Ofta omöjligt att resonera/diskutera med sambon

Har bott ihop med en tjej från ett sydeuropeiskt land i 1,5 år. Innan dess var vi tillsammans i 2 år men på distans. Sedan vi flyttade ihop har vart förhållande satts på prov så klart, och trots en hel del olikheter har vi ändå fått det att funka rätt bra. Vi har planer som båda har landat bra i att flytta från denna stad till mina hemtrakter så småningom, och köpa hus osv.

Jag är 8 år äldre och har länge velat skaffa barn. Vi har diskuterat det men även om hon vill ha så har det hela tiden varit "längre fram". Eftersom det rör sig om en så stor sak är det inget jag velat pusha henne med så tänkt att vi får vänta till hon är redo helt enkelt. Efter att hon fyllde 30 i somras har hon förändrats och pratat mer oh mer om barn, och nu har hon själv sagt att hon vill att vi skaffar det nästa år vilket jag gärna vill.

Problemet är att så fort man problematiserar något blir hon sur och säger att vi "bara bråkar". Jag försöker alltid hålla mig lugn och undvika att höja rösten om vi bråkar, även om det händer. Och händer det är det verkligen inte farligt, medan hon däremot betydligt oftare höjer rösten och ironiskt nog är den som oftast orsakar att vi bråkar genom att bli sur mitt i en saklig diskussion och menar att det är ett bråk.

Ett exempel. Båda älskar djur och vi har en katt ihop som jag haft sedan innan. Vi (särskilt hon) vill gärna skaffa hund och jag har mer och mer börjat bli sugen på det också. Hon kan dock endast tänka sig en hund från något härbärge, alltså hund som behöver ett hem. Jag vill att vi i så fall skaffar hund på vanligt sätt - särskilt vår första hund - men hon är benhård på den punkten.

Kollade runt lite tidigare idag på sidor för detta och såg att man inte får adoptera en hund om man har barn som är under 3-5 år (oftast inte om man har barn som är under 5). Detta tog jag upp och sa att hon ska bara medveten om det är så, och då exploderade hon nästan direkt och sa att jag bara "letar fel", "gör problem av allting" osv. Jag kontrade med att det ju är så här det ser ut och då sa hon: "Det är ju bara att skaffa en hund innan så kan dom inte göra ett skit!" Försökte förklara att det nog finns en anledning till att dom inte vill att man har småbarn med dessa hundar men hon fortsatte med sur röst att påpeka hur negativ jag är och att "det bara är Sverige som är så överbeskyddande och allt var det var".

Jag vet inte hur jag ska tackla henne för det känns som att det är omöjligt att diskutera med henne om vi inte har samma/liknande åsikter i ett ämne. Det är ju då man måste kunna diskutera, och jag påpekar ofta hur viktigt det är att vi måste kommunicera och att det är nyckeln om förhållandet ska fungera. Tyvärr är det ofta så här det blir, och inte sällan får man dra ut vad det är hon tjurar över för man ser direkt på henne om hon är sur över något, och när man frågar "är det inget". Allt behöver/ska man verkligen inte säga till varandra men man måste kunna diskutera sakligt om man är oense om något eller känner sig felaktigt behandlad. Det gör verkligen jag och det känns ibland som att hon håller på med härskartekniker och skuldbelägger mig för att "höja rösten" och starta bråk, när det i själva verket är hon som gör det.

Så hur löser man sånt här? Oftast har vi det bra och vi bråkar absolut inte hela tiden. Hon är för det mesta glad, positiv och vi har det bra ihop. Men hon kan vända snabbt och särskilt om man problematiserar kring viktiga saker.

Tack för input!