Lollan7 skrev 2011-02-17 07:04:01 följande:
Blir lite fundersam över din fråga TS...
VARFÖR grotta ner sig i andra människors olycka? och varför just rikta in sig på adoptivföräldrar/barn?
självklart finns det tillfällen både för biofamiljer och adoptivfamiljer när det inte funkar så bra, det är inget som är unikt för varken den ena eller andra. Bioföräldrar kanske drabbas av förlossningsdepression, adoptivföräldrar av sviktande anknytning.
Båda brukar vara övergående.
Adoptivbarn är alltid efterlängtade och väntade på, länge. Till skillnad (tyvärr) från en del biobarn, så är adoptivbarn "planerade" - processen ser ut sådan med all handläggning från berörda myndigheter både i Sverige och utlandet. Kanske gör det också att adoptivföräldrar är mer motiverade än bioföräldrar att möta problemen där de uppstår och lösa dem. Kanske är det också så att när man väl blivit familj, efter lång väntan och omständig process, är man förberedd på att det kan vara lite stormigt till att börja med - många har bra hjälp av sina kontaktnät och organisation så att anknytningen inte behöver bli så problematisk. Kanske väljer man att fokusera på det positiva - solskenet - som du kallar det, istället för att grotta ner sig i något som är övergående och går att komma igenom.
Kanske är det som är jobbigt i bioföräldrars ögon, inte riktigt lika jobbigt i en adoptivförälders ögon?
Olika perspektiv på livet och tillvaron du vet?
Kanske valde jag att ställa frågan för att jag på nära håll sett en vän adoptera 2 större barn (5 och 2) där jag har funderat på om föräldrarna verkligen tycker om dessa barn på allvar. de bara skäller på dem och är hårda och verkar väldigt fixerade vid att hålla på en massa rutiner och regler som inte ens jag fattar varför de har. och dessa barn är ju så pass stora att de har tydliga minnen av sitt tidigare liv och sina bioföräldrar och barnhemmet osv. de är ju inga bebisar direkt där omsorgsbeteendet kickar in direkt hos de vuxna. detta har fått mig att fundera på hur vanligt det egentligen är att man inte faller för sitt ad-barn när det väl kommer. man kanske helt enkelt inte kan få de där enorma himlastormande kärlekskänslorna som man trodde.
givetvis drabbar det ju dem som får bio-barn också men just i ad-fall så kanske det känns ännu mer komplicerat: man har valt att ta hit ett barn från andra sidan jordklotet genom en långdragen och dyr process. man har längtat i åratal, genomgått en massa utredningar osv och så kommer barnet till sist och man känner - ingenting. och tanken kanske finns att man ångrar sig och vill skicka tillbaka det. det är bara sådana saker jag själv hade varit orolig för att det skulle drabba mig, men sån är jag. lite nojig.
men känner mig säker på att ha läst den uppdelningen någonstans...
men känner mig säker på att ha läst den uppdelningen någonstans...
