Arbetslivet passar inte mig

Hej!

Jag hittade en gammal tråd av en som inte känner att hen kunde/ville/orkade arbeta. Att hen provat olika arbeten och olika anställningsformer, olika tider på dygnet etc. Men inte funnit sin plats utan hatar att arbeta.

Jag känner lite likadant. Jag är inte gjord för detta samhälle och denna arbetskultur som skapats. Hela jag känner att detta är fel och jag mår dåligt av det. Jag trivs allra bäst hemma och mår bäst där. Jag är ingen ensamvarg utan är snarare ganska social, däremot trivs jag med att vara själv också. Jag mår på riktigt dåligt av att arbeta och det krävs så otroligt mycket energi av mig att göra det och när jag gör det så orkar jag ingenting annat och behöver mycket återhämtning, vilket betyder att all kraft och energi läggs på jobb och sedan finns ingenting kvar av mig..

Det handlar inte om att jag är lat. Tvärtom! Jag vill så himla mycket men klarar det inte. Min dröm är att vara hemmafru och hemma med barn (en viktigare "uppgift" kan jag inte tänka mig), och att starta eget någon gång, vara min egen chef. Det ställs så orimligt höga och konstiga krav i dag och jag upplever att få vara människa är ingenting som räknas, knappt ens i andra hand.

Man förväntas att ställa upp när och hur som helst och man ses bara som en produkt och inget annat, och gör man inte det möts man med kalla handen. Hela tiden krav på att leverera men det finns inget motsvarande krav på att chefen/arbetsplatsen ska leverera, det är väl jävligt märkligt?. Jag klarar inte det här och känner samtidigt en stor jävla stress och press ändå eftersom jag behöver pengar.

Hur svårt är det egentligen för vad som verkar vara majoriteten av detta (hjärntvättade) samhälle att förstå att vi fungerar olika och har olika behov? Att alla inte är gjorda för detta klimatet. Ni som känner likadant, hur har ni gjort?

"Frivilligt" med modifikation. Du behöver inte jobba nej, men det finns heller inget annat sätt som är särskilt enkelt att leva på/av heller som det ser ut idag, utan alla förväntas göra och kunna samma saker på samma sätt. Det är mycket snack om att alla är olika och att vi ska få vara det och att det ska vara individanpassat i skola osv, men när det väl kommer till kritan så visar det sig vara precis tvärtom. Alla vet vad som är PK att tycka, tänka och känna och får det serverat enligt tallriksmodellen, håller man sig bara till den så är det ok och man blir accepterad.

Tycker du att dagens arbetskultur är vettig? Eller du kanske inte reflekterat över det? Seriös fråga från mig nu alltså.

Det var nog förvisso inte så få decennier, men allt är ju relativt och beroende på hur man ser det. Jag tror och hoppas på att få se mer hemmaföräldrar framöver. För en hållbar framtid med människor som mår bra <3

Absolut var arbetslivet hårt på många sätt då! Men den psykiska pressen och att leva upp till något slags robotideal fanns inte.

Fast om man har problem med att ha arbetskamrater, så skulle det antagligen inte fungera bättre i kollektivboendet, där man måste leva nära inpå varandra och samarbeta om städning och annat. Det är absolut inte en lösning för mig i alla fall, då det är ARBETSKAMRATERNA jag vill slippa snarare än arbetet i sig. 

Förstår dig, jag har också hållit mig undan arbetslivet så mycket det bara har gått.

Skoltiden var ett helvete, alla tolv åren. Jag passade inte till att vistas så nära andra människor som jag inte hade kunnat välja, varav många jag aktivt tyckte illa om. Att tvingas grupparbeta, välja varandra i olika sammanhang, sitta tillsammans i matsalen... Allra värst var idrotten, när man måste klä av sig nakna och duscha tillsammans på ett litet utrymme, och i värsta fall göra sådana övningar att man var tvungen att röra vid varandra... Och naturligtvis skolresorna där man var tvungen att vara tillsammans dygnet runt och dela rum. Jag förstår inte hur man kan plåga barn och tonåringar på det sättet! 

Arbetslivet blev marginellt bättre, för där slapp man åtminstone idrotten, nakenheten, kroppskontakten. Men det var fortfarande problem med matsalar, kafferaster, kick-offer då man måste sova borta och dela rum, intriger mellan människor, kotterier, skvaller, ryktesspridning och förtal... Folk som FRÅGAR om saker som de inte har med att göra: "har du ingen kille, vill du inte ha det, du är väl inte lesbisk?"

Själva arbetsuppgifterna har dock aldrig varit ett problem för mig, och lustigt nog är jag bra på att "ta" kunder, fast jag är så dålig på att umgås med arbetskamrater. Kanske för att det då finns en bestämd roll att gå in i. 

Alltså att vara högkänslig går inte att jämföra med det som några försöker jämföra det med här. Ja, de flesta blir trötta av jobb men att vara högkänslig innebär att man utöver sina arbetsuppgifter blir trött/utmattad av allt eller åtminstonde mycke som har med själva arbetsplatsen och resan dit att göra samt annat. Det är som att energi rinner ur dig konstant utan en chans för återhämtning. En kafferast kan exempelvis vara tortyr om en kollega har på sig parfym i närheten. Sådana "småsaker" kan ha en stark effekt på högkänsliga samtidigt som man redan är "bakis" av gårdagens attacker på ens sinnen. Tänk er hur det skulle vara att jobba med migrän och en surrande geting som följer dig hela tiden samtidigt som du mår illa, svettas av att kroppen känner sig överbelastad, har lock för öronen och kännee att du vill sitta i ett mörkt tyst rum bara för att kunna få lite återhämtning men tvingas vara kvar i samma miljö som orsakar detta.

Jag känner likadant och startade därför en egen firma. Jag jobbar nog heltid eller mer än heltid nu, men jag bestämmer mina egna arbetstider, kan gå ifrån för att slänga in en tvätt eller förbereda middag, kan oftast ta sovmorgon eller sova på eftermiddagen om jag är jättetrött, behöver inte ta semesterdagar om jag ska till tandläkaren, bilprovningen eller veterinären och kan också bestämma hur stressigt jag vill ha det.
Jag kan inte tänka mig något annat, men man får se till att antingen ha en partner som kan försörja en i början eller sparkapital för det kan ta tid innan ekonomin rullar på. Den måste man för övrigt ha stenkoll på också.

Men man blir ju oftast inte utbränd för att ,man har barn eller dammsuger oftast hemma. Man blir utbränd av hur man tänker, känner och reagerar runt det man gör. Och även kvinnor utan barn tänker, känner och reagerar. Att vara arbetslös eller ofritvilligt barnlös stressar mycket MER än att byta flest blöjor. Att GÖRA saker är normalt. Att OROA sig för att man gör saker är inte lika hälsosamt. Stress är en inre känsla.

Kvinnor idag må dubbelarbeta, men livet är ÄNDÅ lättare idag än för några generationer sedan. Vi har semester, VAB, får vara hemma när vi själva är sjuka, har tvättmasikin, dammsugare, kan äta halvfabrikat och till och med få maten hemkörd. 

Däremot har vi en SYN på livet som som inte är sund. Bara läs i tråden. Att vara "trött" efter en arbetsdag är inte längre normalt, utan man ser det som sjukligt. Och då blir man såklart stressad över att man är "svag och sjuk", fast tröttheten är helt normal. Kvinnor säger nästan till andra kvinnor att de föräntas bli sjuka av att "dubbelarbeta" med hem och förvärvsarbete, istället för att acceptera att livet ibland gör att man blir trött. Tror det är skillnaden, de flesta män säger inte till varandra att de är "utbrända" när barnet haft feber och skrikit ett par nätter. 

Istället för att i perioder lägga sig 20.00 med barnen (och acceptera livet som det är och ta ansvar) är man ändå uppe till 23.30 och skyller på "utbrändhet" när klockan ringer 06.00 och man är trött. Nej, man har sovit för lite. Och nej, "samhället" tvingar ingen att ha diskat innan man lägger sig. "Samhället" tvingar ingen att följa Bonde söker fru eller vaka vaken och läsa i radhusområdets Facebookgrupp. "Samhället" tvingar ingen att gå på Lekland eller varenda barnkalas om man inte vill eller tycker att det är jobbigt med intryck. 

Absolut finns "riktig" utbrändhet, vill jag bara ha sagt. Men det egna ansvaret och synen på hur livet "borde vara" har spårat ur en del, tycker jag..

Fler som skrivit om hur synd det är om kvinnor har ju skrivit i tråden vid en tidpunkt då folk som sköter sina arbeten sover eller försöker sova. Tror inte många terapeuter eller stressexperter uppmanar sina patienter att skriva på en skärm mitt i natten, om ämnen om hur synd det är om dem..

Eh jo, det var få decennier. 50- och 60-talen egentligen. Under resten av historien, dvs flera tusen år, har kvinnor jobbat hårt.

Visst är det jobbigt att jobba, men att tro att det är "vår moderna tid" är fel. Tvärtom har vi ett mycket mer humant arbetsliv nu än för hundra år sedan, när du hade fått slita som piga, sömmerska eller tvätterska med arbetsdagar på 12-15 timmar sex dagar i veckan, om du inte tihörde den privilegierade minoritet som kunde utbilda sig.

Att romantisera "förr i tiden" är inte speciellt konstruktivt.

Idag finns trots allt alternativ. Vi har 8 timmars arbetsdag, möjlighet till deltid, att frilansa, starta eget, kan bli sjukskrivna osv. Och ytterst finns försörjningsstöd som skyddsnät.