• Tussilago123

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • Tussilago123
    pyssel skrev 2019-10-14 10:16:29 följande:
    Du gillar visst den trådbekräftelse som känns bra i stunden men det kommer att öka era problem. Och ökar det inte era, och pojken istället blir sluten och "lydig" så ökar det pojkens problem i vuxen ålder.

    Att förstå vad beteendet grundar sig i är varken att vika ner sig eller sluta fostra, det är istället chansen att hitta de rätta metoderna. Ett barn som känner sig maktlöst utövar inflytande där hen hittar det. I detta fall fyller det dessutom flera funktioner: Inflytande, uppmärksamhet, trygghet och att försöka skapa en gräns mot dig (dvs en vuxen relation han inte förstår sig på).

    Försök att komma tillbaka där du var när du skrev tråden och inte ryggmärgsreflexa på hur jädra gött det är att andra tycker att ungen ska foga sig.
    Absolut kan jag erkänna att jag blev lite bitter är ett tag och att det var skönt att läsa folk skriva det som jag känner i dom stunderna jag är som mest irriterad.
    Självklart förstår jag också att det inte är något som kommer vara den stora problemlösaren och oavsett hur mycket det än tar emot att säga så vet jag också att det viktigaste i detta är att få barnet att känna sig bekvämt. Jag är en vuxen människa som kan reflektera över och hantera mina känslor själv, som en 3,5 åring inte har en chans i världen att göra. Och jag anser att det han känner och behöver går före det jag känner, för att barnen går alltid först. 

    Det som jag börjat fundera över nu är det folk nämner om att flytta isär osv. Bonusbarnet pratar alltid om mig, till sin mamma, på dagis, överallt. Att jag är hans vän, han benämner mig som "Min R..." osv. 
    Som jag skrivit tidigare har han och pappa väldigt mycket ensamtid då jag jobbar mycket. Jag har inga problem att ge dom mer ensamtid men problemet där blir ju att då kommer jag och bonusen aldrig träffas? Och aldrig ha möjlighet att bygga upp vårt egna band. Och skulle vi flytta isär tror jag att bonusen kommer fråga mycket om mig och tycka att det är ännu märkligare att jag inte är där. Så fort jag är på jobbet frågar han sin pappa tusen gånger vart jag är, när jag kommer hem osv. Men när jag väl är hemma är ju då problemen uppstår, han drar sig undan och liknande. 

    Och det svåra är ju också att jag och min sambo vill ju bo ihop? Vart drar man den gränsen? Ska en treåring få bestämma om hans pappa får bo ihop med någon annan? Skriver inte detta med någon slags underton, utan helt och hållet frågande. För jag vet inte, jag har aldrig varit med om detta tidigare. 

    Jag själv har alltid bott med min mamma som träffat typ tre killar sen jag var liten, och jag minns ju själv hur det var. Det var enbart en av dom tre som jag tog till mig och som blev min pappa då min biologiska inte finns i bilden, och han ser jag som min pappa än idag och har kontakt med trots att han och mamma inte är ett par. Men det var ju för att han tog sig tiden att vara med mig, han gav mig saker och värnade verkligen om mig, dom andra killarna har ju bara haft fokus på mamma och struntat i mig. Och dom killarna ville jag ju ta så långt bort från mamma som möjligt, jag klängde på henne, satte mig imellan dom i soffan, la mig mellan dom i sängen, alltså exakt det min bonus gör nu. Det handlar ju om att jag ville ha kontrollen, likt bonusen vill ha nu, men med det sagt så betyder ju inte det att det är okej. Det är ju dom vuxna som bestämmer och vi skulle ju aldrig behandla barnet illa. Så jag vet ju exakt hur det känns och exakt vad som är viktigt för att bygga en bra relation med sitt bonusbarn. Men ändå är det så svårt när man sitter där själv. 

    Nu blev det väldigt mycket text här, men det är senaste tankarna iallafall! 
  • Tussilago123
    Det som jag börjat fundera över nu är det folk nämner om att flytta isär osv. Bonusbarnet pratar alltid om mig, till sin mamma, på dagis, överallt. Att jag är hans vän, han benämner mig som "Min R..." osv. 
    Som jag skrivit tidigare har han och pappa väldigt mycket ensamtid då jag jobbar mycket. Jag har inga problem att ge dom mer ensamtid men problemet där blir ju att då kommer jag och bonusen aldrig träffas? Och aldrig ha möjlighet att bygga upp vårt egna band. Och skulle vi flytta isär tror jag att bonusen kommer fråga mycket om mig och tycka att det är ännu märkligare att jag inte är där. Så fort jag är på jobbet frågar han sin pappa tusen gånger vart jag är, när jag kommer hem osv. Men när jag väl är hemma är ju då problemen uppstår, han drar sig undan och liknande. 

    Och det svåra är ju också att jag och min sambo vill ju bo ihop? Vart drar man den gränsen? Ska en treåring få bestämma om hans pappa får bo ihop med någon annan? Skriver inte detta med någon slags underton, utan helt och hållet frågande. För jag vet inte, jag har aldrig varit med om detta tidigare. 

    Jag själv har alltid bott med min mamma som träffat typ tre killar sen jag var liten, och jag minns ju själv hur det var. Det var enbart en av dom tre som jag tog till mig och som blev min pappa då min biologiska inte finns i bilden, och han ser jag som min pappa än idag och har kontakt med trots att han och mamma inte är ett par. Men det var ju för att han tog sig tiden att vara med mig, han gav mig saker och värnade verkligen om mig, dom andra killarna har ju bara haft fokus på mamma och struntat i mig. Och dom killarna ville jag ju ta så långt bort från mamma som möjligt, jag klängde på henne, satte mig imellan dom i soffan, la mig mellan dom i sängen, alltså exakt det min bonus gör nu. Det handlar ju om att jag ville ha kontrollen, likt bonusen vill ha nu, men med det sagt så betyder ju inte det att det är okej. Det är ju dom vuxna som bestämmer och vi skulle ju aldrig behandla barnet illa. Så jag vet ju exakt hur det känns och exakt vad som är viktigt för att bygga en bra relation med sitt bonusbarn. Men ändå är det så svårt när man sitter där själv. 

    Nu blev det väldigt mycket text här, men det är senaste tankarna iallafall! 
  • smulpaj01
    Tussilago123 skrev 2019-10-14 11:00:51 följande:

    Det som jag börjat fundera över nu är det folk nämner om att flytta isär osv. Bonusbarnet pratar alltid om mig, till sin mamma, på dagis, överallt. Att jag är hans vän, han benämner mig som "Min R..." osv. Som jag skrivit tidigare har han och pappa väldigt mycket ensamtid då jag jobbar mycket. Jag har inga problem att ge dom mer ensamtid men problemet där blir ju att då kommer jag och bonusen aldrig träffas? Och aldrig ha möjlighet att bygga upp vårt egna band. Och skulle vi flytta isär tror jag att bonusen kommer fråga mycket om mig och tycka att det är ännu märkligare att jag inte är där. Så fort jag är på jobbet frågar han sin pappa tusen gånger vart jag är, när jag kommer hem osv. Men när jag väl är hemma är ju då problemen uppstår, han drar sig undan och liknande. 

    Och det svåra är ju också att jag och min sambo vill ju bo ihop? Vart drar man den gränsen? Ska en treåring få bestämma om hans pappa får bo ihop med någon annan? Skriver inte detta med någon slags underton, utan helt och hållet frågande. För jag vet inte, jag har aldrig varit med om detta tidigare. 

    Jag själv har alltid bott med min mamma som träffat typ tre killar sen jag var liten, och jag minns ju själv hur det var. Det var enbart en av dom tre som jag tog till mig och som blev min pappa då min biologiska inte finns i bilden, och han ser jag som min pappa än idag och har kontakt med trots att han och mamma inte är ett par. Men det var ju för att han tog sig tiden att vara med mig, han gav mig saker och värnade verkligen om mig, dom andra killarna har ju bara haft fokus på mamma och struntat i mig. Och dom killarna ville jag ju ta så långt bort från mamma som möjligt, jag klängde på henne, satte mig imellan dom i soffan, la mig mellan dom i sängen, alltså exakt det min bonus gör nu. Det handlar ju om att jag ville ha kontrollen, likt bonusen vill ha nu, men med det sagt så betyder ju inte det att det är okej. Det är ju dom vuxna som bestämmer och vi skulle ju aldrig behandla barnet illa. Så jag vet ju exakt hur det känns och exakt vad som är viktigt för att bygga en bra relation med sitt bonusbarn. Men ändå är det så svårt när man sitter där själv. 

    Nu blev det väldigt mycket text här, men det är senaste tankarna iallafall! 


    Nej en 3 åring bestämmer inte om ni ska bo ihop. Men jag fattar inte varför ni har så bråttom med allt? Ni har ju nästan nyss träffats och känner inte varandra så väl än. Jobbar han fortfarande borta under veckorna så har ni haft ännu mindre tid ihop.

    Flytta isär ett par år och se om förhållandet ens håller. Det är verkligen inte optimalt för 3 åringen att du kastas in i dennes liv, särskilt då du inte trivs utan irriterar dig på barnet.

    Hur länge har det varit slut med mamman?
  • Siden

    Det är jättebra att du är så reflekterande och du verkar vara en klok tjej. Du skriver att du har egna erfarenheter av bonusfamilj. Det är tur för dig för det ger dig ett försprång. Du skriver att din egen biologiske pappa var ute ur bilden och att du har erfarenhet av att bo ihop med mammas nye kille. Skillnaden för dig var väl att din biologiske pappa var helt ute ur bilden. Är man i det läget så finns det en lucka för bonusbarnet och bonusföräldern att faktiskt skapa djupa band, om båda vill. Så som du fick med en av din mammas killar. Men i dom fallen där det redan finns en biologisk mamma med i bonusfamiljen så blir det svårare. Då finns oftast inte ett behov av att ha två mammor, utan bonusbarnet har redan en mamma. Och en pappa. Jag tycker helt enkelt inte att du ska jämföra allt för mycket med din egen barndom, om ditt bonusbarn redan har en mamma och en pappa som älskar honom över allt annat och gör allt för honom så kan du med gott samvete ta ett kliv tillbaka. Det här med att bygga ett eget band till bonussonen får ta tid, det får ta flera år. Ni har bara bott ihop sedan i juni. Ta ett chillpill och ett kliv tillbaka, är mitt råd. Och även om Pyssel skriver om barnperspektivet och att barnet måste må bra (vilket är helt sant) så tror inte jag att du är ovetandes om det, det brukar man inte vara som nybliven bonusmamma. Man brukar snarare vara halvt förintad av dåligt samvete, motstridiga känslor, svartsjuka och känslor av utanförskap, förvirring. En berg och dalbana inombords av känslor. Känslor som lättar om du tar ett kliv tillbaka. Det du nämner att du oroar dig för gällande ditt bonusbarn (hans trygghet, var han ska bo, hans uppfostran) är sådant som du ska lämna över helt och hållet till pappan och mamman att sköta. Det är deras ansvar som föräldrar. Du ska bara ta hand om dig själv, din kärleksrelation och vara en kul vuxen till bonusbarnet i nuläget. Tycker jag.

  • Tussilago123
    smulpaj01 skrev 2019-10-14 11:16:15 följande:
    Nej en 3 åring bestämmer inte om ni ska bo ihop. Men jag fattar inte varför ni har så bråttom med allt? Ni har ju nästan nyss träffats och känner inte varandra så väl än. Jobbar han fortfarande borta under veckorna så har ni haft ännu mindre tid ihop.

    Flytta isär ett par år och se om förhållandet ens håller. Det är verkligen inte optimalt för 3 åringen att du kastas in i dennes liv, särskilt då du inte trivs utan irriterar dig på barnet.

    Hur länge har det varit slut med mamman?
    Skulle inte säga att vi medvetet valt att ha bråttom. Det har fallit sig naturligt, kära människor vill ju vara tillsammans, jag flyttade närmre staden vi båda jobbar i och vi umgås ju hellre i min lägenhet än hemma hos hans föräldrar. Tror att alla nykära par lever på varandra i princip. Så det blev ju att han sov hos mig alltid nästan, och flyttade in mer och mer. 
    Han jobbar borta varannan måndag-torsdag. Inte ens alltid utan bara ibland. Vissa månader jobbar han hemma varje vecka(i närområdet alltså), som ett vanligt jobb. 
    Jag vill ju vara med min sambo, han vill vara med mig så har svårt att motivera att vi ska bo ifrån varandra ett par år faktiskt, vi vill ju leva ihop. 
    Då anser jag att det är bättre att vi jobbar på situationen med sonen. 

    Dom har varit separerade i två år. 
  • Tussilago123
    Siden skrev 2019-10-14 11:18:19 följande:

    Det är jättebra att du är så reflekterande och du verkar vara en klok tjej. Du skriver att du har egna erfarenheter av bonusfamilj. Det är tur för dig för det ger dig ett försprång. Du skriver att din egen biologiske pappa var ute ur bilden och att du har erfarenhet av att bo ihop med mammas nye kille. Skillnaden för dig var väl att din biologiske pappa var helt ute ur bilden. Är man i det läget så finns det en lucka för bonusbarnet och bonusföräldern att faktiskt skapa djupa band, om båda vill. Så som du fick med en av din mammas killar. Men i dom fallen där det redan finns en biologisk mamma med i bonusfamiljen så blir det svårare. Då finns oftast inte ett behov av att ha två mammor, utan bonusbarnet har redan en mamma. Och en pappa. Jag tycker helt enkelt inte att du ska jämföra allt för mycket med din egen barndom, om ditt bonusbarn redan har en mamma och en pappa som älskar honom över allt annat och gör allt för honom så kan du med gott samvete ta ett kliv tillbaka. Det här med att bygga ett eget band till bonussonen får ta tid, det får ta flera år. Ni har bara bott ihop sedan i juni. Ta ett chillpill och ett kliv tillbaka, är mitt råd. Och även om Pyssel skriver om barnperspektivet och att barnet måste må bra (vilket är helt sant) så tror inte jag att du är ovetandes om det, det brukar man inte vara som nybliven bonusmamma. Man brukar snarare vara halvt förintad av dåligt samvete, motstridiga känslor, svartsjuka och känslor av utanförskap, förvirring. En berg och dalbana inombords av känslor. Känslor som lättar om du tar ett kliv tillbaka. Det du nämner att du oroar dig för gällande ditt bonusbarn (hans trygghet, var han ska bo, hans uppfostran) är sådant som du ska lämna över helt och hållet till pappan och mamman att sköta. Det är deras ansvar som föräldrar. Du ska bara ta hand om dig själv, din kärleksrelation och vara en kul vuxen till bonusbarnet i nuläget. Tycker jag.


    Anser du att det optimala efter det du läst vore att flytta isär och bo på varsitt håll? Kan du motivera det isåfall?
  • Ess
    Zarch skrev 2019-10-14 09:17:38 följande:

    Just bortklemade tonåringar som snart är vuxna har jag ruskigt svårt för.

    Hälsade på en kompis som lever med en man med två tonåringar. När 17 åringen ställde sig och tjatade på min kompis om att denne minsann inte fått någon mat under dagen så höll jag på att ramla baklänges. Herregud, du är 17 och borde väl kunna öppna ett kylskåp själv sa jag åt honom. Alltså det där är inte OK någonstans, gäller inte bara i bonusfamiljer utan i kärnfamiljer också. Det är enbart föräldrarna själva som finner sina dryga tonåringar charmiga, resten av oss tycker ju att dessa är totala ?retards?.

    Men oavsett vad så tycker jag att man får skilja på unga vuxna och på att störa sig på en liten treåring. Det måste väl t o m du hålla med om?


    Jo självklart är det skillnad mellan en treåring och en snart vuxen människa.

    Men just den där känslan att det är jobbigt att bli uppträngd på någon, att det blir för mycket är nog samma oavsett ålder på barnen.
  • Siden
    Tussilago123 skrev 2019-10-14 11:28:42 följande:

    Anser du att det optimala efter det du läst vore att flytta isär och bo på varsitt håll? Kan du motivera det isåfall?


    Jag vet inte vad som är bäst för er. Det vet bara du och din kille. Själv så väntade jag i två år innan jag flyttade ihop med min sambo, men deras separation var färsk när vi började dejta.
  • Mrs Moneybags

    Jag trodde också barnet var betydligt äldre när jag läste trådstarten. En treåring har många och stora behov och de kommer inte dämpas på många år ännu. 

    Du kan prova att läsa på om ett barns behov i den åldern. 

    Självklart vill han sitta hos pappa och ha pappa för sig själv när han nu också träffar pappa så sällan! Det är ju givet och helt normalt. 

    Om du känner att du inte kan med barnet, så kanske du kan flytta ut när barnet är på besök? Då slipper du se barnet och du slipper reta dig på det och framför allt slipper barnet känna din negativa atmosfär. Det är ju bara 8 dagar/månad. 

    Vänta och återintroducera dig om något år, när ert förhållande är stabilt och du inte känner dig så lätt hotad. 

    Du är ju bara 22, så jag förstår verkligen att det inte är lätt att bli styvmamma till någon. 

  • Anonym (förstår ts)
    stylo skrev 2019-10-13 13:40:34 följande:

    Folk är väldigt snabba på att uttala sig om bonusmorsor som inte är helt bekväma.

    Som bonusförälder får du ge dubbelt så mycket men får inget tillbaka. Den villkorslösa kärleken barnet har till sin riktiga förälder kommer alltid finnas där, men om du säger ifrån är du en häxa.

    Med det sagt så är det aldrig ett barns fel, men klassiskt är ju den skilda farsan som curlar ungen till max för han är rädd att få påhopp om sitt föräldraskap av ungens mamma. J


    Håller med fullständigt. Det är alldeles för mycket daltande med ungar idag och bonusföräldrar ska bara serva bonusbarnen och har inget att säga till om i sitt eget hem. Jag tycker ts ska säga till sambon att han måste sätta ner foten mot ungen, annars kommer inte förhållandet att fungera i längden.
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet