Under hela uppväxten, jag är född i början på 70-talet. Stryk på bara rumpan som liten och upp genom lågstadiet då det avtog. Örfilar, luggningar, snärta och nypa, sparkar, bli kastad eller knuffad, slag med handen eller föremål och få saker kastat på sig bestod, liksom kränkningar och tvång vid matbordet. Inte varje vecka, i riktigt bra perioder inte ens på månader, men det räckte och blev över ändå. Min nuvarande blev också misshandlad av sin far som dog innan min pojkvän flyttade hemifrån. Annars hade han nog själv blivit ihjälslagen av sin son, hävdas det. Jag pratade aldrig om misshandeln förrän i terapi och i självhjälpsgrupper när jag var ung vuxen. Har flera ex som fått oändligt med stryk av sina fäder.
Min mamma, hon är död, orkade aldrig se det djupa allvaret i att inte ha skyddat mig. Det fungerade aldrig någon längre period mellan oss i vuxen ålder pga en mängd saker som hon inte heller såg varken djup eller allvar i. Min pappa har jag inte sett på nästan 20 år. Jag var 25 sista gången han vrålade att han skulle döda mig och jag fick fly undan hans slag under något halvpsykotiskt utbrott då han känt sig "kränkt i sitt eget hem".