlar främst om mina känslor samt att ungen inte ska bestämma. Allt fokus ligger på honom när han är här, han har två vuxna som gör allt dom kan för att överrösa honom med kärlek. Men det har gått till en gräns för mig (vilket jag skriver om) och som jag inte kan förklara. 

    Men i hemmet här är det han som bestämmer, vilket jag skriver om i mitten av ursprungsinlägget, och det kommer jag aldrig acceptera, hur mycket han än saknar pappa. Det handlar om uppfostran och en treåring får inte göra exakt vad dom vill bara för att dom sällan träffar pappa.


    Så som du uttrycker dig nu när hälften eldat på de här känslorna du egentligen bad om hjälp för, är ganska kännetecknande för vad du behöver göra. Du är ung, och då ska kärlek vara lätt och inte lite eller mycket svårt. Det är dessutom DIN lägenhet, vilket ger ännu mer grogrund de här känslorna du har. Flytta isär. Pappan hade fått samma råd av mig.
    #inteensamaldrigglömd
  • Siden
    Tussilago123 skrev 2019-10-13 15:14:19 följande:
    Just nu tror jag att det största jobbet är att försöka få bort min irritation och "dåliga" beteende. Och på ett sätt behöver jag ju min sambos hjälp där med att "möta mig halvvägs" och hjälpa mig ur det men samtidigt är det ju jag som beter mig dåligt eller vad man ska säga. Svårt också för det är ju inte så att jag beter mig otrevligt eller illa direkt mot barnet, så pass vuxen är jag ju att jag vet hur man behandlar andra. Men det är ju indirekt och jag märker att det märks. 

    Jag tar jättegärna länkar till bra stöd, behöver all hjälp och allt stöd jag kan få känner jag. 

    Nej jag har märkt att det nog bara är bonusmammor som faktiskt med handen på hjärtat vet hur det känns. 

    Tack <3 
    Några konkreta tips för vad du ska göra för att få bort irritationen och ditt dåliga beteende: För det första så tycker jag att du ska acceptera att du känner så som du känner och att det är helt normalt. Klappa dig själv på axeln och säg till dig själv att du är duktig som erkänner dina känslor. Det är steg ett till att må lite bättre inombords. Att vara bonusmamma väcker känslor som är väldigt tabubelagda, speciellt för kvinnor tror jag. Att inse att vi alla bär på liknande känslor underlättar. Att gå och prata med en kurator eller psykolog som du var inne på är en bra idé. Det gjorde även jag i början. Förbered dig dock på att du inte kan säga vad som helst till en kurator/psykolog (samma regel gäller även där, ta inte råd från någon som inte själv är bonusmamma). Läs på om att vara bonusmamma (Blended Famliy Frappe finns på nätet, även Stepmom Magazine, Bonusmaman.com finns, Familjeträdet finns, boken "Familjepack" ger en inblick i hur det är att vara bonusförälder). Hitta gärna andra bonusmammor på nätet eller IRL att bolla med, det är superviktigt att kunna vara helt ärlig med några få som vet. TA HAND OM DIG SJÄLV. Speciellt när din bonusson är hos er. Istället för att rikta fokus mot bonussonen och allt som inte funkar - rikta fokus mot dig själv och hur du kan må bättre i situationen. Ju bättre du mår, ju bättre kommer du kunna hantera bonussonen. Jobba över om det får dig att må bättre, träffa kompisar, fyll på dig själv med energi på olika sätt. Sätt inte ditt eget liv på paus. Träna eller gå ut och drick vin, vad som helst. Fokusera på att vara egoistisk, även om det går emot dina instinkter. Det kommer att göra att du kommer hem glad och full av energi, och då har du också mer tålamod med det som irriterar där hemma. Lämna din kille och bonussonen ifred och låt dom ha all sin pappa-son-tid. Stå inte i vägen för det. Lägg bort idén om att fördjupa din relation med bonussonen just nu, om bonussonen signalerar att han vill ha egentid med sin pappa och önskar bort dig så är det så just nu, gå efter bonussonens signaler. Bonussonen har sin anledning att göra så son han gör, enligt anknytningsprocessen. Det har inte med dig att göra. Om du känner att du och din kille får noll tid tillsammans kan ni ju försöka lösa det genom att ta en stund varje kväll ihop när bonussonen somnat eller liknande. Men nu precis i början så tjänar du nog mer på att bara acceptera att bonussonen behöver all sin pappas tid och uppmärksamhet. Det är en fas som antagligen går över med tiden, om ni har lite tålamod. Se till att röra vid ditt bonusbarn och att bekräfta honom varje gång han bor hos er. På det sättet tryggar du honom. Ge honom beröm, busa med honom. Och dra dig undan utan dåligt samvete så fort du känner att du börjar bli irriterad. Googla disengagement stepchildren om du vill. Mina råd är helt enkelt att sätta dig vid förarsätet och börja styra själv, för ingen kommer någonsin att bjuda in dig till förarsätet eller ens se att du över huvud taget sitter i bilen. Om du förstår vad jag menar.
  • pyssel
    Tussilago123 skrev 2019-10-14 10:06:45 följande:

    TACK!!!!!! Du skrev det bättre än jag själv. 


    Du gillar visst den trådbekräftelse som känns bra i stunden men det kommer att öka era problem. Och ökar det inte era, och pojken istället blir sluten och "lydig" så ökar det pojkens problem i vuxen ålder.

    Att förstå vad beteendet grundar sig i är varken att vika ner sig eller sluta fostra, det är istället chansen att hitta de rätta metoderna. Ett barn som känner sig maktlöst utövar inflytande där hen hittar det. I detta fall fyller det dessutom flera funktioner: Inflytande, uppmärksamhet, trygghet och att försöka skapa en gräns mot dig (dvs en vuxen relation han inte förstår sig på).

    Försök att komma tillbaka där du var när du skrev tråden och inte ryggmärgsreflexa på hur jädra gött det är att andra tycker att ungen ska foga sig.
    #inteensamaldrigglömd
  • Pope Joan II

    Jag håller med om samtliga inlägg signerade pyssel. Jag hoppas verkligen att ts är mottaglig för vad pyssel så insiktsfullt och fint försöker guida ts i. 

Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet