Hur bearbetar man sånt som man mår dåligt av?

jag brukar skriva mycket. Bara skriva ner allt jag tänker på eller vad jag vill. Sen lägger jag undan det pappret och fyller på nästa gång jag börjar känna mig deppig. Det funkar för mig.

Jag tror att det kan se olika ut för olika personer. Det som jag tycks kunna se är att tankarna och känslorna måst ut på något sätt. Att då tex skriva dagbok, skriva noveller, dikter, sånger, måla, skulptera, sjunga eller prata om det kan vara olika sätt. Finns säkert fler. Många ventilerar på "fel" sätt genom att tex dricka alkohol, ta droger eller bli agresiv. Av det blir det bara en ond spiral där man senare måste bearbeta sina nu påspädda skuldkänslor som "varför dracka jag så mycket?" osv.

-När toaletten är full av skit måste man spola, sa någon en gång. Det stämmer. Personligen pratar jag med vänner när jag mår dåligt och det INNAN problemet blir alltför stort.

Det som händer när man ventilerar, bearbetar, får ur sig är att man sätter ord på sina tankar och känslor och dom blir mer rationella och inte så farliga längre. Känslan blir att något rensats ut från sinnet. Så här fungerar vi hela livet. Alltså är inte detta något som man pratar om en gång och sen är man botad för all framtid. En sak kanske måsta ventileras 378 gånger innan det känns som man kan känna sig mer eller mindre oberörd utav det som en gång tidigare väckte olust. Och problem dyker upp så länge man lever. Thats life. Men att då lära sig att ventilera på ett tidigt stadium kan förhindra senare kraftigare reaktioner. (verkar som det är det du "lärt" dig) Om galma saker dyker upp så är det bara att ta tjuren vid hornen och skriva, måla, sjunga eller prata om det. Låt dina tankar få landa utanför dig så känns det lite bättre. Att hålla det innombords gör saker och ting ALDRIG bättre...

Mvh! /Nico

Tänk tillbaka på minnena, sörj, gråt, bli arg, prata igenom känslorna med någon eller skriv, och släpp det sen och gå vidare.

Prata mycke om vad som hänt,och  därefter bestäm dig för att inte låta de bli en del av ditt liv o tänk inte på de:glöm!!!

Tack för alla svaren! Det besvärliga för mig är att både minnena gör ont och att jag känner mig bitter över vad jag missat. Har ni något bra tips på hur man undviker bitterhet?

Oj, vad jag känner igen mig hos dig! Jag undrar också hur man få bukt med bitterheten? Hur kan man gå vidare? Varför är det så svårt att gå vidare?

Klart att minnena gör ont. Man kan se det som en varböld, alla gamla obearbetade känslor som finns kvar runt/i minnena är var som man behöver dränera ut, dvs släppa ut känslorna. Sen blir det mycket lättare att låta såret läka, till slut blir det bara ett ärr som knappt syns.
Bitterhet är däremot att älta och vägra acceptera att det var som det var. Det var ju det - och kommer aldrig bli annorlunda. Det behöver man acceptera och sen sörja för att kunna gå vidare. Att sörja "det man aldrig fick" och "det man aldrig kommer få" är inte samma sak som att vara bitter. När sorgen ebbar ut kan man gå vidare av sig själv. Men älta inte.