• Nama
    Tue 12 Nov 2019 01:45
    519 visningar
    13 svar
    13
    519

    Till er separerade mammor därute!

    Skrev en tidigare tråd men som hamnade under fel kategori - lägger därför upp den igen men här då det passar bättre!

    Det är så att jag har träffat en man som har ett barn sedan innan (jag har inga) och jag är intresserad av att ha en god och vänskaplig relation till mamman, alltså min pojkväns ex.

    Kort bakgrundsinfo: jag är 32, han 37. Han separerad sedan 5 år med barnets mamma. Hon har både hunnit vara sambo, separera och dejta en del sedan dess.

    Jag är framåt, social, trygg och verbal. Hon tycks vara rätt ängslig i sin person, något otrygg kanske (min uppfattning), introvert och tystlåten. Absolut inget fel med det men vi är mao rätt olika.

    Jag och min pojkvän har träffats sen i somras och jag introducerades rätt tidigt för hans son. Vi kommer väldigt bra överens, funkar bra ihop och han frågar ofta efter mig. Jag försöker ta det lite piano och än så länge är jag pappas "kompis". Det känns viktigt för mig att det inte går för fort, tänker att även om allt går bra nu så vill jag inte få något bakslag längre fram varken med sonen eller mamman. Min pojkvän har något mer "bråttom" i mina ögon, han ser liksom inga problem utan är mest lyrisk över att allt går så bra och att hans pojk trivs så gott med mig. Jag är den enda han har haft ett förhållande med sedan separationen. Han har honom varannan vecka och vi bägge jobbar skift så det är en del pusslande och vi ses en del alla tre. Jag sover dock aldrig över när han har sonen och vi är noga med att inte visa att vi är ett par inför honom.

    Nu till mina frågor; jag är otroligt barnkär, är fullt kapabel till att ta till mig någon annans barn som mitt eget och drömmen är en familj alldeles oavsett om vi får gemensamma barn eller inte. För mig känns det viktigt att sonen en lika central del som min pojkvän är både nu och framöver.

    Detta inkluderar ju givetvis mamman till stor del. Vi har bara träffats en gång som hastigast och av en slump då vi råkade på varandra alla fyra i en butik på stan. Det var mest hej och byta en artighetsfras eller två så svårt att säga något om hennes inställning.

    I den bästa av världar skulle jag vilja att jag och hon kan få en egen relation, helst en vänskapsrelation där hon känner sig trygg med mig som en viktig person i sin pojk liv. Någon hon VILL ha i sitt liv. Ett liv där vi alla kan och vill vara en naturlig del i varandras liv. Kanske äta middag ihop en sketen vardag även på Pappavecka för att hon/vi vill, fira jul och födelsedagar ihop etc.

    Idag firar de ihop emellanåt men jag upplever det som att det mest är min pojkvän som lägger två strån i kors, att det är han som är den flexibla eller ställer upp. Hans fokus är att pojken ska må bra i första hand, mer det än att han ska hävda sin rätt. Jag upplever han som en mycket engagerad och osjälvisk förälder. Kommunikationen dem emellan tycks fungera i det stora hela. Små irritationsmoment förekommer men inget major. Ifrån bägge håll ska tilläggas.

    Hon tycks inte ha några problem med att han har träffat någon ny (mig veterligen) men jag har förstått att kommunikationen dem emellan sker mycket på hennes villkor.

    Ni mammor där ute: är jag naiv som tror, hoppas och vill på en sån här relation till henne? Om inte, har ni några tips eller råd på hur jag bör tänka och agera både nu och framöver för att nå dit? Vilka tår ska jag undvika att trampa på? Do's and dont's helt enkelt. Jag vill bara att det ska bli bra för alla parter och jag är bara intresserad av en harmonisk, trivsam och kärleksfull tillvaro för oss alla helt enkelt. Jag är inte intresserad av att komma in och ta över. Sonen har en fantastisk pappa och mamma, tycks vara en trygg och härlig individ. Jag vill bara vara ytterligare en trygg vuxen och fin förebild för honom, räds inte att ta ansvar för honom om det önskas eller behövs.

    Tankar? Ber om ursäkt för långt inlägg och om jag har glömt något. Detta är viktigt för mig. Fråga om något är oklart. ????


    Lev och låt leva
  • Svar på tråden Till er separerade mammor därute!
  • Anonym (Reve)
    Tue 12 Nov 2019 02:14
    #1

    Ja du är naiv. Skulle inte vilja ha något att göra överhuvudtaget med mina ex nya flickvänner. Vill inte ens se dem.

  • Tue 12 Nov 2019 02:19
    #2

    Var lugn, hon kommer snart irritera skiten ur dig och du kommer inte vilja ha mer med henne att göra än du absolut måste.

  • Anonym (h)
    Tue 12 Nov 2019 02:19
    #3

    Jag reagerar på att alla ord du beskriver dig själv med är positiva och alla ord du beskriver mamman med är negativa
    Det enda du skríver i övrigt om mamman gäller hennes relationer och sexualitet. Där har hon hunnit avverka flera partners. Det brukar vara en klassiker för att beskriva en kvinna nedlåtande. Medan din pojkvän inte har avverkat lika många partners. Du skriver det inte rätt ut men man blir oroad att det finns en attityd av Mamman=dålig respektive din pojkvän=bra.
    Sedan undrar jag: varför är du så inriktad på att bli hennes kompis? Du känner inte henne. Varför inte vara lite mer öppen och se vart det leder? Jag vet ingenting om denna kvinna hon kanske är reserverad, då rekommenderar jag att du låter henne ta initiativ
    Låt pappan sköta all kommunikation vad gäller barnet med mamman. Ge dig inte in i det. När barnet är hos sin mamma: låt barnet vara i fred och skicka inga sms. Respektera barnets och mammans relation.
    Det är bra att försöka ha goda relationer, så din intention är så klart positiv.

  • Nama
    Tue 12 Nov 2019 02:43
    #4
    Anonym (h) skrev 2019-11-12 02:19:23 följande:

    Jag reagerar på att alla ord du beskriver dig själv med är positiva och alla ord du beskriver mamman med är negativa

    Det enda du skríver i övrigt om mamman gäller hennes relationer och sexualitet. Där har hon hunnit avverka flera partners. Det brukar vara en klassiker för att beskriva en kvinna nedlåtande. Medan din pojkvän inte har avverkat lika många partners. Du skriver det inte rätt ut men man blir oroad att det finns en attityd av Mamman=dålig respektive din pojkvän=bra.

    Sedan undrar jag: varför är du så inriktad på att bli hennes kompis? Du känner inte henne. Varför inte vara lite mer öppen och se vart det leder? Jag vet ingenting om denna kvinna hon kanske är reserverad, då rekommenderar jag att du låter henne ta initiativ

    Låt pappan sköta all kommunikation vad gäller barnet med mamman. Ge dig inte in i det. När barnet är hos sin mamma: låt barnet vara i fred och skicka inga sms. Respektera barnets och mammans relation.

    Det är bra att försöka ha goda relationer, så din intention är så klart positiv.


    Glömde svara dig på en grej i den förra tråden: kan mycket väl vara så att hon är reserverad och då. Är det säkert klokt som du skriver att låta henne vara den som initierar kontakt. Tack för tipset!
    Lev och låt leva
  • Anonym (Jojko­)
    Tue 12 Nov 2019 02:56
    #5
    Nama skrev 2019-11-12 02:43:39 följande:

    Glömde svara dig på en grej i den förra tråden: kan mycket väl vara så att hon är reserverad och då. Är det säkert klokt som du skriver att låta henne vara den som initierar kontakt. Tack för tipset!


    Det där tror jag inte alls på. Jag är resverad/blyg och tystlåten och skulle inte tänka tanken att initiera en sådan kontakt. Jag initierar aldrig kontakter för det är jag för blyg för så alla mina vänner har varit de som tagit första steget och även de som fått vara drivande i början annars hade det inte blivit något av det. Jag tror din största chans till att skapa en sån relation till henne som du vill ha är att umgås allihop vid något särskilt tillfälle längre fram. Till exempel att du i framtiden är med när de ska träffas för att fira det du säger att de firar ihop och att du då börjar prata med henne där.

    En sak som jag reagerade på när jag läste din text är att du kan ta till dig ett barn som ditt eget och att du vill vara en familj oavsett om ni får gemensamma barn eller inte. Det tycker jag låter lite mycket och som att du ska vara som en mamma till barnet och att han, du och din man är en familj eller liksom kärnfamilj. Det tror jag många mammor inte skulle uppskatta.
  • Nama
    Tue 12 Nov 2019 03:12
    #6

    Tack för det, ska ha det i åtanke.

    Till resterande: förstår att det kan uppfattas så, ser nu hur det lät. Jag menade det inte så utan mer att jag inte sällar mig till skaran som skulle göra skillnad på barn och barn. Att om vi tex skulle få gemensamma barn en dag så skulle jag inte (har åtmimstone svårt att tro det) göra skillnad på dem. Lever man under samma tak och är man en familj så är man och det kan man vara tänker jag utan att man antar någon mammaroll för det. Så ser jag på det åtminstone. Det var hur som så jag menade och ingenting annat. Hoppas det redde ut eventuella frågetecken. :)


    Lev och låt leva
  • Nama
    Tue 12 Nov 2019 03:13
    #7
    Anonym (Jojko) skrev 2019-11-12 02:56:40 följande:

    Det där tror jag inte alls på. Jag är resverad/blyg och tystlåten och skulle inte tänka tanken att initiera en sådan kontakt. Jag initierar aldrig kontakter för det är jag för blyg för så alla mina vänner har varit de som tagit första steget och även de som fått vara drivande i början annars hade det inte blivit något av det. Jag tror din största chans till att skapa en sån relation till henne som du vill ha är att umgås allihop vid något särskilt tillfälle längre fram. Till exempel att du i framtiden är med när de ska träffas för att fira det du säger att de firar ihop och att du då börjar prata med henne där.

    En sak som jag reagerade på när jag läste din text är att du kan ta till dig ett barn som ditt eget och att du vill vara en familj oavsett om ni får gemensamma barn eller inte. Det tycker jag låter lite mycket och som att du ska vara som en mamma till barnet och att han, du och din man är en familj eller liksom kärnfamilj. Det tror jag många mammor inte skulle uppskatta.


    Tack för det, ska ha det i åtanke.

    Till resterande: förstår att det kan uppfattas så, ser nu hur det lät. Jag menade det inte så utan mer att jag inte sällar mig till skaran som skulle göra skillnad på barn och barn. Att om vi tex skulle få gemensamma barn en dag så skulle jag inte (har åtmimstone svårt att tro det) göra skillnad på dem. Lever man under samma tak och är man en familj så är man och det kan man vara tänker jag utan att man antar någon mammaroll för det. Så ser jag på det åtminstone. Det var hur som så jag menade och ingenting annat. Hoppas det redde ut eventuella frågetecken. :)
    Lev och låt leva
  • Tue 12 Nov 2019 09:12
    #8

    Är väl jättebra att ha utgångspunkten att man vill bjuda till och ha en bra relation med mamman till ens partners barn. Men hur nära man behöver vara med varandra är ju individuellt. Hon är kanske inte lika bekväm med det som du och kanske inte är intresserad av att ha någon relation med dig på det viset?

    Sen tänker jag att om man ska umgås på tu man hand som vänner, så beror väl det mest på om man har något mer gemensamt med varandra än att ni har haft ett förhållande med samma man? Tycker inte att man måste tvinga fram någon vänskapsrelation med varandra med den utgångspunkten! Men trivs man ihop, så visst!

  • Tue 12 Nov 2019 09:35
    #9

    Eftersom det verkar bli något seriöst mellan er två är det ju helt underbart att du vill ha en god relation eller åtminstone få det att bli bra och smidigt med mamman också.
    Att du visar att du är öppen för att finnas där.

    Men så ser verkligheten inte alltid ut och en relation bygger ju på två personer. Oftast vill man inte umgås med sina ex långt mindre deras nya. Så det kan bli svårt.
    Men så länge du är öppen med att du finns där, rak och ärlig mot henne så bör det inte bli problem. De allra flesta är bra personer och det finns ett barn med som bör vara i fokus till relationen.

    Men ... igen. Det är inte din uppgift att skapa denna relation. Det är trots allt pappan och mamman som har en knapp relation och du behöver inte fixa den till bättre. Fungerar den så och det fungerar bra för barnet stanna utanför.
    För i syvende och sist handlar detta inte om dig utan om barnet.

    Trots allt jag skrivit så anser jag att du gör rätt i att tänka positivt och vilja att det ska bli bra.

  • Anonym (h)
    Tue 12 Nov 2019 09:36
    #10
    Nama skrev 2019-11-12 02:43:39 följande:
    Glömde svara dig på en grej i den förra tråden: kan mycket väl vara så att hon är reserverad och då. Är det säkert klokt som du skriver att låta henne vara den som initierar kontakt. Tack för tipset!
    den förra tråden blev raderad
  • Anonym (Maria­)
    Tue 12 Nov 2019 10:13
    #11

    Det första du måste tänka på är att din kille inte är så sugen på att hänga med sitt ex. De har gjort slut och separerat. Varför skulle han vilja äta middag med henne tillsammans med dig en onsdag?

    Att man firar högtider ihop betyder inte nödvändigtvis att man är bästisar utan faktiskt delar släkt och barn med varandra.

    Jag har varit bonusmamma och mamma till gemensamma barn i 15 år och även om hans ex är hyggliga människor skulle jag aldrig komma på tanken att fira jul ihop eller hänga över en middag. Vi träffas och har trevligt på en del släktträffar och jag uppskattar exen som roliga människor och goda föräldrar men att bli kompis är det inte frågan om.

  • Siden
    Tue 12 Nov 2019 10:24
    #12
    Nama skrev 2019-11-12 03:13:58 följande:

    Tack för det, ska ha det i åtanke.

    Till resterande: förstår att det kan uppfattas så, ser nu hur det lät. Jag menade det inte så utan mer att jag inte sällar mig till skaran som skulle göra skillnad på barn och barn. Att om vi tex skulle få gemensamma barn en dag så skulle jag inte (har åtmimstone svårt att tro det) göra skillnad på dem. Lever man under samma tak och är man en familj så är man och det kan man vara tänker jag utan att man antar någon mammaroll för det. Så ser jag på det åtminstone. Det var hur som så jag menade och ingenting annat. Hoppas det redde ut eventuella frågetecken. :)


    Det är jättebra att du tänker på sådant här redan nu. Precis som övriga i tråden skriver så är det vanligaste att man har en ganska så reserverad attityd gentemot ex och nya partners i en bonusfamilj, i alla fall de första åren. Det går inte att tvinga fram några djupare relationer. Även om det kan fördjupas över tid. Sen vill jag ge dig ett råd (är själv bonusmamma): pröva att bo ihop med din partners barn ett tag innan du uttalar dig om hur du tänker dig att du ska fungera som bonusmamma. Risken är att du kommer att få en chock. Samma gäller att få ett gemensamt barn. Det går att ha många fantasier före man prövar, det har vi alla i början. Men verkligheten som bonusförälder är något annat.
  • Anonym (Hmm)
    Wed 13 Nov 2019 13:02
    #13
    +1

    Jag tycker du har en bra tanke men verkar gå händelserna i förväg.

    Du verkar inte ha mycket gott att säga om den här kvinnan, destomer negativt och du har bara hälsat på henne en gång. Det låter nästan creepy att du baserat på detta nu önskar bli så god vän med henne och redan tänkt ut hur ni ska umgås i din fantasi. Det handlar alltså inte om henne som person för dig, utan om en uppmålad bild om hur det borde vara enligt dig. Backa på den fronten rejält och utgå ifrån verkligheten men din positiva attityd till det hela kan du med stolthet behålla.

Svar på tråden Till er separerade mammor därute!