• Anonym (Inte lat!)

    Arbetslivet passar inte mig

    Hej!


    Jag hittade en gammal tråd av en som inte känner att hen kunde/ville/orkade arbeta. Att hen provat olika arbeten och olika anställningsformer, olika tider på dygnet etc. Men inte funnit sin plats utan hatar att arbeta.


    Jag känner lite likadant. Jag är inte gjord för detta samhälle och denna arbetskultur som skapats. Hela jag känner att detta är fel och jag mår dåligt av det. Jag trivs allra bäst hemma och mår bäst där. Jag är ingen ensamvarg utan är snarare ganska social, däremot trivs jag med att vara själv också. Jag mår på riktigt dåligt av att arbeta och det krävs så otroligt mycket energi av mig att göra det och när jag gör det så orkar jag ingenting annat och behöver mycket återhämtning, vilket betyder att all kraft och energi läggs på jobb och sedan finns ingenting kvar av mig..


    Det handlar inte om att jag är lat. Tvärtom! Jag vill så himla mycket men klarar det inte. Min dröm är att vara hemmafru och hemma med barn (en viktigare "uppgift" kan jag inte tänka mig), och att starta eget någon gång, vara min egen chef. Det ställs så orimligt höga och konstiga krav i dag och jag upplever att få vara människa är ingenting som räknas, knappt ens i andra hand.


    Man förväntas att ställa upp när och hur som helst och man ses bara som en produkt och inget annat, och gör man inte det möts man med kalla handen. Hela tiden krav på att leverera men det finns inget motsvarande krav på att chefen/arbetsplatsen ska leverera, det är väl jävligt märkligt?. Jag klarar inte det här och känner samtidigt en stor jävla stress och press ändå eftersom jag behöver pengar.


    Hur svårt är det egentligen för vad som verkar vara majoriteten av detta (hjärntvättade) samhälle att förstå att vi fungerar olika och har olika behov? Att alla inte är gjorda för detta klimatet. Ni som känner likadant, hur har ni gjort?

  • Svar på tråden Arbetslivet passar inte mig
  • Jemp
    Anonym (Jordgubbe) skrev 2019-11-07 00:24:41 följande:

    Jemp, ditt svar är så typiskt. Minsta lilla ifrågesättning om hur vi lever idag och så ska din typ av människa komma och försöka få det att framstå som om man vill förtrycka kvinnan. För övrigt så är det inte enbart könsrollerna som gör kvinnor utbrända. Unga kvinnor som arbetar är särskilt utsatta när det gäller utbrändhet, stress och depression trots att dem varken är gifta eller har barn. Men även om utbrändhet hade berott på könsrollerna så visar det ändå att dagens modell inte fungerar. Vad är det som gör att kvinnor tar ansvaret i hemmet då? Vem tvingar dem?


    Könsrollerna.

    Visa mig gärna den statistiken? Kvinnor med barn tycker jag mig ha läst mer om. Men en del "duktig flicka"-syndrom spelar säkerligen också in.

    Du tolkar mig helt fel, ifrågasätt och fundera gärna över hur vi lever idag! Men kom inte med gamla föreställningar om hur jag/vi som kvinnor skulle vara sämre lämpade för arbetslivet.

    Och kom gärna med andra lösningar än att leva på bidrag.
  • Anonym (Förstår dig)

    Förstår dig, jag har också hållit mig undan arbetslivet så mycket det bara har gått.

    Skoltiden var ett helvete, alla tolv åren. Jag passade inte till att vistas så nära andra människor som jag inte hade kunnat välja, varav många jag aktivt tyckte illa om. Att tvingas grupparbeta, välja varandra i olika sammanhang, sitta tillsammans i matsalen... Allra värst var idrotten, när man måste klä av sig nakna och duscha tillsammans på ett litet utrymme, och i värsta fall göra sådana övningar att man var tvungen att röra vid varandra... Och naturligtvis skolresorna där man var tvungen att vara tillsammans dygnet runt och dela rum. Jag förstår inte hur man kan plåga barn och tonåringar på det sättet! 

    Arbetslivet blev marginellt bättre, för där slapp man åtminstone idrotten, nakenheten, kroppskontakten. Men det var fortfarande problem med matsalar, kafferaster, kick-offer då man måste sova borta och dela rum, intriger mellan människor, kotterier, skvaller, ryktesspridning och förtal... Folk som FRÅGAR om saker som de inte har med att göra: "har du ingen kille, vill du inte ha det, du är väl inte lesbisk?"

    Själva arbetsuppgifterna har dock aldrig varit ett problem för mig, och lustigt nog är jag bra på att "ta" kunder, fast jag är så dålig på att umgås med arbetskamrater. Kanske för att det då finns en bestämd roll att gå in i. 

  • Anonym (trött på allt)
    Jemp skrev 2019-11-06 21:41:21 följande:

    Timvikarie, vården, restaurang, handel, städ, försäljning är de första branscher jag kommer på där jag skulle tro att det snarare än vanligast med deltidsanställningar.

    Sen vet jag ett gäng som är anställda på heltid men fått gå ner i tid trots inga barn eller svårigheter utan av eget val. Dock ingen självklarhet att få det beviljat men visst förekommer det.


    Som timvikarie vet man aldrig när man får jobba, man kan inte planera något och måste hela tiden lever i ångest, det är värre en heltid, och restauranger är allmän kända för att vara dåliga arbetsplatser. Chefer som trakasserar och utnyttar sina anställda.
  • Anonym (Förstår dig)
    Anonym (Johodå) skrev 2019-11-06 23:12:30 följande:

    En till här. Inte är du ensam inte. Bo kollektivt och jobba en mindre % andel per person. Det vore något det och dela på gemensamma kostnader. Faaaantastiskt!


    Fast om man har problem med att ha arbetskamrater, så skulle det antagligen inte fungera bättre i kollektivboendet, där man måste leva nära inpå varandra och samarbeta om städning och annat. Det är absolut inte en lösning för mig i alla fall, då det är ARBETSKAMRATERNA jag vill slippa snarare än arbetet i sig. 
  • hammarhajen
    Anonym (Jordgubbe) skrev 2019-11-07 00:24:41 följande:

    Jemp, ditt svar är så typiskt. Minsta lilla ifrågesättning om hur vi lever idag och så ska din typ av människa komma och försöka få det att framstå som om man vill förtrycka kvinnan. För övrigt så är det inte enbart könsrollerna som gör kvinnor utbrända. Unga kvinnor som arbetar är särskilt utsatta när det gäller utbrändhet, stress och depression trots att dem varken är gifta eller har barn. Men även om utbrändhet hade berott på könsrollerna så visar det ändå att dagens modell inte fungerar. Vad är det som gör att kvinnor tar ansvaret i hemmet då? Vem tvingar dem?


    Men man blir ju oftast inte utbränd för att ,man har barn eller dammsuger oftast hemma. Man blir utbränd av hur man tänker, känner och reagerar runt det man gör. Och även kvinnor utan barn tänker, känner och reagerar. Att vara arbetslös eller ofritvilligt barnlös stressar mycket MER än att byta flest blöjor. Att GÖRA saker är normalt. Att OROA sig för att man gör saker är inte lika hälsosamt. Stress är en inre känsla.

    Kvinnor idag må dubbelarbeta, men livet är ÄNDÅ lättare idag än för några generationer sedan. Vi har semester, VAB, får vara hemma när vi själva är sjuka, har tvättmasikin, dammsugare, kan äta halvfabrikat och till och med få maten hemkörd. 

    Däremot har vi en SYN på livet som som inte är sund. Bara läs i tråden. Att vara "trött" efter en arbetsdag är inte längre normalt, utan man ser det som sjukligt. Och då blir man såklart stressad över att man är "svag och sjuk", fast tröttheten är helt normal. Kvinnor säger nästan till andra kvinnor att de föräntas bli sjuka av att "dubbelarbeta" med hem och förvärvsarbete, istället för att acceptera att livet ibland gör att man blir trött. Tror det är skillnaden, de flesta män säger inte till varandra att de är "utbrända" när barnet haft feber och skrikit ett par nätter. 

    Istället för att i perioder lägga sig 20.00 med barnen (och acceptera livet som det är och ta ansvar) är man ändå uppe till 23.30 och skyller på "utbrändhet" när klockan ringer 06.00 och man är trött. Nej, man har sovit för lite. Och nej, "samhället" tvingar ingen att ha diskat innan man lägger sig. "Samhället" tvingar ingen att följa Bonde söker fru eller vaka vaken och läsa i radhusområdets Facebookgrupp. "Samhället" tvingar ingen att gå på Lekland eller varenda barnkalas om man inte vill eller tycker att det är jobbigt med intryck. 

    Absolut finns "riktig" utbrändhet, vill jag bara ha sagt. Men det egna ansvaret och synen på hur livet "borde vara" har spårat ur en del, tycker jag..

    Fler som skrivit om hur synd det är om kvinnor har ju skrivit i tråden vid en tidpunkt då folk som sköter sina arbeten sover eller försöker sova. Tror inte många terapeuter eller stressexperter uppmanar sina patienter att skriva på en skärm mitt i natten, om ämnen om hur synd det är om dem..
  • sextiotalist
    hammarhajen skrev 2019-11-07 05:52:17 följande:

    Men man blir ju oftast inte utbränd för att ,man har barn eller dammsuger oftast hemma. Man blir utbränd av hur man tänker, känner och reagerar runt det man gör. Och även kvinnor utan barn tänker, känner och reagerar. Att vara arbetslös eller ofritvilligt barnlös stressar mycket MER än att byta flest blöjor. Att GÖRA saker är normalt. Att OROA sig för att man gör saker är inte lika hälsosamt. Stress är en inre känsla.

    Kvinnor idag må dubbelarbeta, men livet är ÄNDÅ lättare idag än för några generationer sedan. Vi har semester, VAB, får vara hemma när vi själva är sjuka, har tvättmasikin, dammsugare, kan äta halvfabrikat och till och med få maten hemkörd. 

    Däremot har vi en SYN på livet som som inte är sund. Bara läs i tråden. Att vara "trött" efter en arbetsdag är inte längre normalt, utan man ser det som sjukligt. Och då blir man såklart stressad över att man är "svag och sjuk", fast tröttheten är helt normal. Kvinnor säger nästan till andra kvinnor att de föräntas bli sjuka av att "dubbelarbeta" med hem och förvärvsarbete, istället för att acceptera att livet ibland gör att man blir trött. Tror det är skillnaden, de flesta män säger inte till varandra att de är "utbrända" när barnet haft feber och skrikit ett par nätter. 

    Istället för att i perioder lägga sig 20.00 med barnen (och acceptera livet som det är och ta ansvar) är man ändå uppe till 23.30 och skyller på "utbrändhet" när klockan ringer 06.00 och man är trött. Nej, man har sovit för lite. Och nej, "samhället" tvingar ingen att ha diskat innan man lägger sig. "Samhället" tvingar ingen att följa Bonde söker fru eller vaka vaken och läsa i radhusområdets Facebookgrupp. "Samhället" tvingar ingen att gå på Lekland eller varenda barnkalas om man inte vill eller tycker att det är jobbigt med intryck. 

    Absolut finns "riktig" utbrändhet, vill jag bara ha sagt. Men det egna ansvaret och synen på hur livet "borde vara" har spårat ur en del, tycker jag..

    Fler som skrivit om hur synd det är om kvinnor har ju skrivit i tråden vid en tidpunkt då folk som sköter sina arbeten sover eller försöker sova. Tror inte många terapeuter eller stressexperter uppmanar sina patienter att skriva på en skärm mitt i natten, om ämnen om hur synd det är om dem..


    Jag kan absolut hålla med om mycket du skriver. Ja, utbrändhet kan många gånger orsakas av hur man hanterar livet, har varit där själv och fått redskap hur jag ska hantera när inte allt går på räls.

    Jag är rätt säker på att många sk högkänsliga också skulle kunna klara av det vanliga livet om de fick redskap.

    För hur som helst, för varje person som väljer att avstå från att bidra så kommer arbetsuppgifterna få bäras av andra. Även de som väljer att bli hemmafruar. De lägger ett stort ansvar på den som ska stå för hela försörjningen.

    Får inte bli långvarigt sjuk, arbetslös t.ex.

    Samtidigt som dessa personer fortfarande använder den service som vi som arbetar bidrar till via skatten.
  • sextiotalist

    Ni som inte klarar av arbetslivet, hur hade ni tänkt er om alla i samhället är som er?

    För ni anser ju att samhället är onormalt.

    Vem skulle ta hand om er och ge er kvalificerad vård om ni blir sjuka ?

    Se till att ni kan ha mat hemma ? Era hem är uppvärmda? Att ni kan ta er längre sträckor än promenadavstånd?

  • annabellelee

    Visst är det jobbigt att jobba, men att tro att det är "vår moderna tid" är fel. Tvärtom har vi ett mycket mer humant arbetsliv nu än för hundra år sedan, när du hade fått slita som piga, sömmerska eller tvätterska med arbetsdagar på 12-15 timmar sex dagar i veckan, om du inte tihörde den privilegierade minoritet som kunde utbilda sig.

    Att romantisera "förr i tiden" är inte speciellt konstruktivt.

    Idag finns trots allt alternativ. Vi har 8 timmars arbetsdag, möjlighet till deltid, att frilansa, starta eget, kan bli sjukskrivna osv. Och ytterst finns försörjningsstöd som skyddsnät.

  • Kjell2
    Anonym (Mm) skrev 2019-11-06 21:30:33 följande:
    Fast hur tänkte du där?

    Även om man skulle jobba hårt för att på sikt kunna vara självförsörjande av egen kraft, så är detta något som ändå styrs av lagar? Du är aldrig helt fri. Och för att komma dit behöver du uppfylla en hel del krav, right?

    Och eftersom det materiella är det som styr världen just nu så är det rätt svårt att koppla bort allt för att kunna ha en fungerande vardag. Och också för att inte misstas som en person som missunnar sina barn det som krävs, för att en annan ska sträva efter något som egentligen är omöjligt?
    Självklart blir det krav och regler även som egenförsörjande jordbrukare. Men du kommer vara betydligt friare än på ett vanligt 8-17 jobb med kunder, kollegor, chef mm. Du kan på ett helt annat sätt styra din tid själv.

    Men du måste lyckas koppla bort det materiella. Inte känna krav på att ha mobil, nya kläder, resor, filmkanaler, bil mm. Men en fungerande vardag kan man få till, det hade folk för 100 år sedan. En krävande vardag som saknade många av dagen materiella fördelar och krav.


Svar på tråden Arbetslivet passar inte mig