• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    197770 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    197770

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Äldre 31 Dec 12:55
    #1

    En nyfiken fråga, tror du att du hade varit lyckligare om du bott kvar på barnhemmet? jag förstår att det är svårt att spekulera, men du kanske har funderat i dom banorna?

  • Äldre 31 Dec 13:01
    #2

    Jag har adopterade vänner och kusiner, bla från indien och de känner inte alls samma sak som du beskriver... (Inte vad de säger iaf) På dej låter det som att du ångrar att du blev adopterad? Och det kan ju ha andra orsaker än att man var ett misstag ifrån början... (även om du tyx veta mycket om din bakgrund)

    Nu vet ju jag väldigt lite om just din situation men jag tror absolut att det finns många lyckliga adopterade, och jag tycker att detär väldigt bra att möjligheten till adoption finns... Samtidigt som det absolut är viktigt att man tänker över det hela...

  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 13:03
    #3

    Jag vet inte riktigt...jag är djupt olycklig idag i alla fall och har alltid varit det. Det är inte mina adoptivföräldrars fel, de har alltid behandlat mig med kärlek som deras egna barn men det har varit andra som alltid behandlat mig dåligt, jag växte upp i ett mindre samhälle med stor rasism så jag var hatad från dag 1.

    Sedan fick jag för mig att söka mina rötter och trodde att jag skulle bli lyckligare över det, men istället visade det sig att jag slängdes i en papperskorg av min egen mamma. Detta påverkade mig ännu mer negativt och nu är jag i en djup depression. Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Frågorna är många och svaren är få.

    Med detta vill jag visa att även fast ni adoptivföräldrar behandlar era barn med kärlek så kanske inte alla andra där ni bor gör det...

  • Fru U
    Äldre 31 Dec 13:07
    #4

    Hur gammal var du när du kom hit?

    Jag vill absolut inte förringa dina upplevelser, du har de du har och de har du absolut rätt till! men undersökningar har visat att ju yngre barnet är och ju färre trauma (dvs ju fler som tagit hand om barnet och sen övergivit det) ger fler problem för barnet.


    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • ruby84
    Äldre 31 Dec 13:07
    #5

    Jag är adopterad och glad för det!!!! Min bror och fler jag känner!!!

  • Queeni­e70
    Äldre 31 Dec 13:14
    #6
    +1

    Du får nog skilja på vad DU känner och upplever och vad ALLA ANDRA adopterade känner. Givetvis är det sämre förutsättningar och adopterade barns särskilda behov måste ju uppmärksammas och hanteras, men att påstå att det ÄR på ett visst sätt när man är adopterad är lite förmätet. DINA känslor och upplevelser är DINA och det kan ingen ta ifrån dig. Men att därifrån dra slutsatsen att det är likadant eller ens ungefär likadant för alla andra är fel.

    VAd tror du det skulle innebära i praktiken om man förbjud ¨sådana adoptioner tänker du? Har du nån tanke ¨på vad alternativet för de barn som skulle ha adopterats bort istället skulle bli?

  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 13:22
    #7
    Queenie70 skrev 2010-12-31 13:14:22 följande:
    Du får nog skilja på vad DU känner och upplever och vad ALLA ANDRA adopterade känner. Givetvis är det sämre förutsättningar och adopterade barns särskilda behov måste ju uppmärksammas och hanteras, men att påstå att det ÄR på ett visst sätt när man är adopterad är lite förmätet. DINA känslor och upplevelser är DINA och det kan ingen ta ifrån dig. Men att därifrån dra slutsatsen att det är likadant eller ens ungefär likadant för alla andra är fel.

    VAd tror du det skulle innebära i praktiken om man förbjud ¨sådana adoptioner tänker du? Har du nån tanke ¨på vad alternativet för de barn som skulle ha adopterats bort istället skulle bli?
    Saken är att jag haft kontakt med många andra adopterade från Afrika och Asien och nästan alla har haft liknande känslor, undersökningar visar ju en enorm depression och självhat hos de adopterade, det är inte på grund av föräldrarna utan för att det är otroligt jobbigt att veta att man var oönskad av sina egna föräldrar och att man aldrig heller accepteras som svensk fullt ut för man kan inte ändra sitt utseende. Jag kommer alltid se ut som en asiat och därmed kommer jag dömas att vara en asiat och kallas guling och risätare som jag kallats hela mitt liv.

    Sedan finns det säkert en del adopterade som aldrig haft något problem alls men det finns så många som har problem.
  • Äldre 31 Dec 13:25
    #8

    Min moster kom hit som 4åring o har alltså vissa minnen kvar från barnhemmet. Jag frågade henne om hon ville åka tillbaka till indien o få reda på mer från hennes förflutna. Hon svarade nej, mina föräldrar bor här. Jag är svensk.
    Inget trauma där inte,, trotts hennes höga ålder när hon kom hit. O alla barn som adopteras skulle nog leva ett liv i misär om dom inte fick komma till en annan familj.

  • Namast­e72
    Äldre 31 Dec 13:26
    #9

    TS: Får jag fråga hur du skulle vilja lösa problemet med att barn övergivs av sina föräldrar? Att föräldrarna dör och inga släktingar kan ta hand om barnet? Att barn förd utom äktenskapet

    HUR, exakt HUR, ska dessa barn tas omhand, ges kärlek, mat, mediciner, operationer osv?


    { Mamma till världens finaste dotter }
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 13:34
    #10
    GrodanHopp skrev 2010-12-31 13:25:39 följande:
    Min moster kom hit som 4åring o har alltså vissa minnen kvar från barnhemmet. Jag frågade henne om hon ville åka tillbaka till indien o få reda på mer från hennes förflutna. Hon svarade nej, mina föräldrar bor här. Jag är svensk.
    Inget trauma där inte,, trotts hennes höga ålder när hon kom hit. O alla barn som adopteras skulle nog leva ett liv i misär om dom inte fick komma till en annan familj.
    Alla har säkert inte behandlats med hat här i Sverige. Jag har aldrig tillåtits få känna mig svensk eftersom de övriga barnen kallade mig guling, ching chong varje dag, jag påmindes hela tiden om att jag var annorlunda och det sätter sina spår.

    Så idag känner jag mig inte hemma någonstans, i Sverige ses jag som en guling och i Korea ses jag inte som en korean då jag inte kan koreanska och den koreanska kulturen...så är det helt enkelt.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.