• Anonym (Någon mer?)
    Äldre 8 Sep 13:41
    18833 visningar
    24 svar
    24
    18833

    Att leva med en man som lider av hypomani...

    Är det någon mer härute som bor ihop med någon som har hypomani eller som själv har det?

    Jag bor ihop med en man som lider av det och jag vill ha lite tips och ideér på hur man ska orka sig igenom skoven som han får titt som tätt och hur man ska orka med de totalt känslolösa perioderna däremellan?

    Någon som kan hjälpa mig att förstå?

  • Svar på tråden Att leva med en man som lider av hypomani...
  • Anonym (Någon mer?) Trådstartaren
    Äldre 8 Sep 13:55
    #11

    Anonym ((sk)) skrev 2009-09-08 13:53:43 följande:


    Anhöriggrupper kan du säkert hitta på nätet, ta annars kontakt med närmsta psykmottagning och se om de kan hänvisa dig. Håller även med Julutzi, att få en diagnos och medicin som dämpar toppar och dalar kan vara en bra början.
    Ska söka anhöriggrupper genast, men att få diagnosen vill vi inte. Vi har sett vad som händer med de som får medicinen för hypomani och jag vill inte att han hamnar där, då får jag hellre stå ut med detta. Men jag skulle vilja ha lite tips på vad man kan göra för att underlätta för honom.

    Är det någon som själv har hypomani och vet vad han går igenom och vad tycker ni att jag ska göra för att underlätta för honom?
  • Anonym (jag)
    Äldre 8 Sep 13:57
    #12

    Anonym (Någon mer?) skrev 2009-09-08 13:52:06 följande:


    Jag tyckte det oxå, men han har nära anhöriga som lider av samma sak och de har visat hur man blir av att äta medicinerna och både han och jag vägrar att leva i ett komplett känslolöst förhållande så därför avstår vi från att ta detta med en läkare...
    Alltså, han måste ju söka hjälp för att kunna hantera detta om det går ut över ert förhållande. Han behöver ju inte äta ngn medicin övt, ingen kan tvinga honom till det. Men att lära sig vad som hjälper genom att ex. gå i KBT terapi kan vara en bra och långvarig lösning.
  • Anonym ((sk))
    Äldre 8 Sep 13:58
    #13

    Tycker att "anonym (jag)" har en hel del bra tips till dig där. :)

  • Anonym (jag)
    Äldre 8 Sep 14:01
    #14

    Anonym (Någon mer?) skrev 2009-09-08 13:55:47 följande:


    Anonym ((sk)) skrev 2009-09-08 13:53:43 följande:
    Ska söka anhöriggrupper genast, men att få diagnosen vill vi inte. Vi har sett vad som händer med de som får medicinen för hypomani och jag vill inte att han hamnar där, då får jag hellre stå ut med detta. Men jag skulle vilja ha lite tips på vad man kan göra för att underlätta för honom.Är det någon som själv har hypomani och vet vad han går igenom och vad tycker ni att jag ska göra för att underlätta för honom?
    Alltså, det är ganska begränsat vad man eg kan göra för ngn som inte vet hur han ska hjälpa sig själv.
    Vad får honom att må bättre när han är nere?
    Vilket slags bemötande är bäst?
    Ni kanske måste lära er varandra lite bättre, har ni varit tillsammans länge?

    En fara med detta är ju att du inte kan vara dig själv under de perioder han är dålig, så jag tycker att om den enda lösningen som finns är att Du ändrar dig är det dåligt.
  • Anonym (också sjuk)
    Äldre 8 Sep 14:07
    #15

    Nja, OK säg att ni tar avstånd till medicineringen som din mans släkt använder.
    Men ni vet inte med all säkerhet att han lider av just hypomani. Det måste göras tester och fastställas av en läkare. De symptom du nämner tycker jag även passar in hos exempelvis en med bipolaritet (som alltid är olik mellan olika individer).

    Det kan vara så att han inte alls får samma diagnos och därmed samma medicinering. Och ALLA blir inte likgilltliga. Ni måste ju försjuttsingen testa för ingen av er mår ju egentligen bra av hur ni har det nu. Ni har inget att förlora. Det går alltid att avbryta en medicinering om man inte tycker den ger effekten man är ute efter.

    Lycka till!

  • Anonym (mee)
    Äldre 8 Sep 14:49
    #16

    Jag är hypomanisk nu. Svarar gärna på frågor om du undrar något.

  • Anonym (sambo­)
    Äldre 8 Sep 18:28
    #17

    Min sambo är bipolär med tidigare hypomana och depressiva perioder.

    För honom har medicin, Lithium, hjälpt kanonbra. Han mår bättre än nånsin, är balanserad och kärleksfull och har medicinerat i snart tre år. Han var också emot medicin eftersom han sett bekanta där det fungerat dåligt. Men nu önskar han att han hade börjat tidigare, eftersom det förändrat hans liv till det bättre.

    Han har också fått gå i KBT i grupp på sin affektiva mottagning, vilket har hjälpt honom att förstå och uppmärksamma eventuella symtom.

    Dessutom har vi båda fått gå en anhörigutbildning, också den genom affektiva mottagningen.

    Så det finns mycket hjälp att få genom att söka upp psykiatrin.

    Ingen av oss trodde att livet med bipolät sjukdom kunde bli så bra som det blivit.

    Lycka till!

  • Anonym (Någon mer?) Trådstartaren
    Äldre 9 Sep 09:18
    #18

    Anonym (mee) skrev 2009-09-08 14:49:11 följande:


    Jag är hypomanisk nu. Svarar gärna på frågor om du undrar något.
    Det jag undrar mest är hur man vill bli bemött när man går ner i de mörkare periderna som oftast följer efter "uppåt perioderna". Vill du att man är där och stöttar och bryr sig eller vill du att man bara låter dig vara ifred?

    Hur känns de perioderna och finns det något jag som anhörig kan göra för att underlätta?

    Uppåt perioderna har jag inga problem att hantera, de nästan gillar jag eftersom vi kommer varandra så otroligt nära då och verkligen kan disskutera allt på ett djupare plan...
  • Anonym (Någon mer?) Trådstartaren
    Äldre 9 Sep 09:19
    #19

    Anonym (sambo) skrev 2009-09-08 18:28:52 följande:


    Min sambo är bipolär med tidigare hypomana och depressiva perioder.För honom har medicin, Lithium, hjälpt kanonbra. Han mår bättre än nånsin, är balanserad och kärleksfull och har medicinerat i snart tre år. Han var också emot medicin eftersom han sett bekanta där det fungerat dåligt. Men nu önskar han att han hade börjat tidigare, eftersom det förändrat hans liv till det bättre. Han har också fått gå i KBT i grupp på sin affektiva mottagning, vilket har hjälpt honom att förstå och uppmärksamma eventuella symtom. Dessutom har vi båda fått gå en anhörigutbildning, också den genom affektiva mottagningen.Så det finns mycket hjälp att få genom att söka upp psykiatrin. Ingen av oss trodde att livet med bipolät sjukdom kunde bli så bra som det blivit.Lycka till!
    Tack för ditt svar! Alltid skönt att veta att man inte är ensam.

    Vad har ni fått för tips för att underlätta vardagen? Efter ett skov är min sambo extremt trött, irriterad och deprimerad och då är det svårt att få ihop vardagen. Finns det något jag kan göra för honom? Hur gör ni?
  • Anonym (mee)
    Äldre 9 Sep 09:24
    #20

    Jag är mest deprimerad och då vill jag helst vara ifred tyvärr.
    Tycker bara det är jobbigt när folk ska tjata om att man ska göra saker osv även om det är välmenat. Orken finns liksom inte...orkar ju liksom inte ens gå upp o duscha.

    Orkar inte ens engagera mig i mina barn just när jag mår som sämst.

    Men så har jag även dagar då jag mår bra och då fungerar jag som vem som helst och då lever jag som vilken familj som helst

    Men som sagt, nu är jag i hypomani och dom perioderna är jag inte i så ofta...jag är med deppad än manisk.

    Nu går allt i 110.
    Jag har varit hypoman i snart 2 veckor tror jag. Blåst 25 000 kronor.
    Ideérna flödar och jag mår så bra. Men samtidigt kan jag bli jävligt förbannad påå 1 sekund och det är jag inte van vid, för det är inte min vanliga personlighet....jag är inte sån igentligen.

  • Anonym (Någon mer?) Trådstartaren
    Äldre 9 Sep 09:39
    #21

    Anonym (mee) skrev 2009-09-09 09:24:53 följande:


    Jag är mest deprimerad och då vill jag helst vara ifred tyvärr.Tycker bara det är jobbigt när folk ska tjata om att man ska göra saker osv även om det är välmenat. Orken finns liksom inte...orkar ju liksom inte ens gå upp o duscha.Orkar inte ens engagera mig i mina barn just när jag mår som sämst.Men så har jag även dagar då jag mår bra och då fungerar jag som vem som helst och då lever jag som vilken familj som helst Men som sagt, nu är jag i hypomani och dom perioderna är jag inte i så ofta...jag är med deppad än manisk.Nu går allt i 110.Jag har varit hypoman i snart 2 veckor tror jag. Blåst 25 000 kronor.Ideérna flödar och jag mår så bra. Men samtidigt kan jag bli jävligt förbannad påå 1 sekund och det är jag inte van vid, för det är inte min vanliga personlighet....jag är inte sån igentligen.
    Känner igen det där med atta llt går i 110, min sambo säger likadant. Han får en extrem puls och vill göra så mycket på en gång. Han sover inte på flera dagar och brukar oxå bränna en del pengar, dock inte lika mycket som du :)

    Det där med brist på engagemang är samma för honom. Och det är det jag lider som mest av eftersom jag inte känner att jag betyder någonting just då. Jag blir lixom helt bortglömd och han orkar inte ens se på mig. Men jag vet att det tillhör sjukdomen och jag vet att det går över, det är dock en bieffekt jag gärna varit utan!

    Två veckor? I sträck? Är inte det ganska länge?
  • Anonym (mee)
    Äldre 9 Sep 10:00
    #22

    Jag vet inte om det är länge.
    Jag brukar inte va hypoman så ofta och då brukar det bara hålla i sig några dagar.
    Ibland svänger jag flera gånger samma dag.

    Jag har börjat med stämningsstabiliserande, vet inte om det är därför det blivit såhär?!

    Detta är iallafall längsta hypomanin jag haft.

  • Anonym (mee)
    Äldre 9 Sep 10:07
    #23

    Jag förstår att det måste vara svårt att leva med en bipolär person.
    Hade situationen varit tvärtom....om min man hade varit sjuk och inte jag....då vet jag inte om jag hade klarat det.

  • Anonym (Någon mer?) Trådstartaren
    Äldre 9 Sep 10:12
    #24

    Anonym (mee) skrev 2009-09-09 10:07:06 följande:


    Jag förstår att det måste vara svårt att leva med en bipolär person.Hade situationen varit tvärtom....om min man hade varit sjuk och inte jag....då vet jag inte om jag hade klarat det.
    Det är svårt för att man har så svårt att sätta sig in i den andres situation. Det är svårt att gå ifrån att vara uppe på en pidestal och högt älskad till att inte vara vatten värd på bara en natt. Och för att han inte ska bli manisk måste han hålla sig lugnt och inte få några känsloutbrott, varken ilska, glädje, sorg eller kärlek...vilket gör att jag ibland inte vet om han är irriterad på mig eller bara har känningar...
Svar på tråden Att leva med en man som lider av hypomani...