• endagi­morgon
    Äldre 2 Jul 03:03
    147134 visningar
    119 svar
    119
    147134

    Min tjej är gravid och blivit ett monster!!!!

    Hej! Jag undrar om de är någon mer blivande pappa som har samma problem! Vi väntar mitt första barn :) hennes tredje :( Men hon har ju fan blivit ett monster :( humöret vänder fortare än va ja hinner blinka! Vad jag än säger är fel! Finna de någon mer som lever i detta just nu?? Jag älskar henne överallt annat o tänker självklart inte lämna henne! Men de börjar bli lite jobbigt! Och vi är bara i v 11. Mvh Pappan

  • Svar på tråden Min tjej är gravid och blivit ett monster!!!!
  • Äldre 20 May 12:42
    #91

    Själv har jag sluppit undan min monstersida än så länge men jag är sjukt trött och vilar mest och orkar inte riktigt ta tag i saker (vecka 13) Min stackars sambo har ju förståelse men han erkänner att jag har blivit tråkig och inte är så rolig att vara med längre. Inte det lättaste att höra när man känner sig lika känslomässigt labil som en 14 åring och gråter floder för ingenting. Klart att graviditeten påverkar båda parterna. Intressant tråd. Hoppas ni inte har något emot att jag som tjej ger min bild av hur dessa jäkla hormoner kan ställa till det.

  • Chocoh­olica
    Äldre 20 May 12:45
    #92

    Tråden är från 2010. Om allt gick bra bör barnet vara tre år... 
    Inte ens säkert att TS är kvar... 


    Make chocolate cake not war.
  • Äldre 20 May 12:57
    #93

    Sant men det är ett intressant ämne så det kan gott diskuteras även idag trots att TS kanske inte är kvar

  • Chocoh­olica
    Äldre 20 May 13:00
    #94

    I för sig. Själv var jag så känslig så det var inte klokt. Grät för minsta lilla alltså. Skrattande


    Make chocolate cake not war.
  • sparic­ho
    Äldre 15 Aug 18:06
    #95

    Okej, dags för mig att ge mig in i den här gamla tråden.

    Har läst igenom alla inlägg men måste ändå få skriva av mig! Min fästmö och jag väntar barn, hennes andra och mitt första. Hon är nu gravid i vecka 11, och dessa förbannade hormoner har nu slagit till med full kraft!


    Först förstod jag inte varför hon fick en snedtändning, men efter att vi pratat förstod jag att hennes hormoner nu spelar henne ett spratt. Det som börjar tära på mig är att jag (känner jag själv) inte ens är vatten värd. Hon svarar ofta inte på mina SMS (t.ex. när jag är på jobbet), verkar inte vara glad att se mig om vi varit ifrån varandra länge, verkar inte bry sig om hur jag mår...


    Jag älskar henne över allt annat, avgudar henne verkligen! Hennes barn har jag tagit till mig som min dotter (hennes biologiska pappa är inte med i bilden alls) och jag är världens lyckligaste över att vi ska ha barn och att det blev vi två. Men det går knappt att prata med henne. Det var hennes förslag att vi skulle skaffa barn nu (inte för att jag har varit emot det) och hon blev gravid på andra försöket. Hon har mått illa och varit sjukskriven i typ 6-7 veckor, och jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt. Men jag börjar bli rädd att detta kommer få obehagliga konsekvenser, typ att hon lämnar mig. Jag tror inte det, men rädslan kommer smygande. Skulle vilja föreslå att vi pratar med någon, men jag är rädd att förslaget bara kommer göra det värre!

    Jag hoppas innerligt att det går över och att hennes livsglädje kommer tillbaka, att hon uppskattar allt jag gör för henne. Just nu drar jag runt hela hushållet själv, lagar all mat, diskar, städar, köper saker till henne som hon behöver, hämtar/lämnar på dagis. Känner helt enkelt inte att hon uppskattar det jag gör ibland. Hon har sagt att det känns som att allt är mitt fel för hon mådde inte så förra gången hon var gravid, så att det skulle vara min "devils-sperm" som orsakar detta kaos i hennes kropp.

    Varje morgon intalar jag mig att det är graviditeten som spökar och inte den personen som jag blev tillsammans med. Jag gråter till och med ibland och känner att allt är väldigt känslosamt för mig med, men att min fästmö (som är min själsfrände och bästa kompis) inte vill lyssna utan är helt upptagen med sitt eget mående. Vilket jag förstår, men det tar ändå inte bort faktumet att jag tycker det är sjukt jobbigt.. Känner mig deprimerad!


    Ge mig råd! Ge mig tips!

  • sparic­ho
    Äldre 20 Aug 13:46
    #96

    Ingen som vill fortsätta att tjöta i den här gamla tråden? Hade verkligen behövt alla råd jag kan få nu, och stöttningen för den delen också...

  • Äldre 20 Aug 14:09
    #97

    Har 4 barn, 3 pojkar och en tjej. Med pojkarna var graviditeterna helt ok, men när jag väntade en flicka mådde jag dåligt HELA graviditeten. Jag sov, mådde illa, klagade och sov lite till.. En mardröm helt enkelt.. Så nog är det skillnad på graviditeter. När man är mitt i det hela, med alla hormoner och allt så är det som att man inte kan se saker klart, man blir irriterad, sur, gärna anser man sig vara väldigt klarsynt mm. Men när hormonerna lägger sig, vaknar man upp och förhoppningsvis kan skratta åt ens tankar..

    Jag vet att jag inte är det roligaste när hormonerna härjar och min man får stå ut med ganska mycket ibland, samma under mensen, men det är inte ok. Jag brukar be om ursäkt för mitt beteende, ofta utifall, och på senare år brukar min man skratta då han tycker inte att jag varit märkbart grinigare eller otrevlig.. Kanske jag blivit bättre på att behärska mig..? Man kan ju hoppas.. :)

    Du måste ta tjuren vid hornen och prata om det. Hon kanske blir sur och allt det där, men det fastnar alltid någonstans och förhoppningsvis blir det bättre när hon vet hur hon får dig att må.. Tror inte hon vill vara så här..

    Känns kasst att säga det här, men lika Brå du vet hur det är - det blir inte bättre när barnet föds, det kan ta upp till ett år efter graviditeten innan hormonerna stabiliserats igen..

    kämpa på! Det blir bättre o det är värt det! Ibland får ni män passa på o vara "hemliga" hjältar, lite som Spiderman :)

  • sparic­ho
    Äldre 20 Aug 14:20
    #98
    kanske kanske inte skrev 2014-08-20 14:09:29 följande:

    Har 4 barn, 3 pojkar och en tjej. Med pojkarna var graviditeterna helt ok, men när jag väntade en flicka mådde jag dåligt HELA graviditeten. Jag sov, mådde illa, klagade och sov lite till.. En mardröm helt enkelt.. Så nog är det skillnad på graviditeter. När man är mitt i det hela, med alla hormoner och allt så är det som att man inte kan se saker klart, man blir irriterad, sur, gärna anser man sig vara väldigt klarsynt mm. Men när hormonerna lägger sig, vaknar man upp och förhoppningsvis kan skratta åt ens tankar..

    Jag vet att jag inte är det roligaste när hormonerna härjar och min man får stå ut med ganska mycket ibland, samma under mensen, men det är inte ok. Jag brukar be om ursäkt för mitt beteende, ofta utifall, och på senare år brukar min man skratta då han tycker inte att jag varit märkbart grinigare eller otrevlig.. Kanske jag blivit bättre på att behärska mig..? Man kan ju hoppas.. :)

    Du måste ta tjuren vid hornen och prata om det. Hon kanske blir sur och allt det där, men det fastnar alltid någonstans och förhoppningsvis blir det bättre när hon vet hur hon får dig att må.. Tror inte hon vill vara så här..

    Känns kasst att säga det här, men lika Brå du vet hur det är - det blir inte bättre när barnet föds, det kan ta upp till ett år efter graviditeten innan hormonerna stabiliserats igen..

    kämpa på! Det blir bättre o det är värt det! Ibland får ni män passa på o vara "hemliga" hjältar, lite som Spiderman :)


    Det är just det att jag har försökt prata med henne, men det känns som att hon blir mer sur och tvär bara för att jag "inte kan ta det", typ. Så jag får ta alla smällar, vilket jag hade räknat med. Men nu vill hon vara särbo ett tag och jag är så jäkla rädd att bli lämnad.

    Hon säger att hon älskar mig och att hon inte vill lämna mig, men det tär på mig att hon varit på dåligt humör och inte verkar ha någon kärlek "över" till mig alls. Så har det varit nu i 14 dagar, och jag räknar med många fler...

    Jag får hoppas att det är som för er andra, att det går över snart :) Att det kommer bli jobbigt när knodden kommer är jag övertygad om. Hon tänker inte klart för fem öre nu, och jag är rädd att hon kommer göra några drastiska saker. Det känns som att hennes påslag är 100000% nu av dessa hormoner. Jag är glad om det halveras... Lite skit får man ta! Men enligt alla utom henne har jag gjort allt "rätt". Stöttat, lagat all mat i 7 veckor, städat, handlat, lämnat/hämtat på dagis, köpt lite saker till henne (typ gravidtrosor, schampo, balsam, blommor). Småsaker som underlättar vardagen, men det uppskattas inte.


    Tufft läge!

  • Äldre 20 Aug 14:31
    #99

    Jag själv är i veckan 30 i morgon och känner igen mig mycket i det du skriver. Min sambo får stå ut med mycket men visst blir det jobbigt för honom också när jag vrider och vänder allting fel och hugger till på det allra minsta och sen börjar gråta, men som min barnmorska sa idag , det kommer gå över , det är jobbigt att vara gravid speciellt när man är så pass långt påväg som jag. Psyket tar stryk och det påverkar alla i familjen och man måste få spy ut sin galla på nån men visst får det inte bli för mycket. Tänk på att det beror på alla hormoner och graviditeten. Blir bättre sen när allt är klart sa hon. Det är absolut ingen dans på rosor att vara gravid , i alla fall inte för en del och den gruppen tillhör jag i alla fall.

    Som jag säger till min sambo , försök att ha tålamod för dessa utbrott man kan få eller får rår man inte över alla gånger. Det är lika jobbigt för den som har utbrotten som den som får skiten. Men jag kan lova att det blir bättre och det kommer gå över, försök att ge mycket kärlek och visa tålamod och omtänksamhet så kanske det blir bättre , det biter i alla fall på mig, då lugnar jag ner mig och det kanske fungerar på fler tänker jag.

    Lycka till...

  • Äldre 20 Aug 14:36

    Jag tycker din sambo TS verkar vara otroligt egoistisk.
    Att vara gravid borde inte vara en ursäkt till att bete sig som hon gör mot dig.


Svar på tråden Min tjej är gravid och blivit ett monster!!!!