Okej, dags för mig att ge mig in i den här gamla tråden.
Har läst igenom alla inlägg men måste ändå få skriva av mig! Min fästmö och jag väntar barn, hennes andra och mitt första. Hon är nu gravid i vecka 11, och dessa förbannade hormoner har nu slagit till med full kraft!
Först förstod jag inte varför hon fick en snedtändning, men efter att vi pratat förstod jag att hennes hormoner nu spelar henne ett spratt. Det som börjar tära på mig är att jag (känner jag själv) inte ens är vatten värd. Hon svarar ofta inte på mina SMS (t.ex. när jag är på jobbet), verkar inte vara glad att se mig om vi varit ifrån varandra länge, verkar inte bry sig om hur jag mår...
Jag älskar henne över allt annat, avgudar henne verkligen! Hennes barn har jag tagit till mig som min dotter (hennes biologiska pappa är inte med i bilden alls) och jag är världens lyckligaste över att vi ska ha barn och att det blev vi två. Men det går knappt att prata med henne. Det var hennes förslag att vi skulle skaffa barn nu (inte för att jag har varit emot det) och hon blev gravid på andra försöket. Hon har mått illa och varit sjukskriven i typ 6-7 veckor, och jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt. Men jag börjar bli rädd att detta kommer få obehagliga konsekvenser, typ att hon lämnar mig. Jag tror inte det, men rädslan kommer smygande. Skulle vilja föreslå att vi pratar med någon, men jag är rädd att förslaget bara kommer göra det värre!
Jag hoppas innerligt att det går över och att hennes livsglädje kommer tillbaka, att hon uppskattar allt jag gör för henne. Just nu drar jag runt hela hushållet själv, lagar all mat, diskar, städar, köper saker till henne som hon behöver, hämtar/lämnar på dagis. Känner helt enkelt inte att hon uppskattar det jag gör ibland. Hon har sagt att det känns som att allt är mitt fel för hon mådde inte så förra gången hon var gravid, så att det skulle vara min "devils-sperm" som orsakar detta kaos i hennes kropp.
Varje morgon intalar jag mig att det är graviditeten som spökar och inte den personen som jag blev tillsammans med. Jag gråter till och med ibland och känner att allt är väldigt känslosamt för mig med, men att min fästmö (som är min själsfrände och bästa kompis) inte vill lyssna utan är helt upptagen med sitt eget mående. Vilket jag förstår, men det tar ändå inte bort faktumet att jag tycker det är sjukt jobbigt.. Känner mig deprimerad!
Ge mig råd! Ge mig tips!