Arbetslivet passar inte mig

Men man blir ju oftast inte utbränd för att ,man har barn eller dammsuger oftast hemma. Man blir utbränd av hur man tänker, känner och reagerar runt det man gör. Och även kvinnor utan barn tänker, känner och reagerar. Att vara arbetslös eller ofritvilligt barnlös stressar mycket MER än att byta flest blöjor. Att GÖRA saker är normalt. Att OROA sig för att man gör saker är inte lika hälsosamt. Stress är en inre känsla.

Kvinnor idag må dubbelarbeta, men livet är ÄNDÅ lättare idag än för några generationer sedan. Vi har semester, VAB, får vara hemma när vi själva är sjuka, har tvättmasikin, dammsugare, kan äta halvfabrikat och till och med få maten hemkörd. 

Däremot har vi en SYN på livet som som inte är sund. Bara läs i tråden. Att vara "trött" efter en arbetsdag är inte längre normalt, utan man ser det som sjukligt. Och då blir man såklart stressad över att man är "svag och sjuk", fast tröttheten är helt normal. Kvinnor säger nästan till andra kvinnor att de föräntas bli sjuka av att "dubbelarbeta" med hem och förvärvsarbete, istället för att acceptera att livet ibland gör att man blir trött. Tror det är skillnaden, de flesta män säger inte till varandra att de är "utbrända" när barnet haft feber och skrikit ett par nätter. 

Istället för att i perioder lägga sig 20.00 med barnen (och acceptera livet som det är och ta ansvar) är man ändå uppe till 23.30 och skyller på "utbrändhet" när klockan ringer 06.00 och man är trött. Nej, man har sovit för lite. Och nej, "samhället" tvingar ingen att ha diskat innan man lägger sig. "Samhället" tvingar ingen att följa Bonde söker fru eller vaka vaken och läsa i radhusområdets Facebookgrupp. "Samhället" tvingar ingen att gå på Lekland eller varenda barnkalas om man inte vill eller tycker att det är jobbigt med intryck. 

Absolut finns "riktig" utbrändhet, vill jag bara ha sagt. Men det egna ansvaret och synen på hur livet "borde vara" har spårat ur en del, tycker jag..

Fler som skrivit om hur synd det är om kvinnor har ju skrivit i tråden vid en tidpunkt då folk som sköter sina arbeten sover eller försöker sova. Tror inte många terapeuter eller stressexperter uppmanar sina patienter att skriva på en skärm mitt i natten, om ämnen om hur synd det är om dem..

Från en som har barn. Heltidsjobb är fan rena semestern i jämförelse ????

Det beror nog på ens barn det. Jag har aldrig upplevt det särskilt krävande att vara mamma. Men så har jag uppfostrat korrekt också.

Visst är det jobbigt att jobba, men att tro att det är "vår moderna tid" är fel. Tvärtom har vi ett mycket mer humant arbetsliv nu än för hundra år sedan, när du hade fått slita som piga, sömmerska eller tvätterska med arbetsdagar på 12-15 timmar sex dagar i veckan, om du inte tihörde den privilegierade minoritet som kunde utbilda sig.

Att romantisera "förr i tiden" är inte speciellt konstruktivt.

Idag finns trots allt alternativ. Vi har 8 timmars arbetsdag, möjlighet till deltid, att frilansa, starta eget, kan bli sjukskrivna osv. Och ytterst finns försörjningsstöd som skyddsnät.

Glöm inte att det var under skönmålade hemmafrueran som det börjades med lugnande nervtabletter. Och dessutom i inte allt för små mängder

Men man blir ju oftast inte utbränd för att ,man har barn eller dammsuger oftast hemma. Man blir utbränd av hur man tänker, känner och reagerar runt det man gör. Och även kvinnor utan barn tänker, känner och reagerar. Att vara arbetslös eller ofritvilligt barnlös stressar mycket MER än att byta flest blöjor. Att GÖRA saker är normalt. Att OROA sig för att man gör saker är inte lika hälsosamt. Stress är en inre känsla.

Kvinnor idag må dubbelarbeta, men livet är ÄNDÅ lättare idag än för några generationer sedan. Vi har semester, VAB, får vara hemma när vi själva är sjuka, har tvättmasikin, dammsugare, kan äta halvfabrikat och till och med få maten hemkörd. 

Däremot har vi en SYN på livet som som inte är sund. Bara läs i tråden. Att vara "trött" efter en arbetsdag är inte längre normalt, utan man ser det som sjukligt. Och då blir man såklart stressad över att man är "svag och sjuk", fast tröttheten är helt normal. Kvinnor säger nästan till andra kvinnor att de föräntas bli sjuka av att "dubbelarbeta" med hem och förvärvsarbete, istället för att acceptera att livet ibland gör att man blir trött. Tror det är skillnaden, de flesta män säger inte till varandra att de är "utbrända" när barnet haft feber och skrikit ett par nätter. 

Istället för att i perioder lägga sig 20.00 med barnen (och acceptera livet som det är och ta ansvar) är man ändå uppe till 23.30 och skyller på "utbrändhet" när klockan ringer 06.00 och man är trött. Nej, man har sovit för lite. Och nej, "samhället" tvingar ingen att ha diskat innan man lägger sig. "Samhället" tvingar ingen att följa Bonde söker fru eller vaka vaken och läsa i radhusområdets Facebookgrupp. "Samhället" tvingar ingen att gå på Lekland eller varenda barnkalas om man inte vill eller tycker att det är jobbigt med intryck. 

Absolut finns "riktig" utbrändhet, vill jag bara ha sagt. Men det egna ansvaret och synen på hur livet "borde vara" har spårat ur en del, tycker jag..

Fler som skrivit om hur synd det är om kvinnor har ju skrivit i tråden vid en tidpunkt då folk som sköter sina arbeten sover eller försöker sova. Tror inte många terapeuter eller stressexperter uppmanar sina patienter att skriva på en skärm mitt i natten, om ämnen om hur synd det är om dem..

Fast ni generaliserar rätt ordentligt nu.

För er som inte förstår är lösningarna enkelt.

Gå ner i tid.

Lägg dig tidigt.

Skaffa ett jobb du trivs med.

Släpp alla måsten.

Och när allt detta är beprövat, så har vi helt plötsligt icke utbrända människor/ människor som helt plötsligt känner att dom trivs perfekt i livet.

Att vara utbränd och inte känna sig hemma i världen eller med de krav som finns i samhället är två helt skilda saker.

Ponera att ni som en annan, känt sig udda sedan barnsben. På det uppvuxen bland missbruk där hot, våld och sprit är en helt normal vardag. Där man dom barn agerar vuxen från mycket låg ålder, tills dess att man slår sig fri, för att fortfarande inte veta hur världen faktiskt fungerar. Du slås sen av en verklighet som gör att du måste "börja om från början", lära dig allt om på nytt. Och lagom när du når en myndig ålder, så är du så själsligt trött och utsliten, att inte ens självmord är en tänkbar lösning, för att du är så TRÖTT.

När du sen ska "normalisera", och försöka leva ett vanligt liv så går det aldrig ihop. Du vet inte hur allt egentligen fungerar, och de krav samhället har är alldeles för tunga att lyfta och leva efter. För du är redan slut, som människa.

En utbränd person kan vara vem som helst, som kanske tagit vatten över huvudet en längre tid genom att lyda alla samhällets lagar och förväntningar, i kombo med kanske familjeliv, ekonomi, arbete ,eller vad det nu kan vara. Personen kommer till en punkt där allt tar stopp. Och detta är något som OFTAST på sikt kan bli bättre, för att det har inte alltid varit ohanterbart.

En själsligt trött person kan aldrig bli frisk eller fungera normalt. En sådan person lär sig bara att "stå ut". Göra det som förväntas, men under stor press och ångest, då människor sällan förstår en sådan person. En sådan person blir udda.

Oftast är det sådanna udda personer, som känner att dagens liv är alldeles för tufft att efterleva. Oavsett om livet var svårare och tuffare förr, så är det för oss enklare att se det livet som lättare än nu.

Frågan är komplicerad och att generalisera alla människor är bara ett bevis på hur lite man egentligen vet. Era lösningar kanske funkar för en handfull med människor, men långt ifrån alla.

Jag förväntar mig aldrig att "normalt fungerande personer" ska kunna förstå det jag förklarar, och oftast när man försöker berätta så vet andra "bättre". Så när Ts startar en sån här tråd blir många som inte förstår, provocerade med tron om att Ts är lat, oerfaren och vill att skattebetalarna ska göra jobbet för hen. Inte en tanke på vad som ligger under ytan och vad hen verkligen menar. Just saying.