Min man orkar inte med familjelivet!

Vad jobbigt för dig! Och honom såklart. Så onödigt att han tynger dig med sina bekymmer. Ibland är det bättre att bita ihop eller i alla fall hitta någon utifrån att gnälla till. Alternativt komma med konstruktiva förslag till förbättring, vilket ?står inte ut!? absolut inte är.

Men nej, baserat på detta lilla tycker jag inte du ska lämna. Det blir ju superrörigt för barnen och förhållandet verkar inte vara bortom räddning än. Och så länge det inte är det anser jag att man ska kämpa på, åtminstone för barnens skull. Med ?kämpa på? menar jag nu inte att vända problemen ryggen och vänta ut stormen, utan jag menar just kämpa. Just nu är det nog han som behöver kämpa, och du kanske får stötta honom en del.

Vet inte riktigt hur han vill bli stöttad, men en förutsättning för att du ska kunna hjälpa honom är ju att han uttalar hur du KAN hjälpa honom. Så börja med att fråga. Sen tycker jag du ska förbjuda destruktiva utspel.

Kommer att tänka på ett avsnitt ur ?över Atlanten? som gick under hösten, där alla satt och gnällde över hur trötta, hungriga och illamående de var. Till sist var det en (elitidrottare) som sa ?nu räcker det. Nu slutar vi klaga. Är man trött och hungrig håller man det för sig själv. Så försöker vi att fokusera positivt?.

Låter som att du överkompenserar för hans ovilja / oförmåga. Låter även som att han faktiskt kan vara fysiskt utmattad och vara på gränsen till att kroppen inte lyder. Hur ser livets sammanhang i övrigt?

Jag tror att du behöver initiera en konstruktiv diskussion vid ett tillfälle där ni båda är hyfsat ok. Först identifiera de värsta energislukarna. Vad i vardagen dränerar honom mest? Dig? Hur kan ni jobba med det? Sluta göra vissa saker, vad det nu kan vara, skjuts för de äldre etc, att handla mer online, färdig mat, städhjälp mm.

Sedan när ni båda ser att förändringar är möjliga, prata om drömmar mm.

Lycka till!

Ålder och antal på barnen? Vilka barn är vems?

Vi har lite samma problem här. Min man flippar ur på de äldsta barnen emellanåt, han orkar inte, och han tänker begära skilsmässa...

Tror att TS man snart kommer begära skilsmässa med TS också.

Tack, det var ett givande inlägg. Toppen!

[quote=80048287][quote-nick]Anonym (Sanna) skrev 2019-11-21 01:23:25 följande:[/quote-nick]Ålder och antal på barnen? Vilka barn är vems?

Vi har lite samma problem här. Min man flippar ur på de äldsta barnen emellanåt, han orkar inte, och han tänker begära skilsmässa...[/

Äldsta är min, sen kommer hans två tonåringar och sist våra yngre gemensamma.

Vet inte riktigt hur han vill bli stöttad, men en förutsättning för att du ska kunna hjälpa honom är ju att han uttalar hur du KAN hjälpa honom. Så börja med att fråga. Sen tycker jag du ska förbjuda destruktiva utspel.

Kommer att tänka på ett avsnitt ur ?över Atlanten? som gick under hösten, där alla satt och gnällde över hur trötta, hungriga och illamående de var. Till sist var det en (elitidrottare) som sa ?nu räcker det. Nu slutar vi klaga. Är man trött och hungrig håller man det för sig själv. Så försöker vi att fokusera positivt?.[/

Jag frågar vad jag kan göra för att underlätta, får inget riktigt svar. Han säger typ att han ser allt jag gör men att det är hans känsla att han inte orkar med.

Kan ju vara utbrändhet eller depression som spökar.

Ja så kan det faktiskt vara. Det är ju väldigt mycket barn där kanske det hade räckt med ett. Men, det är nog ganska vanligt i bonusfamiljer att man skaffar lite för många barn. Samtaget kan det bli för mycket för en del. Jag hade inte heller orkat med eller stått ut med det. Därför har jag också undvikit andras barn, om man säger så och inte skaffat fler än jag klarar av.

Så kände jag också. Jag hade för mycket ansvar i hemmet och med barnen, fick aldrig tid för mig själv och varje dag gick ut på att torka kiss, spill, avbryta bråkande barn, hund som tuggar sönder saker. Direkt jag satte mig ner så var det någon som behövde mig och noll tid för en dusch ifred eller ens ett toabesök. Jag var den enda som försökte hålla hemmet någorlunda städat medan mannen lämnade sin disk, kläder, allt var han än stod. Till slut orkade jag inte längre. Blev helt utmattad. Somnade direkt jag satte mig ner, var så trött att jag kände mig full, virrig och glömde bort saker som hur diskmaskinen fungerade.

Jag var desperat och ville ha skiljsmässa. Då kanske jag kunde återhämta mig varannan vecka iallafall. Skickade också liknande sms när det kändes för mycket. Jag bönade och bad om mer hjälp hemma. Till slut fattade mannen och han stannade hemma oftare. Han gav mig sovmorgon och lät mig vara ifred/vila efter jobbet. Släktingar hjälpte även till lite mer. Ett år senare blev det lite bättre.

Så kanske din sambo känner likadant. Fundera lite på hur arbetsfördelningen i hemmet är och hur mycket barnfri tid ni får. Får ni någonsin tid tillsammans?