Anonym (Jobbigt) skrev 2019-11-08 14:54:22 följande:
Jag har funderat efter att jag läst era svar. Många väldigt kloka. Jag tycker inte det är en så konstig sak att undra över..? Att det skulle vara ett äckligt beteende tycker jag är att ta i. Med av just respekt har jag inte tagit upp detta och gjort till ett problem.
Jag tänker på henne som att hon är en familjemedlem, jag vet att hon betytt, betyder mycket. Det är lite konstigt och svårt att förklara att leva med någon vars föredetta gått bort. Jag tror att min man gått vidare, men hon alltid kommer finnas med och det stör mig inte så jag vet egentligen inte varför fotona gör det.
Jag ska inte bry mig så mycket tänker jag.
Det låter som att du har ett väldigt fint förhållningssätt till både dottern och mannen i den här frågan. Ibland stör man sig på saker för att det under ytan stör partnern lite. Det kan ju hända att din man inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till minnet/foton/barnets behov och du därför känner en osäkerhet. Eftersom du redan har en fin dialog med dottern om hennes mamma är du en del av arbetet att stödja hennes förlust. Vilka bilder man har uppe och var är en del av det. Det är ju naturligt eftersom du har rollen av den levande mamman.
För mig är det inte kanske du och mannen kan hjälpas åt att avgöra hur ni ska lägga upp det för flickan. Istället för att lägga förbud jobba med hur ni gemensamt vill göra.
Jag vill inte ha stora bilder framme just för att ge mig själv känslan av att gå vidare, har reducerat till mindre och diskreta framförallt i barnens rum. Dock är det verkligen en individuell process. Barn och vuxna är olika. så prata förutsättningslöst och våga lyfta dina känslor till mannen. De är helt berättigade, det är inte enkel sits du har.
