• Anonym (Inte lat!)

    Arbetslivet passar inte mig

    Hej!


    Jag hittade en gammal tråd av en som inte känner att hen kunde/ville/orkade arbeta. Att hen provat olika arbeten och olika anställningsformer, olika tider på dygnet etc. Men inte funnit sin plats utan hatar att arbeta.


    Jag känner lite likadant. Jag är inte gjord för detta samhälle och denna arbetskultur som skapats. Hela jag känner att detta är fel och jag mår dåligt av det. Jag trivs allra bäst hemma och mår bäst där. Jag är ingen ensamvarg utan är snarare ganska social, däremot trivs jag med att vara själv också. Jag mår på riktigt dåligt av att arbeta och det krävs så otroligt mycket energi av mig att göra det och när jag gör det så orkar jag ingenting annat och behöver mycket återhämtning, vilket betyder att all kraft och energi läggs på jobb och sedan finns ingenting kvar av mig..


    Det handlar inte om att jag är lat. Tvärtom! Jag vill så himla mycket men klarar det inte. Min dröm är att vara hemmafru och hemma med barn (en viktigare "uppgift" kan jag inte tänka mig), och att starta eget någon gång, vara min egen chef. Det ställs så orimligt höga och konstiga krav i dag och jag upplever att få vara människa är ingenting som räknas, knappt ens i andra hand.


    Man förväntas att ställa upp när och hur som helst och man ses bara som en produkt och inget annat, och gör man inte det möts man med kalla handen. Hela tiden krav på att leverera men det finns inget motsvarande krav på att chefen/arbetsplatsen ska leverera, det är väl jävligt märkligt?. Jag klarar inte det här och känner samtidigt en stor jävla stress och press ändå eftersom jag behöver pengar.


    Hur svårt är det egentligen för vad som verkar vara majoriteten av detta (hjärntvättade) samhälle att förstå att vi fungerar olika och har olika behov? Att alla inte är gjorda för detta klimatet. Ni som känner likadant, hur har ni gjort?

  • Svar på tråden Arbetslivet passar inte mig
  • Anonym (Inte lat!)
    Limajo skrev 2019-11-06 12:20:53 följande:

    Den typen av arbete som du beskriver finns så klart men det finns gott om jobb där man värderas och uppskattas för sin kompetens, får stöd av organisationen och har stor frihet under ansvar.

    Du har förmodligen hamnat fel och nu generaliserar du då det passar din självbild att vara unik och annorlunda från alla tallriksmodell-pk-löneslavar. Samtidigt vill du bli hemmafru och försörjd av en man. Det är förstås den enkla vägen ut om man inte orkar skaffa sig en kompetens som värderas på arbetsmarknaden.


    Jag verkade träffa en öm tå hos dig, det var ju tråkigt och inte min mening att lägga det personligt på någon här, men det var du som tog åt dig av en allmänt skriven mening. Jag har haft väldigt många arbeten och är uppskattad på mitt arbete och varit uppskattad på tidigare arbeten också. 


    Jag vet att jag är bra och att jag har den kompetens som behövs och jag kan "stiga i graderna" om jag vill. Det är INTE det som är problemet. Problemet är att JAG tar stryk på kuppen. Men jag vet också att det förväntas av en, att offra sig själv för att arbetet ska fungera. Stavas sjukt.


    Och ja, jag är också unik och annorlunda från den titel du nämnde ovan. Vet inte varför du tänker att det är en enkel väg att vara hemmafru och framförallt hemmaförälder som jag vill kalla det. Att ge all sin tid åt sina barns första och viktigaste år i livet som lägger grunden för resten av deras liv, på vilket sätt är det enkelt? Knappats enkelt men oerhört viktigt och något jag hoppas vi kommer se mer av framöver, föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn. Det borde värderas minst lika högt, men absolut högre än någonting annat <3

  • Anonym (Inte lat!)
    Anonym (YMCA) skrev 2019-11-06 12:26:33 följande:

    Vad lever du av idag?


    Jag antar att du undrar vilken sysselsättning jag har? Jag arbetar.
  • Kjell2
    sextiotalist skrev 2019-11-06 12:25:40 följande:

    Håller med. Men det kan behövas utbildning


    Självklart! Och idag finns ett stort utbud av utbildngar öppna för de flesta.
  • Anonym (Inte lat!)
    Kjell2 skrev 2019-11-06 12:25:55 följande:
    Egenföretagare, styr ditt arbete själv. Kan det var mer passande för dig?
    Ja absolut :) Det finns med i min framtidsplan. Det "problem" jag kan se på vägen dit, är att skaffa mig ett startkapital och då behöver jag arbeta "som vanligt", och när jag gör det, mår jag ju inte bra. Men som det ser ut nu är det väl "ända" vägen, tills man ser nya vägar öppna sig för en eller träffar människor som gjort annorlunda och kan vägleda/inspirera .:)
  • Anonym (YMCA)
    Anonym (Inte lat!) skrev 2019-11-06 12:29:44 följande:

    Jag antar att du undrar vilken sysselsättning jag har? Jag arbetar.


    Kan du gå ner i tid, och/eller gå ner i grad, dvs mindre ansvar och svårighetsgrad, till något som inte kräver lika mycket?

    Jag känner igen mig till viss del i det du skriver, jag trivs inte med att jobba heller, hade hellre varit hemma. Jag har jobbat upp mig till en viss nivå, men förklarat för min chef att jag stannar här, vill inte vidare, vill bara flyta med och göra det löpande arbete som jag kan utan och innan. Låter de andra slåss om projekt och högre tjänster. Har flextid som får användas fritt, så jag får mycket tid med mitt barn. Har gått ner i tid också. Jag står ut tack vare detta. Vi har inte riktigt förutsättningarna för att jag ska gå hemma helt, och innerst inne vill jag kunna vara självständig i min ekonomi. Drömmen vore ju att vinna stort på lotto! :)
  • Anonym (Inte lat!)
    sextiotalist skrev 2019-11-06 12:21:31 följande:

    Dvs du är skapt för att leva under de få decennier som hemmafruar var vanligt?

    Innan dess var arbetslivet hårt och absolut inte fritt, såvida man inte tillhörde den priviligierade gruppen.


     


    Det var nog förvisso inte så få decennier, men allt är ju relativt och beroende på hur man ser det. Jag tror och hoppas på att få se mer hemmaföräldrar framöver. För en hållbar framtid med människor som mår bra <3


    Absolut var arbetslivet hårt på många sätt då! Men den psykiska pressen och att leva upp till något slags robotideal fanns inte.


  • Anonym (Inte lat!)
    Anonym (YMCA) skrev 2019-11-06 12:36:25 följande:
    Kan du gå ner i tid, och/eller gå ner i grad, dvs mindre ansvar och svårighetsgrad, till något som inte kräver lika mycket?

    Jag känner igen mig till viss del i det du skriver, jag trivs inte med att jobba heller, hade hellre varit hemma. Jag har jobbat upp mig till en viss nivå, men förklarat för min chef att jag stannar här, vill inte vidare, vill bara flyta med och göra det löpande arbete som jag kan utan och innan. Låter de andra slåss om projekt och högre tjänster. Har flextid som får användas fritt, så jag får mycket tid med mitt barn. Har gått ner i tid också. Jag står ut tack vare detta. Vi har inte riktigt förutsättningarna för att jag ska gå hemma helt, och innerst inne vill jag kunna vara självständig i min ekonomi. Drömmen vore ju att vinna stort på lotto! :)

    Jag har gjort de förändringar jag kan på den fronten. Men jag känner fortfarande press på mig att jag borde gör annorlunda. Det märks så tydligt, vilket gör mig osäker och stressad.


    Tycker du resonerat klokt och tycker det är jättebra att du satt en gräns för vad som passar dig! En stor lottovinst är välkommet ja, haha! ;)

  • Limajo
    Anonym (Inte lat!) skrev 2019-11-06 12:29:03 följande:

    Jag verkade träffa en öm tå hos dig, det var ju tråkigt och inte min mening att lägga det personligt på någon här, men det var du som tog åt dig av en allmänt skriven mening. Jag har haft väldigt många arbeten och är uppskattad på mitt arbete och varit uppskattad på tidigare arbeten också. 

    Jag vet att jag är bra och att jag har den kompetens som behövs och jag kan "stiga i graderna" om jag vill. Det är INTE det som är problemet. Problemet är att JAG tar stryk på kuppen. Men jag vet också att det förväntas av en, att offra sig själv för att arbetet ska fungera. Stavas sjukt.

    Och ja, jag är också unik och annorlunda från den titel du nämnde ovan. Vet inte varför du tänker att det är en enkel väg att vara hemmafru och framförallt hemmaförälder som jag vill kalla det. Att ge all sin tid åt sina barns första och viktigaste år i livet som lägger grunden för resten av deras liv, på vilket sätt är det enkelt? Knappats enkelt men oerhört viktigt och något jag hoppas vi kommer se mer av framöver, föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn. Det borde värderas minst lika högt, men absolut högre än någonting annat <3


    Jag tog inte alls illa upp. Jag tycker bara det blev mycket omoget och nedlåtande struntprat i ditt inlägg om det så kallade systemet. Jag skulle gissa att du är ganska ung också. Att känna sig unik är något av det mest generiska man kan göra.

    Är du så handlingskraftig och kompetent som du beskriver det finns inga hinder för dig att hitta en försörjning som funkar för dig. De flesta som sitter på ett jobb de trivs med har fått ta ett antal omvägar för att komma dit och kört in i flera hinder längs vägen. Det är sånt man växer och utvecklas av. Och vill du bli försörjd så är det din och din partners ensak. Det är dock lite drygt att se ned på de som förvärvsarbetar samtidigt som man tänker låta någon annan stå för den egna notan.
  • Kjell2
    Anonym (Inte lat!) skrev 2019-11-06 12:33:14 följande:
    Ja absolut :) Det finns med i min framtidsplan. Det "problem" jag kan se på vägen dit, är att skaffa mig ett startkapital och då behöver jag arbeta "som vanligt", och när jag gör det, mår jag ju inte bra. Men som det ser ut nu är det väl "ända" vägen, tills man ser nya vägar öppna sig för en eller träffar människor som gjort annorlunda och kan vägleda/inspirera .:)
    Tyvärr är det så att vi får väldigt lite gratis här i livet. Vill vi ha något får vi ordna det själva och för det krävs det någon form av uppoffring.

    Vill vi ha mat får vi odla själva eller byta oss till osv.


Svar på tråden Arbetslivet passar inte mig