Manodepressiv ?

det bästa är att kontakta psykolog eller kurator. men kan det inte bara så att du hammnat i en jobbig deppretion har själv varit depprimerad till och från i flera år. har gått hos psykolog och jag har inte fått diagnosen manu deppresiv. du kanske har varit med om en hel del som du behöver prata om och få vägledning.kontakta någon att prata med.

Hej hej. Vad jobbigt du måste ha det..

Jag är inte manodepressiv, men både min mamma och mormor är.
När mamma är manisk ska hon flytta, skaffa hundvalpar, analysera sitt liv, handla, förstå världens alla bekymmer å lösa dem ( hon tycker att allt skulle lösa sig om alla tänkte som hon). Hon kan inte diskutera, allt hon säger är rätt punkt slut. Hon är helt upp i varv så att säga. Det håller i sig i nån vecka på sin höjd. Sen blir hon otroligt deprimerad och tycker att alla är emot henne, ingen förstår... Alla har fel enligt henne. Ibland är det så illa att hon hotar med självmord osv. Allt detta är så otroligt jobbigt för alla i familjen så vi periodvis inte har någon kontakt. Tråkigt men det är det som funkar bäst för oss.

Att vara manodepressiv är att leva antingen i himmelen eller helvetet. Alla känslor blir så förstorade.
Detta är mammas symptom, vad jag kan förstå så är symtomen väldigt varierande beroende på vad man är för person.
Det är inget man kan dölja för omgivningen i längden tror jag. Man förstår ju inte att man beter sig sjukligt.

Diagnos kan du få om du vänder dig till en psykolog. Kolla telefonkatalogen, gå till distriktssköterskan eller ring vanliga sjukvårdsupplysningen så kan de hjälpa dig kontakta en psykolog.
Mamma fick, vad jag vet göra lite tester, prata med psykologen och så. Viktigt är att känna förtroende för psykologen så byt om du känner att det inte stämmer, det är ingen som kommer bli sur för det. De handlar ju om ditt liv, å du går bara dit för att du vill det.
Den bästa medicinen är litium som man äter under lång tid. eventuellt kombinerat med andra mediciner om det behövs. Litium är inte lugnande så det påverkar inte körförmåga å sånt. Mamma äter det å det har bra effekt, det planar ut svängarna så att säga. Men så när hon varit som vanligt ett tag så lutar hon äta medicinen å så är hon tillbaka på ruta ett...
Det finns väldigt bra hjälp att få om man "bara" är deppig, jag vet! Det tog lång tid innan jag kontaktade min psykolog pga återkommand depressioner, var rädd att de skulle skicka hem mig med burk lyckopiller. Nu pratar jag 1gång/vecka med min psykolog och har gjort det i 1½ år. Det löser inte mina problem men det gör det lite lättare!
Hoppas allt går bra för dig och sök hjälp! Det är ju inte så kul att gå att gå å fundera på sånt här, eller hur?
Kram

Jag är manodepressiv.Tyvärr, för det är inte det lättaste Nu klarar jag mig bra dock, med rätt medicinering, fast visst svänger det ibland, bara inte i samma utsträckning.

Tycker att Anonym (Anhörig) beskrev det ganska bra, men som sagt är det olika från person till person. Jag till exempel kan svänga oerhört fort. De maniska perioderna kommer heller inte lika ofta som depressionerna, och de är lättare att hantera. Och när man faller ur en mani känns det ofta som att allt verkligen skiter sig rejält, fallet blir oftast väldigt högt, om du förstår vad jag menar trots att det blev lite rörigt!

Ett av de stora problemen med det här (för mig, säger inte att det är så för alla) är att jag kan bli otroligt arg och aggresiv! Det är jobbigt för både mig och andra, och jag ångrar mig alltid så senare. Detta drabbar även personer jag inte känner, jag kan inte styra det. Man kan säga att det kommer lika oväntat som en ångestattack.

Depressionerna ja... Usch, det finns inte mycket som är värre än det.. Nu har jag inte varit inne i en depression på ett tag, men jag har legat på psyket några gånger, senast i april på en sluten avdelning p.g.a. självmordsrisk (har försökt ta livet av mig två gånger och hamnat på psyket).

För att försöka svara på dina frågor om vart man ska vända sig, jag vet inte vart du bor, men titta i telefonkatalogen efter en öppenpsykiatrisk mottagning i närheten. Jag hade inget val att gå dit, eftersom jag kom dit i samband med ett självmordsförsök... Så det var att välja mellan det eller sitta på sluten avdelning. Men nu går jag på öppenpsyk, ring dit så får du hjälp.

Jag äter två olika sorters mediciner, en för att plana ut depressionerne och en för att plana ut manierna. För depressionerna äter jag efexor och för aggressionerna/manierna äter jag Lamictal. Alternativet till Lamictal är Litium som var vanligt förr, men de har kommit fram till att Lamictal är bättre i flera avseenden.

Medicinerna får dig att må bättre, det kan jag lova dig! Det tar ett par veckor, men sedan märker man att man faktiskt inte är nere på rock bottom hela tiden osv. Och tro mig, jag mådde VERKLIGEN inte bra förr

Hoppla, detta blev lite långt, men jag hoppas att jag kunde svara på det du ville veta!

Ha det bra och lycka till!

Tusen tack för era svar....det hjälper verkligen att få höra det ni berättat...
Det kan ju som sagt hända att jag bara har en "vanlig" despression också....känns bara så hemst då man ena veckan svävar på moln och någon vecka efter inte längre vill leva...
Ska verkligen ta tag i det här nu, och ringa för att få tid hos någon kurator, till att börja med...kanske inte är så lätt nu i semestertider, men jag tänker inte ge mig...jag har ju också rätt till att må bättre än jag gör nu...

Min syster är manodepressiv och på henne märks det... när hon är manisk så kan hon ta ner månen, det blir så upp i varv, hon blir otrevlig ("jag är Gud så varför ska jag lyssna på dig lilla människa" typ) när hon är deprimerad... ja, det vet jag inte så mycket om eftersom hon oftast är på psyket då, så tungt medicinerad så hon knappt kan prata. Jag har inte stor koll på hur det är för manodepressiva överlag men så är det för henne, ut och in på psyket, förra året var hon där i nio månader. Fast hon har fler diagnoser som jag tippar på gör det hela värre.