Avskyr sociala spel!

Kan bara säga Amen till TS.
Sällan har så mycket vishet förekommit i en trådstart.

Det är så tragiskt att vi männsikor luras in i detta. Att klättra i en gigantisk hierarkistege.
Det är trots allt våra egna liv vi slösar bort.

Tack så mycket! Jag var tvungen att skriva av mig lite. Det mest intressanta av allt är att bäst på att prestera blir vi människor när vi inte sätter så mycket press på oss för att kunna älska oss själva. När vi gör något för att det är kul och inte för att vi ska kunna älska oss själva, så slipper vi baksidan som blir som en stor klump som bromsar oss - vår självkänsla. Ja det är tufft att leva och iom att vi styrs så mycket av vårt omedvetna och detta är tidslöst, så är det ännu mer viktigt att lära känna sig själv så att man har ett hum om hur man påverkar sina efterlevande. Men men... man är ju knappast gud och alla har ju brister. Puh! 

Jag måste erkänna att jag itne förstår vad du menar.

Självklart är det viktigt att folk gör det de vill med sitt liv men jag får inte ihop det med akademiska studier eller prat om pengar?

De var exempel på sociala "regler".

Jättebra trådstart! Men jag tycker faktiskt inte man ska vara svag som förälder. Det är skitjobbigt för barn att se föräldrars svagheter. Jag tycker man ska vara stark och perfekt så barnet känner att det är byggt av rejält virke och bra gener, annars kommer barnet bli en sån där ursäktande sjukskriven som vuxen.-

Jag bara älskar sociala spel. Koder, "vett och etikett" och annat sånt tycker jag är jätte intressant.
Kanske är en motreaktion på min mor som också avskyr dem som pesten???

Faktum är att det är precis tvärtom. Genom att tillåta sig själv att ha svagheter och vara snäll mot sig själv, så straffar man sig inte så hårt ifall man gör fel. Man litar då lättare på sig själv, vilket gör att man lättare kan behålla lugnet i konflikter. Och även om man skulle ha fel i konflikten, så fortsätter man vara "stark" eftersom man inte sågar sig själv. Så genom att tillåta sig själv att vara svag - så blir man alltså stark. Fast jag ogillar egentligen orden stark och svag eftersom orden i sig klassar in människor. En människa som tar hand om sig själv sämre och en människa som tar hand om sig själv bättre, är nog en mer mänsklig och kärleksfull beskrivning som underlättar för att man ska lyckas med allt det andra.

Om din mamma avskydde sociala spel, så kan det kanske ha att göra med att hon hade svårt för att värja sig emot dem och fortsätta tycka om sig själv även om hon kände att hon inte platsade någonstans- I SÅ FALL så förstår jag att du tog avstånd från den åsikten, eftersom känslan hon projiserade på dig i allra högsta grad var adekvat för just henne men där du kanske bara såg hennes "känslighet" för det - och eftersom hon inte visade dig något alternativ som var mer hälsosamt så kan jag tänka mig att du istället valde att idealisera spelet. Eller så var hon trygg och lärde dig ta hand om dig själv såpass att du inte känt av bieffekterna av de sociala spelen. Det finns människor som inte ser mobboffer, som inte ser hur ironi och sarkasm kan skada andra människor och det finns människor som inte ser när människor utnyttjar mer subtila sätt att sätta sig på andra. Jag säger inte att du inte är sådan - men som jag ser det så behöver man antingen vara en människa som har lätt för att idealisera människor och älskar dem för det (iom sina egna bristbehov) - eller så ser man helt enkelt inte avigsidorna fullt ut. Men jag kan ha fel.

Och det gör du, likt alla andra, sannolikt fortfarande både medvetet och omedvetet. Det är helt enkelt omöjligt att känna samhörighet med alla människor på alla plan. Det är så vår hjärna fungerar, vi kategoriserar för att förstå att sätta sådant vi upplever i ett sammanhang.

Jag håller med om att det inte alltid är ok att prata om pengar, att till exempel diskutera vad man har i lön med sina kollegor, om man gör det får man vara beredd på att det kan sticka i ögonen på de som inte tjänar lika bra men kanske borde. Bryr man sig inte om det, så fine, men sociala spel handlar ju till mångt och mycket om att hålla sig på god fot med de man har omkring sig, så jag tycker att det är en rimlig oskriven regel.

Det är inte heller ok (enligt mig) att dela med sig för mycket av sig själv hela tiden till alla andra, till nära vänner ja, men jag har åtminstone inte någon lust att lyssna på detaljer från någons, jag inte känner allt för väl, sexliv.
Visst kan det vara bra att vara akademiker, det kan ju helt klart ge en fler möjligheter och fördelar på arbetsmarknaden, men ett måste? Säger vem?
Och vem har påstått att man måste ha haft minst en långresa, bara köpa speciella märken och inte får vara spontan? Kanske någon väldigt ung eller någon som har dåligt självförtroende? Personligen är det inga kriterier jag dömer människor utifrån.  

Nu vet jag förvisso inte vad du specifikt menar med sociala regler, för mig personligen handlar det till exempel om att man hälsar tillbaka när någon säger ’Hej!’ Man tränger sig inte före i kön osv. Sådana oskrivna regler tycker jag dessutom är ganska viktiga för att kunna ha ett fungerande samhälle, de finns till för allas trivsel. Jag tror inte alls att man är mindre sig själv för att man följer dem, eller blir lyckligare för att man strider mot dem.  

Resten av din trådstart känns lite svamlig, du får hemskt gärna utveckla den. Men det intrycket jag får av dig är att du skulle behöva jobba på att förbättra din självkänsla (och jag säger det med välvilja, inte förakt) alternativt byta umgängeskrets till en sådan som inte är så ytlig att det är viktigt med högskoleutbildning, dyra kläder och resor och med vilka du faktiskt kan dela med dig av hela dig själv.

Ingen fara på taket! Jag är fullt medveten om ungefär allt du skriver. Det handlar nog mer om en värderingsfråga om vad som är viktigt än om vad som är rätt och fel. Jag anser att det är roligare, känns tryggare och bättre om jag umgås med en människa som vågar vara spontan än med en människa som inte vågar visa sig själv över huvud taget. Och när jag skriver spontan, så menar jag människor som vågar gå utanför gränserna utan att reflektera över att de gör precis det. Jag tror jag skrev att man naturligtvis inte bör dela med sig av allt eftersom man bör skydda sig själv. Mina erfarenheter är att människor som inte vågar visa sig själva, är människor som är lika hårda mot andra som de är mot sig själva. Jag förstår att det i första hand handlar om rädsla för det okända och förmodligen förrakt.

Det jag inte gillar och som jag är trött på är när alla de där sociala reglerna styr vilka värderingar man har om andra människor och hindrar människor från att tycka om sig själva som de ÄR. Det är när de sociala reglerna säger att man inte kan älska sig själv om man inte presterar eller gör sig förtjänt av kärlek. Det kan låta självklart men tro mig! Det är det INTE!

Och självkänslan handlar om just det - att älska sig själv som man ÄR. En vis människa sa en gång till mig att man ska umgås med människor som man mår bra av att umgås med och människor som gör en sjuk ska man undvika. Man har förvisso makten över sig själv och vad man vill anse om sig själv, men ibland är det svårt att värja sig och då är det lättare att umgås men människor som är såpass hela i sig själva att de har förmågan att tillåta andra att vara sig själva fullt.

Jag håller med dig i mycket av det du skriver, TS, även om jag inte förstår allt. Själv är jag så hjärtinnerligt trött på allt skryt om pengar, status, upplevelser och prylar som finns i vissa kretsar. Alla de där lyckade fasaderna som måste visas upp. Människor som hellre skuldsätter sig eller jobbar halvt ihjäl sig för att de inte vågar erkänna att de inte har råd. Människor som helt och hållet definierar sig själva och varandra efter vad de äger eller vilken titel de har, inte efter hur de är som människor. Tröttsamt.