Hur ska man klara av det?
Även om jag nu är tidigt gravid med en graviditet som kanske inte kommer gå vägen så börjar tankarna snurra.
Min första förlossning blev långdragen och jobbig, 33 timmar. Jag kände det som att många inte lyssnade på mig och allt blev bara precis som jag inte tänkt eller hoppats på. Dock resulterade det i en underbar liten frisk pojke. Dock märkte vi efter att vi fått journalen att pojken var en hårsmån från att tas ut med kejsarsnitt då han visade stressymptom, de sa inget till oss.
Nästa graviditet hade jag på känn skulle bli annorlunda. Och nog blev den det. Jag försökte förbereda mig mentalt på att det kunde ta lång tid, och att jag denna gång skulle släppa alla prestigekrav jag hade på mig från förra förlossningen att orka så långt som möjligt utan bedövning osv. Jag skulle UNNA mig bedövning om jag ville, jag skulle skita i allt och bara köra mitt race.
Nu blev inget så. Jag blev totalt överraskad av förlossningen som startade med att vattnet gick 02.30 på natten, jag trodde jag gjorde rätt som började duscha och röra på mig. Men det slutade med att ambulansen fick komma och förlösa mig i soffan. INGET blev som jag tänkt där heller TROTS att jag försökt förbereda mig på att inget skulle bli som jag tänkt. Det känns som om det golvade mig totalt. Ingen smärtlindring alls förutom lusgasen som inte funkade och gjorde så jag kräktes. Och känslan av maktlöshet som absolut var det värsta.
Jag har heller aldrig klarat av att andas mig igenom smärta, jag är vädligt smärtkänslig och får panik när smärta kommer som jag inte kan styra över eller vet när den går över. Jag tappar all kontroll.
Under förlossningen tänker jag "Hur fan ska jag våga föda igen?" och nu kommer det ju på tal då jag kanske ska få barn igen, planerat. Men tankarna börjar redan snurra.
Hur kommer man över något sånt här?
Jag fick prata med en läkare på någon auroramottagning efter förlossningen. Men denne läkare tittade bara på klockan när jag återberättade vad som hände, och sedan avslutade hon med: "Ja, men det här är ju inget farligt. Och det är väl skönt att veta, eller hur?" Och sen var det besöket över. Jag fick inte något utav det.
Så hur ska jag försöka bearbeta att jag kanske kommer föda på soffan igen nästa gång? För jag verkar ha en tendens att föda tidigare och tidigare varje gång. Första sonen kom 1 dag före BF och andra 7 dagar före BF. Båda mådde bra, men jag kunde inte ta till mig andra sonen alls i början.
Det tog ett bra tag och även idag då yngsta är 11 månader, nästan 1 år gammal så kan jag känna att han inte är min ibland. Hur ska man göra för att komma över förlossningsrädslan och rädslan att inte kunna knyta an till sitt barn?