Jag avskyr mitt ena bonusbarn

Hej,

Halshugg mig inte nu för det här är verkligen skrivet med ett tungt hjärta. Jag har två bonusbarn varav det ena har en väldigt... ?utmanande? personlighet. Hn är oinkännande, slår sin biologiska förälder på riktigt (sparkar i ansiktet, river sönder förälderns kläder mm). Barnet går i förskoleklass och den här typen av utbrott sker flera gånger i veckan.

När det är en sån konflikt så skriker och lever hn runt så högt och mycket att de andra barnen i familjen mår dåligt (det andra bonusbarnet plus mina egna). Mina egna barn har sagt att dom inte vill att hn ska bo hos oss för att hn bråkar och dessutom har en generellt ?störande? personlighet med svårigheter att känna in generellt sett.

Jag älskar det här barnet (båda två) men när jag i somras började se hur hn medvetet kränkte min partner både psykiskt och fysiskt på olika sätt (inte bara under storbråk) så.., ja svalnade känslorna rejält. För barnet kunde gå från att kränka hn till att komma till mig direkt och vilja busa och gosa. Vilket kändes både ännu mer kränkande och ?falskt?. Och när hn började slå och riva sönder min partners kläder så... ja nu känner jag mest... att jag önskar att hn inte var en del av vår familj. Det är harmoniskt här hemma när hn inte är här...

Kan tillägga att hn dessutom favoriserar mig framför sin biologiska förälder trots att jag är den som sätter rejäla gränser och är v ä l d i g t tydlig när jag tycker att hn går över gränsen. Just nu klarar jag dock knappt inte av att ha hn nära då jag nästan enbart känner att barnet är störande och att mina känslor när hn söker närhet är att jag inte vill vara nära.. :(

Jag vet att det är min partners och dennes ex ansvar att ge det här barnet adekvat stöd (även mitt till viss del såklart). Men dom verkar anse att det här är en fas och att några ytterligare insatser inte behövs. Så kan det ju vara och trots påtryckningar från mig så är det deras ståndpunkt som jag ju någonstans får respektera. Men det här känns.. så otroligt jobbigt. Att fasa för att barnet ska komma och att önska att barnet inte fanns i vårat liv. Och att det är så hela familjen känner.

Jag växte dessutom upp med en styvförälder som avskydde mig och som kränkte mig psykiskt, vilket gör att det här känns ännu värre. Jag vill inte vara den typen av bonusförälder samtidigt som det här barnet gör det oerhört svårt att ens... tycka om hn. Jag tycker att barnet är manipulativt, kränkande, uppmärksamhetssökande och allmänt har en negativ inverkan på hela familjen...

Har ni några tankar kring hur jag ska förhålla mig till det här? Jag går sönder av att känna som jag gör och innan barnet började fysiskt gå på min partner kändes det ändå hanterbart och mina känslor gentemot barnet var varma och kärleksfulla. Men nu präglas liksom alla tankar av negativitet... Jag v i l l kunna finnas för det här barnet men jag vet inte hur jag ska komma över och förbi de här känslorna som hela tiden bekräftad och förstärks av barnets beteende...