Jag vill nog abort, han vill behålla..
2017 fick vi vårt första barn, en helt fantastik tjej som nu är är 2,5år och fullfart.
Jag har sen vi fick henne, haft väldigt långt bort i tanken att försöka skaffa ett syskon. Men i somras så pratade vi mycket om det, och jag började kanske närma mig lite i tanken med det.. Min man vill gärna ha två barn, jag har förr velat ha två barn också, men det har inte vart lika självklart efter dottern kom.
Men vi bestämde oss för att plocka ur spiralen och ?blir det så blir det?, dock väldigt snabbt efter den var utplockad dök det upp saker i arbetslivet som gjorde att vi bestämde oss för att vänta och jag kände en sån lättnad!
Dock lyckades vi ha oskyddat en gång efter vi bestämt oss för att vänta, och det resulterade i + på stickan.
Får min man bestämma så vill han behålla. Men jag vet inte vad jag vill.. Hjärtat säger ja och nej, hjärnan säger bara nej.
Hjärnan säger nej för att jag vill inte ha ett barn till, eller inte ett litet barn iaf.. Jag har så himla kul med min dotter nu och känns som allt bara kommer bli roligare och roligare. Vi kan åka iväg över en helg eller natt när vi känner för det själva, om inte mannen vill följa med. Jag kan ha med henne i golfbilen och en liten klubba till henne på golfbanan och allt är relativt enkelt. Känns som jag äntligen inte längre ?sitter fast? och kan ta mig iväg och faktiskt göra roliga saker..
Pga husdjur så kan vi sällan resa bort alla samtidigt på ?små tripper?, och min man älskar att vara hemma på gården därför är det oftast hon och jag som gör saker utanför hemmet och hennes pappa är sällan med. Förutom på semestrar och längre ledigheten/resor.
Men jag ser inte hur jag ska kunna göra detta med en liten + dottern på 2,5? Det känns som jag kommer bli ?fast? igen.
Och bara tanken av att jag och dottern inte kommer kunna göra de saker vi gör idag är hjärtskärande.
Hjärtat säger ja pga att det är underbart med barn! Fast samtidigt, jag har ett barn.. Och det är fantastiskt! Jag ser livet som väldigt fint just nu och mår väldigt bra. Varför ska jag riskera det? Sen säger hjärtat ja också för att dottern ska ha någon den dagen jag och min man inte finns, eller om något annat händer.. Jag har själv syskon, dock har jag inte så tight relation med någon av de som flera andra sägs ha.. Men det är endå en trygghet. Min man har en bror, som han är super tight med och alltid vart under hela uppväxten, så han ser ju bara det positiva med syskon.
Och hjärtat säger också ja, för jag vet inte om jag klarar av en abort..? För på något sätt så känner jag redan kärlek till den lilla apelsinkärnan i min mage..
Hjärnan säger också nej pga arbetssituationen. Det hade inte kunnat komma ett sämre ?BF datum? för min karriär.
Sen är jag också livrädd.. Tänk om jag inte skulle älska nr2 lika mycket som jag älskar min dotter? Hur ska jag räcka till åt två barn, när jag knappt känner att jag räcker till åt ett barn? Det gör ont i hjärtat när jag kollar på dottern och tänker på att hon ska behöva "dela" mig med en annan..? Hur ska vår relation klara ett till barn, den har ju liksom nu börjat bli ?trygg? efter ?småbarnstiden??
Är det någon som kan känna igen sig i mina tankar och känslor?!
Ni med bara ett barn, har ni någonsin ångrat er att ni inte skaffade två?
Hur kom ni fram till beslutet att ni bara ville ha ett barn? Var ni båda överens om det?
Ni som är ensambarn själva, hur är det?