Kan man lämna någon som är deprimerad?

Jag tänker såhär att om man under 20 år trott att man mått dåligt men helt plötsligt kommer på att det istället är partnern så tror jag att det på ett eller annat sätt handlar om projiceringar. 
Att man behöver hjälp av en terapeut att komma på vad det är man känner och varför.

Detta sagt efter ha levt i många, många år som anhörig till någon med psykisk ohälsa. 

Lämna bör vara sekundärt utan det viktigaste är att reda ut vad man känner/mår och varför. Sedan om det leder till flytt och skilsmässa så må det vara hänt. Med terapi så är man bättre rustad oavsett.

Det är svårt att leva med någon som är deprimerad, men är det verkligen en god idé att lämna barnen ensamma med honom 50% i det tillståndet? Skulle han ens klara av det? Och hur skulle barnen må?

Finns det något sätt som du skulle kunna övertala honom om att söka hjälp? Depression går att behandla.

Jag formulerade mig nog lite fel inser jag.
Det jag menade är att jag länge har förstått att han är deprimerad men att det är nu jag har insett att mitt mående beror på hans depression.

Han är ibland bortrest med jobbet och dom veckorna mår jag hur bra som helst. 

Jag har försökt i flera år att få honom att gå i terapi eller söka hjälp men han totalvägrar. Påstår alltid att han mår dåligt på grund av jobbet. (han har haft flera jobb men han tycker alltid att det är dåligt).

Jag tror absolut att han är kapabel att ta hand om barnen. Jag tror han mår bra av att vara med dom och jag har inte sett att hans mående påverkar dom negativt. 

Ok, det blir väldigt annorlunda innebörd. Tack för att du förtydligade.
Jo, det är sant att psykisk ohälsa tar hårt som anhörig. Det är vanligt att man inte orkar i längden. Men det för med sig andra problem, som tex det ständigt dåliga samvetet över "sveket".

Tror verkligen att du skulle må bra av att prata med någon. Det finns tex anhörigföreningar. Kontakta någon sån tycker jag.

Jag har haft kontakt med en kvinnojour eftersom han har betett sig ganska illa på grund av depressionen och dom ska hjälpa mig komma i kontakt med någon att prata med. 

Nu känner jag dock att det är ohållbart och jag vill helst lämna omedelbart. Men oron över hans reaktion och stoppar mig...

Bra att du får en kontakt.

Jag tror att det är mycket viktigt att tar den hjälp du får därför att du kan inte leva i limbo i resten av ditt liv. Eller hur?

Jag har varit precis där du är. Levde med en deprimerad man i 18 år. Vi har två barn tillsammans. Han var nog alltid mer eller mindre deprimerad, men jag förstod inte. Han fick en ordentlig förlossningsdepression när vi fick vårt andra barn. Jag väntade 8 år till, men sen gav jag upp. Jag insåg att jag själv höll på att gå under och bli deprimerad. Och att det troligen aldrig skulle bli bra igen. Han åt mediciner, men det hjälpte inte så han började också självmedicinera med alkohol. 

Det var en stor ångest att lämna honom, med tanke på barnen. Så länge vi levde ihop så hade jag ju ändå koll på hur han mådde och vad han gjorde. Jag funderade länge på om jag skulle stanna och leva parallella liv. Det var ändå en trygghet i att leva två i huset med två inkomster. Men jag mådde inte bra själv. Han var otrevlig och krävande och gjorde ingenting för att hjälpa till eller försöka komma till rätta med det. Till slut insåg jag just det. Det fanns ingen sjukdomsinsikt och ingen vilja att göra något åt det. Jag gjorde allt jag kunde, det fanns inget mer jag kunde göra. Jag var tvungen att gå för att rädda mig själv, jag höll på att gå under.

Jag kan tipsa att läsa på om medberoende. Jag fick en bok av en vän och det var så mycket som föll på plats då. Den viktigaste insikten var att var och en är ansvarig för sig själv. Jag upplever att många som är deprimerade ofta säger att de inte får den hjälp de behöver, om de bara fick det eller det eller si eller så, så skulle de vara lyckliga. Mitt ex har ett allvarligt flyktbeteende. Han mådde dåligt av att bo där vi bodde, så vi flyttade. Han blev inte lyckligare för det. Han mådde dåligt si eller så, vi ändrade, han blev inte lyckligare för det. Det var en skön insikt när jag förstod det och slutade följa honom och hjälpa honom. Det kunde handla om att plötsligt åka hem från semestern för det var inte bra, eller köpa en motorcykel innan han ens hade körkort. Han har fått vård, mediciner och samtalsterapi (det har varit jag eller hans mamma som tagit med honom), men han är ändå inte nöjd, han tycker inte han får den hjälp han behöver. 

Så det viktiga är nu. DU kan inte ta ansvar för honom! DU kan inte stanna för att han inte ska må sämre. DITT ansvar är dig själv och dina barn. INTE honom. DU har gjort vad du kunnat.

Hur det gick med barnen? Det funkade varannan vecka i 2 år. Sen kraschade det. Idag har jag enskild vårdnad, barnen vill inte träffa honom och det har ingen eller väldigt sporadisk kontakt. Detta efter att han fått för sig att han var olycklig i Sverige och behövde flytta till ett land långt borta. Så nej, han mår inte bättre idag. Men det är inte mitt ansvar.