Har fruktansvärt dålig självkänsla
Hej!
Jag är en 22-årig tjej som lidit av dålig självkänsla och självförtroende hela mitt liv. Känner även att det eskalerar istället för att bli bättre ju äldre jag blir. Jag ser jämt ner på mig själv och tror inte att jag klarar någonting överhuvudtaget. Ser mig själv som betydligt mindre värd än andra människor och tycker inte att jag förtjänar någonting överhuvudtaget. Jag HATAR att skriva personliga brev eller att gå på arbetsintervjuer, just för att jag verkligen inte ha något positivt att säga om mig själv. Hur ska jag kunna motivera att just jag är det bästa valet för rekryterarna? Vilket skämt. Jag är inte bättre än någon annan, snarare sämre. Har i samband med detta en otrolig prestationsångest. Simpla saker som att blanda saft eller koka ägg åt andra gör mig helt kallsvettig. Tänk om saften blir för stark? för svag? tänk om äggen blir för lösa eller hårda? Jag överdriver inte när jag säger att jag verkligen får ångest över en sån simpel sak som att blanda saft.
Nu låter det ju som att jag är ett vrak som sitter hemma hela dagarna, men så är det inte. Läser fjärde terminen på socionomprogrammet, extrajobbar, tränar och volontärarbetar också. Skolan går bra och jag tror att de är rätt nöjda med mig på både volontär- och det vanliga jobbet. Men får jag beröm eller en komplimang så blir jag inte ens glad. Jag tror att personen i fråga säger så för att vara snäll. Får jag kritik eller förslag på förbättringar så tar jag fruktansvärt illa vid mig och tycker att jag är den sämsta människan som någonsin fött. Just nu håller vi på och förbereder oss inför praktiken nästa termin och jag oroar mig redan. Min enda önskan är att jag blir en bra människa. En människa som är snäll, givmild och duktig på sitt arbete. Jag behöver inte vara nästa Nelson Mandela, men jag vill inte känna mig helt värdelös heller.
Hur tar jag mig ur det här negativa tankesättet? jag ska ju vara min egna bästa vän, den som tror på mig mest. Istället är det tvärtom. Jag hade inte den bästa uppväxten (psykisk sjuk mamma och alkoholiserad pappa) vilket förmodligen bidragit till min dåliga självkänsla. Ibland så tänker jag att det är lika bra att jag hoppar av min utbildning och söker jobb som... ja jag vet inte vad för jobb. Något som kräver väldigt lite av en iallafall. Hur ska en sån trasig person som jag kunna arbeta som socionom i framtiden? Det låter lite skrattretande i mina öron faktiskt.
Tacksam för alla råd och tips som jag kan få. Dela gärna med er om ni också är eller har varit eran egna största fiende.