Kan det vara autism?

Vad ska ni göra med era spekulationer? Övertala föräldrarna att låta pojken gå igenom en utredning?

Det är helt omöjligt att med en sådan beskrivning säga om en person har autism eller inte. Ja, många med autism kan ha svårt med de "sociala koderna" och kan då hamna utanför. Det finns dock många som är utanför av helt andra skäl. Ja en del med autism kan ha svårt att göra saker " bara för att" vilket skulle kunna påverka hygienen för en 13åring. Men samma där, även en hel del 13åringar utan autism kan ha svårt för det.

Att man skulle ha större benägenhet att vara elak mot djur om man har autism har jag aldrig stött på och då har jag läst väldigt mycket om autism.

Så ja, en del 13åringar med autism har svårt med kompisar och hygienen, men det gäller också en del 13åringar utan autism.

Och åteigen, vad spela det för roll om några främlingar på internet tror att denna pojke har autism på grund av det du skrivit? Vad ska ni göra med den infon?

"Vi" ska väl inte göra något alls med den infon i sig? Föräldrarna vill som sagt inte genomgå någon undersökning och därmed basta, liksom. Men storebror undrar väl om han är rätt ute med sina spekulationer, för att det skulle vara lättare för honom att förstå sin lillebror och kunna förhålla sig till honom på ett annat sätt. Att han via att då läsa på om autism kanske skulle kunna förbättra sin relation till sin lillebror?

Skriver detta som en vän till en kille vars yngre bror fallet gäller. Kortfattat så undrar min killkompis om det kan vara autism som hans lillebror har, möjligtvis annan diagnos? Någon som har barn med autism som kanske känner igen sig?

Pojken i fråga är idag 13 år gammal. Han har inte särskilt många kompisar och umgås med andra i sin ålder mycket sällan. Har knappt några vänner och dom andra i skolan tycker han är konstig och luktar illa. Han är ok i skolan, väldigt duktig på matematik och fysik (väldigt intresserad av det också) men har jättesvårt för engelska och svenska till exempel. Hans klasskompisar tycker inte om honom och han har vid flera tillfällen haft samtal med rektor + lärare + föräldrar då han slagits med andra pojkar i klassen. För några år sedan blev han särskilt våldsam mot en av sina klasskompisar och då insisterade lärarna på skolan att han skulle undergå en undersökning. Han diagnosticerades inte med något då (9-års ålder ca).

Han tycker om datorspel och att bygga maskiner och är extremt duktig på det. Snöar lätt in på detta och ägnar all sin tid åt detta intresse. Han sköter inte sin hygien och "förstår inte" varför han måste det. Var ofta elak mot djur då han var väldigt ung och kan än idag gärna försöka irritera djur genom att vara klängig och försöka "trigga igång" en reaktion. Då han var yngre kunde han bland annat kasta stenar och bollar på familjens hundar för att han tyckte att "det var roligt" och förstod inte då föräldrarna försökte förklara att det gjorde ont och att man inte får göra så. Han har vad de vet aldrig gjort något riktigt illa mot djur men visar som sagt än i dag (i denna ålder) tendens på att vilja vara lite elak och har inte alls samma empatiska förmåga som hans jämnåriga. Hans äldre bror (min kompis) har i argen trott att lillebror var en psykopat då han var yngre och sa ofta det till sina föräldrar, vilket då såklart slutade i stora bråk...

Får han inte som han vill beter han sig som en trotsig 4-åring, skriker och kastar saker runt sig och på andra. Han har ingen större förståelse för om andra förklarar hur DOM känner utan vill bara fokusera på hans känslor och vad han vill. Såhär har det alltså varit från 2-års ålder till nu.

Utan att ha någon större erfarenhet så tycker jag att detta låter som autism? Baserat på vad min killkompis berättat från uppväxten och hur jag tolkar pojken när jag själv träffar på honom. Föräldrarna vill inte ha någon diagnos på sitt barn och blir upprörda då deras äldre son påtalar det, även om det säkert skulle kunna hjälpa dom i att lättare kunna hantera honom och så. Det blir ofta bråk och familjemedlemmarna blir ledsna pga pojkens beteende och ofta får de flytta runt sina planer eller ställa in för att pojken plötsligt kan få för sig att han absolut inte vill och då orkar dom inte med bråk och skrik och ställer istället in planerna.

Är det här något ni känner igen, ni som har erfarenhet av autism?

Vill såklart trycka på att pojken är underbar på sitt sätt och att det förstås är helt okej med autism om så skulle vara fallet! Det vore kanske bara enklare att förhålla sig till det om han hade fått en diagnos, tänker jag. Hur tänker ni?