• Anonym (Inte lat!)
    Wed 6 Nov 2019 12:04
    7125 visningar
    244 svar
    -2 +1
    244
    7125

    Arbetslivet passar inte mig

    Hej!


    Jag hittade en gammal tråd av en som inte känner att hen kunde/ville/orkade arbeta. Att hen provat olika arbeten och olika anställningsformer, olika tider på dygnet etc. Men inte funnit sin plats utan hatar att arbeta.


    Jag känner lite likadant. Jag är inte gjord för detta samhälle och denna arbetskultur som skapats. Hela jag känner att detta är fel och jag mår dåligt av det. Jag trivs allra bäst hemma och mår bäst där. Jag är ingen ensamvarg utan är snarare ganska social, däremot trivs jag med att vara själv också. Jag mår på riktigt dåligt av att arbeta och det krävs så otroligt mycket energi av mig att göra det och när jag gör det så orkar jag ingenting annat och behöver mycket återhämtning, vilket betyder att all kraft och energi läggs på jobb och sedan finns ingenting kvar av mig..


    Det handlar inte om att jag är lat. Tvärtom! Jag vill så himla mycket men klarar det inte. Min dröm är att vara hemmafru och hemma med barn (en viktigare "uppgift" kan jag inte tänka mig), och att starta eget någon gång, vara min egen chef. Det ställs så orimligt höga och konstiga krav i dag och jag upplever att få vara människa är ingenting som räknas, knappt ens i andra hand.


    Man förväntas att ställa upp när och hur som helst och man ses bara som en produkt och inget annat, och gör man inte det möts man med kalla handen. Hela tiden krav på att leverera men det finns inget motsvarande krav på att chefen/arbetsplatsen ska leverera, det är väl jävligt märkligt?. Jag klarar inte det här och känner samtidigt en stor jävla stress och press ändå eftersom jag behöver pengar.


    Hur svårt är det egentligen för vad som verkar vara majoriteten av detta (hjärntvättade) samhälle att förstå att vi fungerar olika och har olika behov? Att alla inte är gjorda för detta klimatet. Ni som känner likadant, hur har ni gjort?

  • Svar på tråden Arbetslivet passar inte mig
  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:13
    #3
    +1
    Kjell2 skrev 2019-11-06 12:06:25 följande:

    Att jobba är frivilligt. Känner man inte för det behöver man inte jobba.


    "Frivilligt" med modifikation. Du behöver inte jobba nej, men det finns heller inget annat sätt som är särskilt enkelt att leva på/av heller som det ser ut idag, utan alla förväntas göra och kunna samma saker på samma sätt. Det är mycket snack om att alla är olika och att vi ska få vara det och att det ska vara individanpassat i skola osv, men när det väl kommer till kritan så visar det sig vara precis tvärtom. Alla vet vad som är PK att tycka, tänka och känna och får det serverat enligt tallriksmodellen, håller man sig bara till den så är det ok och man blir accepterad.


    Tycker du att dagens arbetskultur är vettig? Eller du kanske inte reflekterat över det? Seriös fråga från mig nu alltså.

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:21
    #5
    riboflavin skrev 2019-11-06 12:10:45 följande:

    Du får ju göra precis som du själv vill, problemet är väl att du får finansiera det till stor del själv, vilket jag tycker är helt rätt.

    Vill jag inte jobba så gör jag inte set, men jag förväntar mig då inte heller någon inkomst. Som föräldraledig har du ju en viss tid med inkomster, ockeå helt rättvist, men önskar man sen utöka den tiden får man hitta pengarna själv.


    Ja, och frågan är ju då, hur man ska finansiera det? Problemet för mig är inte att jobba i sig, problemet är väl att den modell som arbetslivet har gör slut på mig och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har provat allt jag kunnat komma på. Jag känner sådan jäkla stress hela tiden av arbete "där ute". Det kan även vara arbete som jag egentligen tycker är ganska kul och trivsamt, men det tar lik förbannat all min energi och ork.


    Sjukt också att "heltid" ska ses som en norm... Varför?


    Jag är dessutom s.k. högkänslig, Men jag tycker det är dags att vända på det uttrycket och vända blicken mot Underkänsliga/lågkänsliga. Det är där problemet ligger mer egentligen.


    Känslor är ju vår mest naturliga kompass. Och min kompass säger mig att jag behöver bryta detta mönster. Jag vet att det finns fler som känner och upplever samma, man stöter på dom ibland, problemet är att många, inklusive jag själv ibland, inte vågar yttra oss om dessa saker, med rädsla för att behöva ta emot ännu mer skit. :(

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:29
    #12
    Limajo skrev 2019-11-06 12:20:53 följande:

    Den typen av arbete som du beskriver finns så klart men det finns gott om jobb där man värderas och uppskattas för sin kompetens, får stöd av organisationen och har stor frihet under ansvar.

    Du har förmodligen hamnat fel och nu generaliserar du då det passar din självbild att vara unik och annorlunda från alla tallriksmodell-pk-löneslavar. Samtidigt vill du bli hemmafru och försörjd av en man. Det är förstås den enkla vägen ut om man inte orkar skaffa sig en kompetens som värderas på arbetsmarknaden.


    Jag verkade träffa en öm tå hos dig, det var ju tråkigt och inte min mening att lägga det personligt på någon här, men det var du som tog åt dig av en allmänt skriven mening. Jag har haft väldigt många arbeten och är uppskattad på mitt arbete och varit uppskattad på tidigare arbeten också. 


    Jag vet att jag är bra och att jag har den kompetens som behövs och jag kan "stiga i graderna" om jag vill. Det är INTE det som är problemet. Problemet är att JAG tar stryk på kuppen. Men jag vet också att det förväntas av en, att offra sig själv för att arbetet ska fungera. Stavas sjukt.


    Och ja, jag är också unik och annorlunda från den titel du nämnde ovan. Vet inte varför du tänker att det är en enkel väg att vara hemmafru och framförallt hemmaförälder som jag vill kalla det. Att ge all sin tid åt sina barns första och viktigaste år i livet som lägger grunden för resten av deras liv, på vilket sätt är det enkelt? Knappats enkelt men oerhört viktigt och något jag hoppas vi kommer se mer av framöver, föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn. Det borde värderas minst lika högt, men absolut högre än någonting annat <3

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:29
    #13
    Anonym (YMCA) skrev 2019-11-06 12:26:33 följande:

    Vad lever du av idag?


    Jag antar att du undrar vilken sysselsättning jag har? Jag arbetar.
  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:33
    #15
    Kjell2 skrev 2019-11-06 12:25:55 följande:
    Egenföretagare, styr ditt arbete själv. Kan det var mer passande för dig?
    Ja absolut :) Det finns med i min framtidsplan. Det "problem" jag kan se på vägen dit, är att skaffa mig ett startkapital och då behöver jag arbeta "som vanligt", och när jag gör det, mår jag ju inte bra. Men som det ser ut nu är det väl "ända" vägen, tills man ser nya vägar öppna sig för en eller träffar människor som gjort annorlunda och kan vägleda/inspirera .:)
  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:38
    #17
    sextiotalist skrev 2019-11-06 12:21:31 följande:

    Dvs du är skapt för att leva under de få decennier som hemmafruar var vanligt?

    Innan dess var arbetslivet hårt och absolut inte fritt, såvida man inte tillhörde den priviligierade gruppen.


     


    Det var nog förvisso inte så få decennier, men allt är ju relativt och beroende på hur man ser det. Jag tror och hoppas på att få se mer hemmaföräldrar framöver. För en hållbar framtid med människor som mår bra <3


    Absolut var arbetslivet hårt på många sätt då! Men den psykiska pressen och att leva upp till något slags robotideal fanns inte.


  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:42
    #18
    Anonym (YMCA) skrev 2019-11-06 12:36:25 följande:
    Kan du gå ner i tid, och/eller gå ner i grad, dvs mindre ansvar och svårighetsgrad, till något som inte kräver lika mycket?

    Jag känner igen mig till viss del i det du skriver, jag trivs inte med att jobba heller, hade hellre varit hemma. Jag har jobbat upp mig till en viss nivå, men förklarat för min chef att jag stannar här, vill inte vidare, vill bara flyta med och göra det löpande arbete som jag kan utan och innan. Låter de andra slåss om projekt och högre tjänster. Har flextid som får användas fritt, så jag får mycket tid med mitt barn. Har gått ner i tid också. Jag står ut tack vare detta. Vi har inte riktigt förutsättningarna för att jag ska gå hemma helt, och innerst inne vill jag kunna vara självständig i min ekonomi. Drömmen vore ju att vinna stort på lotto! :)

    Jag har gjort de förändringar jag kan på den fronten. Men jag känner fortfarande press på mig att jag borde gör annorlunda. Det märks så tydligt, vilket gör mig osäker och stressad.


    Tycker du resonerat klokt och tycker det är jättebra att du satt en gräns för vad som passar dig! En stor lottovinst är välkommet ja, haha! ;)

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:46
    #21
    riboflavin skrev 2019-11-06 12:25:59 följande:
    "Dagens arbetskultur" är nog den vettigaste någonsin, vår tid betalas bättre än någonsin (Tack fackföreningarna!) och vi jobbar mindre än någonsin förr. Jag har faktiskt inte upplevt det du beskriver, där alla förväntas följa samma mall. Jag har "off the grid-vänner" som lever nästan helt av det de kan odla själva, som har mycket låga faktiska inkomster. De verkar nöjda, men jag som utomstående ser ju vilka uppoffringar de gör för sin livsstil. Inga 8 h "arbetsdagar "där inte utan snarare 12 h/dag året runt i snitt, där 16 h under odlingssäsong och skörd inte är ovanligt.

    De saknar fordon, cyklar med sina barn till skolan, lappat och lagar kläder de själva tillverkat. Är man beredd att offra mycket av vad man idag ser som självklart så kan man leva utan att springa i ekorrhjulet.

    Jag har som jag skrev ovan i omgångar skippat just vanliga lönejobb och gjort annat, det har aldrig ifrågasatts.

    Jag håller inte med dig men det är väl ganska uppenbart. Det låter jätteskönt att du sluppit uppleva detta jag pratar om, då förstår jag att du inte heller känner samma sak som jag, och dessutom så är vi ju två olika individer, men olika förutsättningar och behov.


    Det dina vänner gör som du pratar om, låter som en hållbar framtid! Inspirerande, och även om de lägger ner mer tid än 8 timmar per dag, behöver inte känslan vara att man gör det. Eftersom du gör det av fri vilja och handlar inte om att prestera för någon annan eller ett företag vars största mål är att bli störst och rikast.. 


     


    Vad har du gjort när du gjort annat än vanliga lönejobb? :)

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:47
    #22
    Kjell2 skrev 2019-11-06 12:46:00 följande:
    Tyvärr är det så att vi får väldigt lite gratis här i livet. Vill vi ha något får vi ordna det själva och för det krävs det någon form av uppoffring.

    Vill vi ha mat får vi odla själva eller byta oss till osv.
    Jo tack, jag vet verkligen att ingenting är gratis..
  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 12:59
    #26
    -2
    Limajo skrev 2019-11-06 12:45:06 följande:
    Jag tog inte alls illa upp. Jag tycker bara det blev mycket omoget och nedlåtande struntprat i ditt inlägg om det så kallade systemet. Jag skulle gissa att du är ganska ung också. Att känna sig unik är något av det mest generiska man kan göra.

    Är du så handlingskraftig och kompetent som du beskriver det finns inga hinder för dig att hitta en försörjning som funkar för dig. De flesta som sitter på ett jobb de trivs med har fått ta ett antal omvägar för att komma dit och kört in i flera hinder längs vägen. Det är sånt man växer och utvecklas av. Och vill du bli försörjd så är det din och din partners ensak. Det är dock lite drygt att se ned på de som förvärvsarbetar samtidigt som man tänker låta någon annan stå för den egna notan.

    Tycker det är intressant att du faktiskt väljer att vrida mina ord till din sanning, men det blir kanske lätt så i text. Och om du inte tog illa upp så visar du iaf raka motsatsen.


    Att du tycker det är struntprat är helt ok och får stå för dig, Jag vet inte vad ganska ung är för dig? Men jag skulle gissa att för de flesta så räknas jag knappast som ganska ung längre iaf.


    Jag och min partner är överens om att så fort möjlighet finns så blir jag hemmaförälder. Han ser det som en lika viktigt del som jag, för mig men främst för barnen! Att du sedan ser det som att jag låter någon annan betala för min nota är ju lika med att du inte värdesätter det viktiga arbete en hemmaförälder gör... Viktigare än någonting. Det är sorgligt.


    Det du pratar om sedan är också rätt PK att säga, förstår ju att du gillar när jag skriver så. Klart att det "bara" är att göra eftersom jag nu är så handlingskraftig. "Kan jag så kan du snacket". Jag känner att du inte tror på mig. Det handlar inte om vad jag presterar, utan det här handlar om vad som händer med mig när jag gör det. vet inte om du tycker att det är rätt att människor offrar sig själva i arbete för att förgöra sig själva? Jag försöker hitta likasinnade människor som känt eller känner likadant för att utbyta erfarenheter och hitta lösningar.


    Du är uppenbarligen inte en av dom som känner eller upplever det här så frågan är vad du gör här? 


     


    Men jag tror iaf att vi kan vara rörande överens om att vi inte har mer att säga till varandra? Tjipp tjopp.

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 13:00
    #27
    -2
    Limajo skrev 2019-11-06 12:45:06 följande:
    Jag tog inte alls illa upp. Jag tycker bara det blev mycket omoget och nedlåtande struntprat i ditt inlägg om det så kallade systemet. Jag skulle gissa att du är ganska ung också. Att känna sig unik är något av det mest generiska man kan göra.

    Är du så handlingskraftig och kompetent som du beskriver det finns inga hinder för dig att hitta en försörjning som funkar för dig. De flesta som sitter på ett jobb de trivs med har fått ta ett antal omvägar för att komma dit och kört in i flera hinder längs vägen. Det är sånt man växer och utvecklas av. Och vill du bli försörjd så är det din och din partners ensak. Det är dock lite drygt att se ned på de som förvärvsarbetar samtidigt som man tänker låta någon annan stå för den egna notan.

    Tycker det är intressant att du faktiskt väljer att vrida mina ord till din sanning, men det blir kanske lätt så i text. Och om du inte tog illa upp så visar du iaf raka motsatsen.


    Att du tycker det är struntprat är helt ok och får stå för dig, Jag vet inte vad ganska ung är för dig? Men jag skulle gissa att för de flesta så räknas jag knappast som ganska ung längre iaf.


    Jag och min partner är överens om att så fort möjlighet finns så blir jag hemmaförälder. Han ser det som en lika viktigt del som jag, för mig men främst för barnen! Att du sedan ser det som att jag låter någon annan betala för min nota är ju lika med att du inte värdesätter det viktiga arbete en hemmaförälder gör... Viktigare än någonting. Det är sorgligt.


    Det du pratar om sedan är också rätt PK att säga, förstår ju att du gillar när jag skriver så. Klart att det "bara" är att göra eftersom jag nu är så handlingskraftig. "Kan jag så kan du snacket". Jag känner att du inte tror på mig. Det handlar inte om vad jag presterar, utan det här handlar om vad som händer med mig när jag gör det. vet inte om du tycker att det är rätt att människor offrar sig själva i arbete för att förgöra sig själva? Jag försöker hitta likasinnade människor som känt eller känner likadant för att utbyta erfarenheter och hitta lösningar.


    Du är uppenbarligen inte en av dom som känner eller upplever det här så frågan är vad du gör här? 


     


    Men jag tror iaf att vi kan vara rörande överens om att vi inte har mer att säga till varandra? Tjipp tjopp.

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 13:03
    #29
    Anonym (YMCA) skrev 2019-11-06 12:48:15 följande:
    Jag upplever det också, kanske inte att jag förväntas göra annorlunda, men att många förvånas över min ?brist på ambition?. Jag tänker att andra tjänar på det också, en konkurrent mindre. Men jag tror att det är som i alla situationer, det finns människor som blir extremt osäkra/förnärmade/förolämpade om finns personer som väljer att göra på ett annat sätt.

    Jag hoppas att du hittar ett sätt som gör att du mår bra, och kan förverkliga dina drömmar!
    Ja, det tror och känner jag också, och precis så "brist på ambition". Känner att det finns andra, viktigare, värden i livet.. Tack snälla du och lycka till med dina val framöver också!
  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 13:06
    #30
    Anonym (Mm) skrev 2019-11-06 12:50:52 följande:

    Känner igen mig. Har hankat fram på arbete efter arbete sedan jag blev myndig för många år sedan. Aldrig riktigt hittat min plats. Vet inte vad jag vill/kan/önskar att göra.

    Men å andra sidan så känner jag oftast att "jag inte är gjord för denna värld", med allt som tillkommer. Är som du Ts, sk högkänslig. En jobbdag innebär egentligen flera dagars vila, vilket såklart inte är möjligt.


    Känner med dig <3 Och förstår dig. Jag är inte heller gjord för denna värld, eller snarare denna påhittade värld vi lever i nu. Jag upplever att människor som du och jag generellt sett är mer "jordade/grundade" och därför har svårare att klara av sådant som faktiskt bara är påhitt. Förstår du hur jag menar då?
  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 14:08
    #40
    -1
    Anonym (Jordgubbe) skrev 2019-11-06 13:01:04 följande:

    Är också högkänslig. Mår dåligt av högt tempo, starka ljus, höga ljud och parfym. Blir även illamående av tåg, buss och bilar vilket behövs för att ta sig till jobbet. Eftersom jag känner mig obekväm av sådana vardagliga grejer så leder det till muskelspänningar och fuktighet i kroppen, orolig mage osv som ytterligare tar på ens krafter. Arbete får mig att må fruktansvärt pga detta. Känner mig helt obekväm av det. Har inga barn men om jag hade haft det så hade jag absolut velat vara hemmafru dels pga att jag i mitt eget hem kan styra över mycket som orsakar mina besvär men även pga att min mamma jobbade när jag va barn och va otroligt stressad vilket drabbade mig negativt. Bör tilläggas att jag absolut inte är lat men behöver en miljö som inte triggar igång min kropp.

    Jag tror att man in framtiden kommer ändra sin uppfattning om det sjuka samhälle vi bor i idag där alla förväntas kunna leva efter samma modell samt där man ser ner på kvinnor som vill lägga fokus på sina barn. Det är trots allt mest kvinnor som blir utbrända och ändå är det även just kvinnor som blir provocerade av att man vill vara hemmafru. Aldrig förr har depressioner och ångest varit så vanligt bland barn , tonåringar och vuxna som växt upp i ett land utan krig och utan brist på mat. Hemmafruar har ett av världens viktigaste jobb. Ger man barn uppmärksamhet, daglig kärlek och lugn så gör det under för deras utveckling. Dagens svenska kultur kring könsroller och så kallad jämnställdhet där kvinnor förväntas leva som män som har en annan biologi funkar inte i längden men folk blir så provocerade av detta att dem inte ens kan se hur det förstör folk.


    Herregud ja, jag förstår precis allt det där även om jag inte känner exakt likadant är jag väldigt känslig för dofter, ljud, ljus m.m. allt! Och det är precis som du säger, just därför det är lättare att styra över vilka åtgärder man kan vidta när man är hemma istället för på jobb, där måste man pressa sig ytterligare till max för att klara av det och sedan pannkaka när man kommer hem. Att då bara ha två dagar, en helg, för "återhämtning" är på tok för lite.


     


    Ja, jag tror och hoppas det med. När vi lär oss att stanna upp och tänka "vänta nu..varför är det så här, ska det/behöver det verkligen vara å här" när man ser hur galet saker och ting är. Och att det börjar värdesättas att vara hemmaförälder, att man faktiskt ser vad det gör. Att man får ersättning för det med kan jag tycka och att man ser som sagt framförallt vilket värde det har och vilket samhälle det kommer generera till men generellt sett fler trygga och stabila människor och där allt inte handlar om prestation hela tiden. Utan att vi värdesätter varandra bara genom att vi är människor <3 Mer ljus och kärlek helt enkelt!

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 14:12
    #41
    Kjell2 skrev 2019-11-06 13:07:32 följande:
    Har man svårt för lönearbete är din lösning inte dum. Att hitta någon där man byter tjänster med varandra, Den ena har ett jobb, drar in pengar till mat och bostad, den andra är hemma och sköter om hemmet mm. Nu är inte alla lika lyckligt lottade som du som har hittat någon som ställer upp på de villkoren.

    Är det något som hindrar att ni kör igång redan nu. Du blir hemmafru och din partner jobbar?

    Ja, tyvärr är det min partners nuvarande arbetssituation som inte gör det möjligt just nu. Men på sikt kommer vi se till att det blir så. Men fram till dess behöver jag hitta en hållbar lösning som inte tar kål på mig fullständigt.
  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 14:15
    #42
    Anonym (samma) skrev 2019-11-06 13:07:37 följande:

    Samma här, till 100%. Också högkänslig. Känner precis som du och jordgubbe.

    Och jag är då bara 22 och har inte så många år av arbetserfarenhet. Men kände samma sak redan i skolan. Har 0 energi kvar när jag kommer hem. Måste försöka hitta något som fungerar för mig innan jag skaffar barn.

    Min plan är som din, följa min dröm och starta eget. Behöver göra något som känns givande och som ger mig mening.


    Ja, jag har känt så här långt innan jag började arbeta som barn, jag kände instinktivt redan då att det här är fel, att någonting, ganska mycket är trasigt och att jag inte bara kunde "köpa" det som en total sanning "det är bara så det är" har aldrig funkat för mig, det finns alltid ett varför med i bilden.


    Att det inte funkar och jag kände mig annorlunda och fel. Men det är inte jag, du eller sådana som vi som är fel. Felet är att samhället är ganska enkelriktat.


    Jag tycker du ska gå på din känsla <3 Har du någon tanke/idé om hur du ska genomföra den?

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 14:27
    #45
    Anonym (arbetsskygg av en anledning) skrev 2019-11-06 13:29:28 följande:

    Förstår precis hur du känner! Skulle kunna ha skrivit varje ord själv.

    Enda incitamenten att förvärvsarbeta är fattigdom, statusjakt och kreativ lust som jag ser det. De som har förmånen att få jobba med sina egna intressen är ju klart vinnarna och behöver förmodligen inte jobba så mycket eftersom de ofta tjänar mest av alla.

    Har själv bara funkat i samhället korta perioder. Varken klarat utbildningar eller arbetsliv, har därför inte funnit min plats eller mitt syfte. Tog mig lång tid att förstå att diagnoser, livslång ångest och kroniska hälsoproblem varit en starkt bidragande orsak, som försvårat det ytterligare, och gjort att jag varit arbetslös så långa perioder eller sjukskriven med katastrofal fattigdom och socialt utanförskap som resultat. Inget jag skulle rekommendera till någon.

    Att bli hemmafru har inte heller varit ett alternativ eftersom jag aldrig klarat relationer och kärlek någon längre tid. Skaffa barn har inte ens varit på kartan.

    Jag hade aldrig kunnat ha ett heltidsjobb eller ordinära arbetstider. Jag hade stupat direkt och förmodligen dött efter ganska kort tid av stressen och utmattningen.  Ifall samhället hade varit lite mer förlåtande och gett alternativa möjligheter hade jag utan tvekan kunnat göra mer än vad jag gör idag. Säkert kunnat bidra med olika saker, och troligen också mått bra av det. Men för att komma dit hade tolerans och flexibla arbetsgivare och synsätt krävts, med stor hänsyn och möjlighet att påverka.

    Det måste gå att försörja sig på olika sätt så inte stora grupper slås ut.

    Arbetslivet måste förändras i grunden och fördelas bättre. Förstår inte att vi harvar runt i dessa medeltida konstruktioner ännu idag när vi inte behöver det. Vi kan t o m printa pengar i överflöd som räcker till alla om politikerna bara vill. Släpp ekonomin fri och ge alla ett nystartsbidrag.

    REBOOTA SAMHÄLLET OCH MÄNSKLIGHETEN:)

    Vad hade behövts för att du skulle klara av försörjning och livet tror du?

    Vet ju att antibidragsklubben kommer att dra igång i denna tråden med sitt fula tryne och sina korsförhör. Orkar inte diskutera med såna människor längre eftersom de har noll empati för människor som inte är som dem eller klarar samhällshjulets alla krav.


    Haha åh så jävla befriande att läsa det du skriver!  Tack! :D

    Jag håller så med dig och känner väldigt mycket med dig i det du skriver.. Och känner en sorg och stor vrede över vad du, jag och många andra behöver utstå för att man råkar tillhöra en "minoritet". iofs tror jag att vi är betydligt många fler men vi är så sönderanpassade att många inte märker av det och det hela går bara på repeat, för att det är så man ska göra.


    Och visst är det så. Pengar är påhittade siffror tryckta i ett stort universum. Det har inget värde om inte vi själva tillskriver det sådant.. Och det är verkligen så som du skriver, pengar skapas utifrån tomma intet. 
    Vi är mänskliga slavar som tror att vi måste förtjäna dessa siffror. Krävs verkligen en reboot på samhälle och mänsklighet. Där människor, på riktigt, inte bara i tomma ord, värderas högre än pengar.


    Som det ser ut behöver jag ju pengar för mitt boende och mat för min familj, grundläggande. Men även en slant för att kunna unna mig ett bio-besök nån gång i kvartalet vore ju önskvärt. Framförallt behöver jag gemenskap med likasinnade så vi tillsammans kan skapa det samhälle vi vill ha. Man är starkare tillsammans. Det kan vara svårt att hålla uppe sin egen känsla och vetskap när man möts av motsatsen för ofta... Det är vad jag behöver för att klara försörjning och livet..


    Vad behöver du?


    (Vi skippar antibidragsklubben, det hör inte hemma här ;) )

  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 14:29
    #46
    Anonym (Mm) skrev 2019-11-06 13:59:32 följande:
    Tänk att jag förstår precis. Allt känns tillgjort. Inget genuint i världen. Allt som faktiskt är viktigt räknas inte längre (familj och hälsa för att nämna några). Enkom det materiella. Allt handlar om status i cybervärlden.

    Har flera gånger funderat på i vilket tidsperiod jag hade mått som bäst? 100 år tillbaka, räcker nog knappast.

    Men då när livet var enklare. När man föddes för specifika uppgifter och mådde bra av att utföra dom. Eller något.
    Det är så skönt när man träffar på likasinnade, där man inte behöver förklara sig till förbannelse och ändå inte nå fram <3
  • Anonym (Inte lat!) Trådstartaren
    Wed 6 Nov 2019 14:33
    #47
    Anonym (Micke) skrev 2019-11-06 14:22:45 följande:

    Jag är inte påläst men Samhall skapades väl för att människor som inte
    passade in på reguljära arbetsmarkanden skulle kunna få jobb på sina egna
    villkor ?

    Jag har jobbat på 2 arbetsplatser där vi hade Samhall personal för vissa uppgifter
    Ikea och Swedavia/Arlanda


    Inte heller så påläst om just Samhall men man har ju sett dom några gånger på olika ställen. Säkert en jättebra grej, men jag tror inte att jag skulle passa in där heller av andra anledningar :)
Svar på tråden Arbetslivet passar inte mig