Jaha, hur går man vidare härifrån?

Förlorade vår älskling i maj i v34..Psd.. det finns inga ord för den smärta man känner, dagarna går långsamt framåt men det känns nästan som igår..
sänder er en styrkekram, var rädda om varandra och hoppas lyckan snart ler mot er igen

Vi gick igenom precis samma med ungefär samma tidsschema som er. Alla hanterar det olika och alla har olika behov, men vi gjorde som så att vi tog en weekend borta dagen efter skrapning på sjukhuset. Unnade oss några dagar borta med god mat & dryck, mys, SPA och bara lite egentid. Jag var sjukskriven 100% i en månad och sedan 50% i 2 veckor. Under den tiden blev det mycket prat med vänner, långa hundpromenader och mycket sömn.

Se till att ge det tid, men kom ihåg att så småningom gå vidare. Kram

Tack snälla ni för alla snälla och kloka ord. Många vet ju tyvärr vad vi går igenom, många som själva varit med om samma sak... Svårt att säga något som tröstar.

Idag känns som om det bara är en dag av väntan innan det imorgon bär av till sjukhuset igen för de sista tabletterna...
Jag har gjort abort en gång tidigare, då "frivilligt" för att det inte funkade med barn som jag levde då, och det var det mest smärtsamma jag upplevt någonsin. Då var jag åtta veckor gången. Nu är det kanske dubbelt så mycket. Är nervös att det kommer göra ännu mer ont och det som verkligen suger är att man inte får ett skit för det!
Johan vill gärna veta om det är en flicka eller pojke. I vilken vecka är till synligt, någon som vet? (fast å andra sidan är jag inte speciellt sugen på att titta efter...)

Äsch. Många konstiga tankar har jag.. jag borde nog egentligen inte skriva just nu, känner att det blir osammanhängande...

kramar om jätte hårt!!

Ts
jag blir så ledsen att ni behöver gå igenom detta.jag var i samma hemska situation -06(allt finns i min blogg)
jag sänder er många styrkekramar

Tänker på dig i dag min vän.....! ♥

Jag vill bara berätta att det blev en liten Ida. Hon var så söt och fin.

Det känns som att det blev ett värdigt avslut. Sköterskorna var jättesnälla, tillmötesgående och omtänksamma. Vi fick ha henne i vårt rum så länge vi ville, då vi kunde prata, se och känna på henne. iten, liten flicka på bara 15 centimeter men allt så perfekt.

Nu känns det tomt och ledsamt men ändå ok. Svårt att förklara egentligen. Det kommer och går och ibland sprutar tårarna och ibland ler jag när jag tänker på henne.

Tack alla för snälla ord och tankar. Det hjälper när det gör ont!

Kramar från mig.

Det finns lite längre sammanfattning av gårdagen i min blogg:
www.linaerixon.com

Det finns inga ord som tröstar i en sådan situation. Du kan läsa kort om vår historia i min presentation om du vill, skriv någon rad om du behöver ett bollplank. Jag är själv mitt inne i mitt egna sorgearbete.

Stackare.. Jag tycker att det är orättvist att vissa måste genomgå samma sak flera gånger. En gång är mer än tillräckligt! Finns egentligen inget att säga eller göra för att göra det bättre. Man får ta en dag i taget och försöka läka tills dess att man vågar på sig det ännu en gång.

Många kramar!

Det är just det, hur ska man våga sig på ett nytt försök? Jag är jätterädd för att det ska gå fel en tredje gång. Kram till alla i liknande situation!