Ensamstående tvilllingföräldrar.

Han har en dotter på 13 som hela tiden vill låna en tvillling och ta hem till sin mamma.
Hon vill gärna ta ut dem med sina kompisar också.Men jag vill helst att de stannar i närheten.
Vill vara lite "mamma" sådär.
Hon respekterar inte tider och så,så jag får ringa efter dem fast jag sagt en tid.
Så lägger hon på luren om man ställer krav.

Tror det hade blivit ganska mycket att hon tar ansvaret om pappan är själv.
Är jag där så brukar jag "innan" bli sittandes med ett barn medans han alltid gärna lämnar över en tvilling til hennes vård ,så han kan sitta vid datorn och liknande.

Jo, jag borde absolut sätt ner foten lite mer, men det är så svårt ibland. Särskilt när han absolut ska ha det på sitt sätt, varje gång. Jag vill verkligen inte bli bitter på allt detta, men det är nog dit det är på väg om det fortsätter så här. Samtidigt finns det en del saker vill jag faktiskt vill ha "kontroll" över, t.ex. läkarbesöken. Å andra sidan skulle jag nog inte behöva ha den kotrollen om jag kände att han skulle kunna hantera det, men så känns det inte nu.

Vad bra att ni inte behöver byta sjuka barn. Tyvärr måste vi göra det (även om det på något sätt nästan bara blir jag som vabbar). Pga min ena flickas sjukdom, så vi har inte möjlighet att vänta ut det varje gång för att inte resten av livet ska bli kaos.

Vi har också varsin garderob kläder, men ytterkläderna delar vi ju på och jag har köpt nästan allt hittils. Sen i oktober har jag bett han köpa nya regnkläder men endera har han inte tid eller så har han inte pengar. Nu säger han att han inte har en dena krona. Så nu måste jag (som förövrigt lever på extrajobb och csn till skillnad från hans fasta lön) köpa det också.

Just nu är han hos sin nya flickvän ungefär 12 timmars bussresa bort. Han hade bett om att få vara barnledig mellan 3-9 jan för att åka dit och det hade jag givetvis sagt ja till. Nu kom det dock fram att han inte kommer hem förens natten mellan den 10-11 jan. Jag skulle egentligen jobbat den 10:e, men eftersom det är hans dagis-dag och han har plockat ut semester, så var det ju bara att glömma. Tack och lov kunde en annan vikarie rycka in på jobbet. Jag jobbar 12 timmars pass, så det blir en ganska stor ekonomisk förlust för min del och det var dessutom mitt enda pass denna månaden. Jag blir så arg. Gah!

Usch vad jag klagar. Vill poängtera att han oftast faktiskt är en bra pappa. Men jag antar att den senaste historin gjorde att jag bara ville få ur mig lite skit:)

Hej och välkommen!

Vad tidigt William och Filippa föddes. Hur gick det och hur mår de idag?

När jag och deras pappa bodde tillsammans så var jag också mycket själv. Iaf sedan han började jobba (först pluggade han). Då åkten han vid 06 och kom inte hem förens 18.30, så om han hade tur så hann han se dem ett par minuter innan de la sig. Så för min del blir det mycket mindre "jobb" nu när han har dem vissa dagar och jag andra.

Jag kommer inte ihåg vad åldersrekommendationerna för vv är. När vi separerade var de 2 år och några månader och vi började med kortare intervallen än en hel vecka, dvs 2-3 dagar. Nu har vi dem nästan en vecka i streck. Tror dock inte att det skulle vara några problem med en hel vecka nu eller tidigare. Däremot tyckte jag inte att det var bra när vi bytte med väldigt korta intervaller som varannan dag. Förra sommaren var vi tvungen att göra så pga mitt jobb och det blev väldigt rörigt för barnen. Beror ju lite på hur nära ni bor också. Vi bor nästan grannar, så på det sättet är det väldigt smidigt.

Jag var också ganska ung när jag fick mina, då var jag 20 år och nu har jag precis fyllt 24:)

Isisis - Ok, då förstår jag.

Är du och din man på väg att separera - eller är det bara en allmän fundering?

Jag hade nog inte varit speciellt bekväm med att en 13-åring passade barnen utan min uppsyn - speciellt inte om hon inte respekterar dina regler och tider och slänger på luren i örat på dig, men det är ju något som du och din man måste bestämma gemensamt.

Sen skulle jag nog ifrågasätta varför han är så snar med att lämna barnen till någon annan när ni är där också.
Om ni är särbos och han inte träffar barnen varje dag så borde det väl vara desto viktigare för honom att spendera så mycket tid med dem som möjligt de dagar ni är tillsammans?

Sagoskog - Du skulle inte kunna få med honom på någon typ utav "familjerådgivning" (jag har ingen egen erfarenhet, men jag tror att socialtjänsten kan erbjuda par som har barn och som har separerat nån form utav samtalshjälp)?

Jag tvivlar inte på att han är en bra pappa till barnen - men det låter som att det inte skulle skada om han behandlade dig med lite mer respekt.

Personligen skulle jag tycka att alla saker du radar upp i ditt senaste inlägg - att allt sker på hans villkor, att du tvingas ta alla vabb-dagar, att han inte köper det som barnen behöver och som ni har avtalat (trots fast lön!!) samt att du tvingas tacka nej till jobb och välbehövliga extrapengar för att han inte är hemma och hämtar barnen på sin vecka, var fullständigt oacceptabelt!

Kanske skulle en utomstående kunna hjälpa honom också att inse det?

Vi mammor måste ta hand om oss själva och sätta egna intressen i främsta rummet nån gång då och då också - för vad händer med barnen när du inte orkar längre?

Ingen kan klara hur mycket som helst hur länge som helst...

Tack Muffincake för lite input.
Nä,det är ganska krisigt för det mesta.
Mycket oordning och obefintliga regler.
Får se vad vi får komma fram till.
Både jag och barnen har den lägsta prioriteringen.
Tycker vi är värda mer.

Så lite så

Självklart förtjänar både du och barnen att bli satta i första rummet!

Hej!
Ville bara titta in och berätta att jag just blivit ensamstående med mina 2-åriga pojkar och har det rätt tufft. Har iaf lyckats få igenom med deras pappa, att han har dem varannan helg samt en dag i veckan. Jag tycker de är lite för små att bo växelvis, plus att jag inte vet om jag skulle klara av att vara ifrån dem en hel vecka. Samtidigt är jag så trött, så trött...
Blev glad när jag såg att det fanns en sån här tråd. läs gärna min fråga angående matsituationen.

Jodå ensam med mina två sen 10 år pappan träffar dem varannan månad och då inte över natt eller så. Har aldrig haft stöd från någon, vist tufft som .....många gånger men fått min lön för mödan då de bryr sig om mig trotts de är i tonåren, bra betyg och sköter skolan! Hoppas du finner styrka för kam bara erkänna att jag haft perioder då man inte trodde att det skulle gå, kolik, dålig sömn oro och allt annat men det går.

Hej!

Jag hade tyvärr glömt bort den här tråden mitt i flytt och allt, men jag hoppas vi kan blåsa liv i den igen.

Hur är det med er och hur går det för er alla?

Vi flyttade i februari och bor nu tillsammans med "min nya". Det fungerar jättebra. Barnens pappa flyttade ihop med "sin nya" i april och där verkar det också fungera. Sedan början av maj har vi börjat ha barnen varannan vecka rakt av (innan hade vi kortare byten) och det känns faktiskt mycket lugnare för alla inblandade. Så på det hela taget så är tillvaron ganska okej. Saknar dock barnen väldigt mycket när de är borta en hel vecka och det kommer kännas jobbigt på morsdag när de inte ens kommer att vara här. Jag bryr mig inte särskilt mycket om sånna dagar, men det känns faktiskt lite vemodigt att inte vara mamma just den dagen och att inte få något grattis.

Hej!
Välkommen hit:) Får jag fråga hur det kommer sig att han inte har dem mer, alltså om det finns någon mer anledning utöver att du inte vill vara ifrån dem så länge? Är det han som inte vill eller kan? Vi separerade när våra barn var 2 år och några månader och då hade vi dem växelvis men med kortare perioder än en hel vecka. Nu har vi precis gått över till hela veckor och de är 3,5 år. Förstår att du är trött, det måste vara intensivt att ha dem ensam så mycket. Vilken fråga var det du hade om matsitationen?