Postraumatiskt stressyndrom, tips på hur jag ska må bättre.
Jag har på grund av saker jag utsattes för som barn fått komplex ptsd (enligt en behandlare som jag träffat ett par gånger inför en gruppterapi som jag kommer inleda i vinter. Hon sa att formellt finns inte den diagnosen i Sverige, men att den passar mig bättre än vanlig ptsd.)
Jag utsattes för sexuell gränslöshet från sju års ålder, jag fick ta ett vuxenansvar hemma från att jag var liten, jag utsattes för fysisk misshandel som slag, blev lyft och skakad i håret, sparkar, slag med tillhyggen som kavel, träskor, saxar. Jag blev tillsagd saker som att jag är värdelös, skulle ha dödats direkt efter förlossningen genom att min mamma borde ha tagit mig i fötterna och slagit mitt huvud i väggen, att jag är sämre jämfört med mina syskon, att om min mamma skulle stå inför valet att välja mig eller mina syskon i en situation där någon av oss måste dö, så skulle hon välja mig. Vi utsattes även för att inte få mat, och att som straff gå ut i snön på vintern utan kläder och stå där. Jag blev tillsagd att jag är dum i huvudet och aldrig skulle bli något.
Jag kunde vakna mitt i natten av att mina föräldrar slog mig och kastade mig runt i rummet, jag blev lyft i håret etc.
Jag utsattes för skenavrättningar där de sa att de skulle döda mig och sedan dränkte mig lagom till jag nästan tappade medvetandet.
Det enda de aldrig sagt är att jag är ful. Därför har mitt utseende varit viktigt för mig och jag har haft ett komplicerat förhållande till det och mat. Har också haft ätstörningar större delen av mitt liv.
Misshandeln har pågått så länge jag kan minnas, jag har minnesbilder av at jag gömmer mig under ett köksbord från min mamma som är arg när jag var ca 2 år gammal.
I vuxen ålder så litar jag inte på någon och i kärleksrelationer är jag livrädd för att bli övergiven. Jag känner mig avskärmad från resten av samhället och har mer eller mindre slutat försöka ha vänner då jag i långa perioder inte ens klarar av att ha kontakt med mina syskon (varav flera som jag står nära.)
Jag uppfattas som udda på tex arbetsplatser. Det finns såklart de som gillar mig, men jag brukar ofrivilligt förstöra de kontakterna genom att vara så deprimerad i perioder att jag inte svarar på sms och meddelanden. Folk tröttnar ofta efter ett tag.
Jag blir lätt arg eller upprörd av höga ljud eller av att någon skriker. Jag blir även lätt upprörd eller arg i andra situationer, får en panikreaktion på saker som uttrycker sig i ilska som kan vara svår för andra att förstå. Jag har svårt att sova sedan 20 år och sover ibland bara 2-3 timmar. Jag har svårt att koncentrera mig och fokusera. Jag har svårt för att tala inför folk. Jag har svårt att vara konventionell och småprata. Jag har inte klarat av att slutföra min utbildning då min ångest över att tala inför folk och mina depressioner gjort att jag inte klarat den sista terminen.
Jag blir fort trött och blir utbränd av att jobba heltid (flera gånger). Jag har en extremt hög ångestnivå utan att veta varför, hela tiden, detta har jag lärt mig leva med, men jag har tröttnat på att ha det så, då det minskar min livskvalite. Jag är en väldigt allvarlig person enligt andra, Jag blir ofta deprimerad. Skulle säga en gång/år är jag riktigt nere och har även legat inlagd pga detta en gång.
Jag har i vuxen ålder dragits till personer som gjort mig illa psykiskt eller fysiskt, därför litar jag inte på mitt eget omdöme numera och lever relativt isolerat, även om jag inte vill det egentligen. Jag har ju barn, även om de inte är så små längre så är det ju jobbigt för dem då de förstår att jag inte mår bra.
Jag undrar nu hur man tar sig vidare. Jag har efter många års kämpande fått beviljat vård i form av terapi för mina trauman, vilken inte startat ännu. Har ni några tips så berätta gärna vad som hjälpt er. Böcker tex.
Ni som själva gjort trauma-behandling får gärna berätta hur det var och hur det hjälpte er.