Ska jag stanna eller gå?

Hej,

Jag och min särbo befinner oss i en tung situation. Vi träffades för över ett år sedan i hans stad då jag bodde i staden tillfälligt. Vi fick en jättefin kontakt omgående som blivit allt starkare med tiden. Han jobbar dock i en annan stad varannan vecka och veckan han är i sin hemstad har han två barn med en tidigare kvinna. Efter ett tag flyttade vi ihop och vi hade det jättebra tillsammans. Vi är väldigt likasinnade och har alltid kul tillsammans, även i vardagslivet. Det började dock bli tungt då han lämnade mig varannan vecka för att arbeta i den andra staden. När han väl kom hem igen så var det också hans barnvecka, vilket resulterade i väldigt lite egentid då barnen är relativt unga och alltså inte särskilt självgående. Vi bestämde oss för att skaffa en hund så att jag skulle få sällskap när han var iväg och så att vi skulle ha ett gemensamt projekt, vilket skulle föra oss närmre varandra. Det gick si-sådär. Han störde sig på hunden och jag kunde störa mig på hur han ofta curlade sina barn i vissa situationer. Vi kom i alla fall förbi det någorlunda. Han accepterar hunden betydligt mer idag. Han anstränger sig mer och jag försöker likaså.
   Efter ett halvår fick jag veta att jag inte längre kunde studera mitt universitetsprogram på distans, utan var tvungen att flytta till min hemstad, dit han inte hade anknytning. I och med att han var låst med barnen i sin hemstad och samtidigt jobbade i en annan stad pusslade jag om och ansökte om att få studera i den staden där han arbetar, så att vi skulle kunna fortsätta förhållandet. Jag blev antagen och efter sommaren flyttade jag till den staden. Nu lever vi här varannan vecka och den veckan han är här så är det sagolikt. Vi mår så otroligt bra i varandras sällskap. Därför blir det oerhört ångestladdat när han lämnar för att åka till sin andra stad. Jag vill verkligen ha ett etablerat liv med honom och tidigare kände jag för att ha ett barn med honom, vilket han också ville. Idag känner jag mest bitterhet och att jag inte vill ha barn. Jag tror att det beror på att det blivit så konkret hur låst man blir med barn. Han kommer aldrig kunna flytta från sin andra stad där barnen bor, då hans ex tänker bo kvar. Jag har också ångesttankar om att om vi skulle få ett gemensamt barn, så skulle det inte vara lika speciellt för honom som för mig då han redan har varit med om det två gånger tidigare. Jag mår så otroligt dåligt när jag tänker så och jag vet inte vad jag skall göra med dessa tankar. Jag oroar mig också över att jag inte kommer kunna få ett arbete som är relevant till min pågående drömutbildning efter min examen, då hans hemstad är betydligt mindre än den gemensamma vi lever i där alla arbetsmöjligheter finns. Men vi har inget val. Om vi skall ha en framtid så måste jag flytta dit när jag är examinerad om dryga ett år om vi inte skall fortsätta att ses varannan vecka, vilket jag inte ser som ett alternativ. Vi älskar varandra, vi vill leva med varandra livet ut, men det känns ibland som en omöjlighet. Vi pratar ofta om detta och vi gråter och önskar båda att situationen vore enklare. Hur gör vi? Hur gör jag för att hantera mina ångesttankar? Är detta ett omöjligt fall?