Rapport från polenmamma III

Flera har skrivit och undrat hur det går för oss, med anknytning och språket till exempel, så därför startar jag en uppföljningtråd

Nu har vi haft barnen i fem månader. Vi börjar känna oss som en "normal" familj med "normala" problem och glädjeämnen. Den stormiga tiden då allt skulle testas och pillas på är över, och det är 1000 gånger enklare nu när vi kan tala med varandra.

Båda barnen talar bara svenska nu. Tror att de till stor del har glömt polskan. Ibland kommer ett och annat ord om det är nya saker som vi inte talat om innan, som vårens första fluga. Då skrek båda "muscha!" Lilla tjejen talar ungefär som barn i hennes ålder bruka göra, fast hon har säkert sämre förståelse för nyanser i språket. Hon kan fortfarande inte säga F och V men det gör inget för hon är ljuvlig när hon väcker mig på morgonen och säger: Paken, mamma! Pukot pärdig! Pytko på? (Vaken mamma! Frukost färdig! Byxor på?)

Stora tösen har många ord och en vilja att kommunicera så att vi förstår, det är på ett helt annat sätt än i början. Då tyckte hon att vi kunde lära oss polska. Om hon inte kommer på ett ord försöker hon förklara och tala runt det så att vi ska kunna lista ut vad hon menar. Ibland springer hon genom hela huset för att hämta det hon talar om, hellre det är att säga det på polska som hon gjorde tidigare. Så på fyra månader har hon lärt sig fullt begriplig svenska med viss korrekt grammatik, som "till honom" och inte "till han" som många vuxna säger , och det gör mig stolt Fast ibland blir det fel, som när hon säger sex istället för kex: "Jag vill ha sex" Då är det bara att hålla god min

Vi talar en del om barnhemmet och i perioder har stora tjejen sagt att hon vill åka tillbaka. Vi uppfattar det som en test, om vi ska hålla tag i henne fast att hon inte "vill". Vi svarade att vi skulle bli jätteledsna om hon flyttade tillbaka till barnhemmet och det återkommer hon ofta till, att mamma och pappa blir ledsna om hon försvinner. Och hon tillägger att hon skulle bli ledsen om vi försvann. Den lilla tjejen tar det mer självklart, hon tycks inte (ännu) har några tankar på att vi inte skulle vilja ha henne. Vi är hennes mamma och pappa nu och det finns inget att ifrågasätta.

I helgen hade vi dop. Prästen var nog inte så van vid att dopbarnen springer omkring i kyrkan De var väldigt duktiga och ordentliga även om de tröttnade lite på slutet. Och lilltjejen ville hälsa på mormor som hon bara mötte som hastigast innan vi gick in i kyrkan. Jag fick helt enkelt gå ner med henne till mormor, ungen vred sig och skrek hjärtskärande "Mormor!" Men döpta blev de iallafall. Flickornas sysling som är 15 år sjöng "Älska mig" så att jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta.

Storasyster ska börja i förskoleklass till hösten och har varit och hälsat på flera gånger under våren. Hon tycker att det är väldigt spännande. Tycker vi också som är nyfikna på hur det kommer att gå. Känns ändå märkligt; min fem månder gamla "bebis" ska börja skolan

Lilltjejen ska vara hemma ett tag till, till efter jul tror vi, visst är hon livlig och busig och skulle säkert trivas på förskolan men vi vill hålla i henne lite till. Hon håller oss sysselsatta: ritar på väggarna, tar av blöjan och kissar där vi inte ser det, rotar i väskor och skåp och hittar spännande saker som mormors cigaretter... Allt är mycket mer spännande än de leksaker hon får leka med

Så ser livet ut för oss; vi tvättar, plockar, busar, kramar och tröstar som andra småbarnsföräldrar. Plus att vi talar om och tänker på "tiden före". Ännu har det inte tagit så stor plats, jag förbereder mig på frågorna kring "den andra mamman".

Nya bilder finns i galleriet www.familjeliv.se/krypin/juno/galleri.php

Sommarhälsningar från Juno som tror att hon är så nära lycka man kan komma