Anonym (Vad händer) skrev 2019-11-09 20:05:05 följande:
Missermajser skrev 2019-11-09 18:50:14 följande:
Jag tror faktiskt att de som omfattas av R2s perspektiv är de som för vidare lögnen om livslyckan till nästa generation. Tidigare generationer har också haft en stor grupp människor som levt i illusionen om att allt är enkelt och lyckligt så det är dessutom inget nytt.
Det är stor skillnad mellan att uttrycka frustration/ventilera sina känslor och att önska att ens barn inte existerade. Ingen här har, var jag kan se, förespråkat att enbart prata om de "enkla och lyckliga" delarna av livet.
Jag har väldigt svårt att se kopplingen att, om man inte uttrycker förståelse för eller anser att det är en normal och rimlig känsla att ångra sina barn, så är man inte ärlig mot sig själv? Måste man då vara en sådan person som enbart uttrycker hur fantastiskt livet är?
Man behöver liksom inte endera tycka att livet är helt fantastiskt eller alldeles fruktansvärt. Jag sammanfattar mitt liv som lyckligt trots att det ibland är jobbigt, frustrerande, stressigt och krångligt - och jag har full förståelse för att man kan sammanfatta sitt liv som "mest jobbigt" också. Men jag behöver inte för den sakens skull ha förståelse för människor som öppet uttrycker att de ångrar sina barn.
Det handlar om hur man tolkar andra människor. Läser du inlägg där folk "ångrar" sina barn så kan man dra olika slutsatser.
Öppet eller inte så tolkar jag människor som säger så på ett väldigt odramatiskt sätt. Jag ser det bara som att de är frustrerade och det väcker ingen moralpanik hos mig.
De flesta män och kvinnor som skaffar barn tror jag oftast ångrar vem de skaffat dessa barn med.
De ångrar sina val i aktuell situation då barnen också är en konsekvens som leder till att de som skaffat barnen måste ha en relation till den andra föräldern även om de skiljer sig. Det enda extrema undantaget är väl om någon av föräldrarna åläggs med besöksförbud och förlorar umgänge och vårdnad.
Ibland är det en ensam förälder som hoppats på att får mer stöd av den andra föräldern. Ibland en förälder som blir pressad av för höga krav på standard och antal barn, mm. Det finns många olika sammanhang.
Ger en förälder uttryck för att ångra sina barn så säger jag inget moraliserande till denna förälder av flera skäl men det främsta är att skydda barnet. De flesta föräldrar har empati så de känner mest skuld över sina känslor.Då väljer jag att vara förstående istället för att få föräldern att känna sig inträngd i ett hörn. Det kan faktiskt vara farligare än det mesta att pressa någon som inte är redo att acceptera en svår situation.
Man måste först börja med att få föräldern att känna sig sedd och sörja det svåra läget. Sedan efter en tid med uppmuntran, lyssnande och acceptans från andra så börja även denne förälder att acceptera sin nya situation. Då kommer de varken att ångra sina barn eller sitt ex.
Familjelivet är ofta vackert och fint men det glorifieras ibland lie väl mycket. Det är inte genom att hela tiden visa upp det som är bra vi får näring av varandra till att glädjas och orka med våra liv.
Vad jag menar är att den bortskämda sorten som har höga förväntningar sällan ger sig utan jagar på hela livet och gifter om sig. Jag tror tyvärr sällan att de ens märker att de inte mår bra av att skaffa barn. Dom säger det aldrig rakt ut men jag kan naturligtvis ha fel.
