Forum Barn 6-12 år - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 6-åring säger att han vill dö

    Tis 5 nov 10:59 Läst 0 gånger Totalt 4 svar
    Tis 5 nov 10:59

    Igår vid läggdags fick min ena 6-åring världens sammanbrott och började störtgråta och säga "jag vill dö". Blev ju helt förskräckt då just denna 6-åring aldrig visat några sådana tendenser alls (tvillingbrorsan har ibland sagt att han ska flytta hemifrån när han inte fått som han velat). Försökte utröna om det var något speciellt som hänt som gjorde att han sa så men inget direkt kom fram. Vi kramades länge, han fick gråta ut och vi pratade lite om att vi andra skulle sakna honom om han försvann.

    Efter en stund lugnade han ner sig och sen var det som man tryckte på en knapp och han blev sitt "vanliga" jag igen.

    Hur har ni hanterat det när era barn sagt att de vill dö? Har det varit något särskilt som triggat att de sagt så? 

  • Anonym (Moi)
    Visa endast
    Tis 5 nov 11:36 #1

    Jag sa själv så upprepade ggr under min uppväxt. Jag var slut. Mycket i skolan och tonvis med aktiviteter efter skolan. Orkade inte med livet. Oftast sa jag det på kvällen när tröttheten åt upp mig inifrån.

    Bra att ni kramades. Själv blev jag alltid trygg i föräldrarnas famn.

    Jag visste så klart inte vad det berodde på först. Men vi flyttade när jag var 9 år och då hade jag inga aktiviteter i den nya stan till en början. Mådde jättebra att bara ha skola och kompisar. Men sen så började jag i stans fotbollslag och återupptog ridningen och då kom min depression tillbaka. Mina föräldrar förstod då att det måste bero på det (även om jag själv inte fattade det då. Nu i efterhand kan jag också se att det förmodligen var så).

    Så han kanske har jobbigt i skolan och långa dagar på fritids?

  • Tis 5 nov 13:30 #2
    Anonym (Moi) skrev 2019-11-05 11:36:51 följande:

    Jag sa själv så upprepade ggr under min uppväxt. Jag var slut. Mycket i skolan och tonvis med aktiviteter efter skolan. Orkade inte med livet. Oftast sa jag det på kvällen när tröttheten åt upp mig inifrån.

    Bra att ni kramades. Själv blev jag alltid trygg i föräldrarnas famn.

    Jag visste så klart inte vad det berodde på först. Men vi flyttade när jag var 9 år och då hade jag inga aktiviteter i den nya stan till en början. Mådde jättebra att bara ha skola och kompisar. Men sen så började jag i stans fotbollslag och återupptog ridningen och då kom min depression tillbaka. Mina föräldrar förstod då att det måste bero på det (även om jag själv inte fattade det då. Nu i efterhand kan jag också se att det förmodligen var så).

    Så han kanske har jobbigt i skolan och långa dagar på fritids?


    Det var just skolan som jag misstänkte men han sa att ingen varit dum eller liknande mot honom (går i förskoleklass). Båda killarna sover ordentligt, ca 11 timmar per natt och vi hämtar dem strax efter 4 på eftermiddagen (lämnar så de äter frukost på fritids så det inte ska bli så stressigt och ännu tidigare morgonar). 

    Han är generellt en spelevink, alltid glad, pratsam och sprallig. Han har fått nya kompisar i skolan (där hade brorsan det lite svårare) och även om båda killarna är väldigt aktiva så är det även mycket pyssel-tid och lugna aktiviteter när vi är hemma. 

    Får hålla koll på honom helt enkelt samt kolla lite läget med hans huvudfröken som är en av bästa vännernas mamma.

    Tack för att du delade med dig! Hjärta
  • Tis 5 nov 18:38 #3

    Min 5-åring har också börjat säga det, och pratar en del om att hjärtat är brustet eller att det vore bättre att det kom en bomb osv. Jättemärkligt, tyckte vi först. Detta kommer i samband med att hon är ledsen, det är väldigt mycket och stora känslor överlag, små saker blir väldigt dramatiska. Men allt är bra på förskolan säger hon själv och pedagogerna, hon är i övrigt glad och full av liv. Just nu börjar det avta, säger det inte så ofta. Jag tror det kanske handlar om att de blir mer medvetna om liv och död, samtidigt som känslorna går högt och lågt. Så länge inte det övriga beteendet ändras på ett oroväckande vis tar jag det nu med ro. Låter henne storma, försöker hålla lugnet och erbjuda en tröstande famn och ösa på med kärlek.

  • Fre 8 nov 13:09 #4

    Det är en vanlig fas i sexårsåldern som kan yttra sig på lite olika sätt, när barnen får en viss förståelse för döden. Det kan bli att de säger att de vill dö, att de blir rädda för att dö eller rädda för att nån närstående ska dö. 
    Brukar gå över såklart, men det kan vara bra att prata lite om. Kanske inte direkt "varför vill du dö" utan lite mer om vad det innebär att dö. 

     

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll