Anonym (förtvivlad) skrev 2011-02-22 20:34:39 följande:
Jo, precis vad han ansökt om i sin stämning. Att rätten skall fatta ett interimistiskt beslut.
Men saken är ju så att han har ingen bostad. Bor hos kompisar. Ska dem ta min 1 åring och låta han bo hos sin far som endast träffat han under sina 3 första levnadsmånader och hoppa runt bland olika"vänner" och han har ju ingen barnomsorg?
Tanken gör mig illamående och fruktansvärt ont i magen.
Han vet ju inte ens hur man byter en blöja?
Jag förstår det. Usch lider så med dig... Jag kan tänka mig att de skulle kunna döma till (när hans praktiska situation ser ut som den gör) är en upptrappning av umgänget under en tid. Han och hans advokat kanske föreslår en upptrappningsmodell där barnet skall börja vara hos honom mer och mer. Enligt min mening är det ganska sannolikt att de kommer begära något i den stilen, för jag kan tänka mig att pappan och advokaten vill att han ska ha ett större umgänge med barnet inför huvudförhandlingen. O samtidigt vill de nog inte framstå som "giriga" och oansvariga inför rätten och begära att han skall ha honom helt när hans situation ser ut som den gör. (Såg nu att du skrev att han redan begärt tillfällig enskild vårdnad tills dom faller, undrar verkligen om de kommer köpa det med tanke på hur situationen ser ut för honom... Vad har han "mot" dig? Vad tror du han kan tänkas trycka på för att du ska framstå som mindre kapabel att ha barnet?)
Allt detta är förstås spekulationer från min sida. Säg till om du inte vill att jag ska spekulera.
En viktig sak som jag lärde mig under min tvist är att man måste gå emot det man KÄNNER är rätt ibland (även om man känner det hur starkt som helst) för att barnet i slutändan ska få det så bra som möjligt. Hade jag inte gått emot vissa av mina instinktiva känslor kring vad min son verkligen behövde så är jag övertygad om att jag hade förlorat honom helt. Man måste försöka tänka vad barnet tjänar på i det långa loppet. Jag menar att ett visst umgänge med pappan och full tillgång till dig kanske är ett bättre alternativ för din son än att du riskerar att förlora honom helt?
Du kanske kan föreslå (om han föreslår upptrappning) att du isåfall önskar, med tanke på hur lite han träffat och haft sonen, att familjerätten utreder om pappan ev. behöver stöd från socialen (föräldrakurs e.d) eftersom du känner en viss oro över hur barnets omsorg annars blir. (Mycket viktigt att poängtera att familjerätten är de som ska utreda det, så att du inte föreslår föräldrakurs själv - de gillar inte självutnämnda expert-mammor.)
Har du funderat något på vad du tror är pappans "positiva intention" med att inte ge upp vårdnaden utan begära den själv? Handlar det tror du om att han insett att han inte vill förlora sin son helt, men inte kan med att erkänna att han betett sig oansvarigt, eller är det hämnd eller vad tror du? Det är nog väldigt viktigt att du försöker sätta dig in i hans huvud så du vet var han "vill" med alltsammans.
Bara lite tankar.
stor kram till dig