• Anonym
    Äldre 5 Apr 15:37
    5542 visningar
    28 svar
    28
    5542

    Kan inte komma över tokig förlossning och orolig för framtida.

    Som rubriken lyder så kan jag inte komma över min förlossning och mår så overhört dåligt över det. Blev inte alls så som jag hade tänkt mig och nu i efterhand så har jag försökt få någon att prata med utan större resultat. Hoppas ni orkar läsa allt.

    Allt startade på onsdagen den 2:e februari, då slemproppen gick på kvällen. Inte haft några känningar innan överhuvud taget och efter att slemmisen gick så började värkarna sätta fart. Tog det lilla lugna och kollade på tv för att sedan gå och lägga mig. Har bara legat en liten stund när jag känner att ja behöver gå på toa och när jag sitter där i godan ro så går vattnet. Ringer in till förlossningen och de tycker att vi skall åka in, sagt och gjort.

    Kommer in på förlossningen och de konstaterar att det är vattnet som gått, som att jag inte redan fattat detta, och känner om jag öppnat mig något. Är öppen 1 cm och värkarna blir bara mer och mer intensiva samtidigt som de fortsätter att forsa ut vatten med jämna mellanrum. BM tycker att jag skall få stanna kvar och jag får ett rum samt en injektion morfin, sömntablett och en panodil, så jag kan vila, behöver vara utvilad nästa dag säger de. Hade inte så fruktansvärt ont av värkarna men man lyssnar ju på vad personalen säger så jag tog tabletterna och somnade. Min sambo åkte hem och skulle återkomma när de ringde honom eller annars nästkommande dag.

    Nästa dag (torsdag 3/2) vaknar jag på morgonen och känner mig fortfarande groggy efter tabletterna. Värkarna har försvunnit nästan helt och hållet, kommer någon enstaka då och då men inte speciellt ofta. Personalen kommer in efter att jag ringt och säger att de skall göra ny ctg-mätning där de visar att jag har lite samandragningar och "småvärkar" men inget mer än så. Får order om att jag skall upp och röra på mig och det är nu som det eviga vankandet fram och tillbaks börjar.

    Min sambo kommer tillbaks på förmiddagen och möter mig i korridoren på förlossningen där jag gått fram och tillbaks i flera timmar med korta avbrott för ctg-mätning. På eftermiddagen säger personalen att om det inte hänt något tills imorgon så kommer vi sätta igång dig och det är bara till att fortsätta att röra på dig.

    På fredag den 4/2 har det fortfarande inte hänt något och jag har knappt öppnat mig nått mer än den ynka centimeter som när jag kom in. Personalen säger att du kommer bli igångsatt idag och att efter frukosten så skall du få dropp med antibiotika och sedan värkstimulerande. Sagt och gjort, jag får mina dropp och förflyttas in i ett förlossningsrum. Varje gång de skall känna efter hur mycket öppen jag är så gör det jätteont och de har jättesvårt för att känna på mig för de tycker att det lutar så och det har jag fått höra sedan jag kom in. Ändå har jag haft flera olika barnmorskor och de har varit erfarna.

    Timmarna går och de vrider på med mer och mer värkstimulerande och jag får mer och kraftigare värkar ju längre tiden går. De känner med jämna mellanrum men ja öppnar mig knappt någonting och de hjäper till att töja med fingrarna (gjorde helt sjukt ont). På eftermiddagen så är jag öppen 6 cm och har haft lustgasen ett bra tag då jag knappt hinner andas mellan värkarna, mer värkstimulerande kan jag inte få än det jag har och då har jag ändå så fått mycket mer än de flesta brukar få.

    Går ytterligare någon timma och de skall känna igen, då visar det sig att jag bara är öppen 5 cm, så jag har gått tillbaks istället. Läkaren kommer in och skall ta något prov på bebisen, som jag inte ens fatta vad det var för prov. Medans de tar provet så gör de helt galet ont för att de pressar in massa saker att ta provet med, har sjuka värkar och får ingen luft för att bebisen trycker så fruktansvärt upp mot lungorna. Visade sig att hon var ganska stor 4300 g och 55 cm, själv är jag ganska så liten. Medans jag ligger där och har asont och inte får någon luft så får jag panik och börjar storböla. Då tycker personalen att jag skall ha ryggbedövning, sagt och gjort. Får ryggbedövningen trots att jag inte ens ville ha någon sådan, men i allt kaoset så får jag inte fram min vilja och ger lite halvt upp.

    Efter bedövningen, som de hade svårt att sätta pga att jag inte kunde kuta så mycket med ryggen för att magen var så stor, så går det några timmar till och de konstaterar att jag fortfarande bara är öppen 5 cm. Då tycker läkaren att de får bli akut snitt istället, för så här händer det ingenting. Jag blir jätteledsen och får en ny dos bedövning så jag tappar känseln totalt inför snittet.

    Rullas in i operationsrummet och de sätter fart, tar några minuter så är min lilla prinsessa ute och jag får se henne och hålla lite snabbt innan de går iväg med henne. Visade sig när de plockade ut henne att hon låg med ansiktet åt fel håll (uppåt mot taket) och att hon inte hade trängt ned ordentligt.

    Fick ligga på intensiven några timmar efteråt och sedan fick vi komma upp till BB avdelningen, där vi fick vara några dagar.

    Detta var mitt första barn och nu undrar jag lite om det är någon som varit med om liknande senario och sedan kunnat få en vanlig vaginal förlossning med andra barnet? Är så himla orolig att behöva snittas igen och hoppas verkligen inte att jag behöver det.

    Hade ni problem med ryggen efter ryggbedövningen och hur länge i så fall? Har fått jätteproblem med värk och hugg i ryggen där bedövningen sattes och de började för ca två veckor sedan och blir bara värre känns det som. Borde jag söka för det?

    Tacksam för alla svar

  • Svar på tråden Kan inte komma över tokig förlossning och orolig för framtida.
  • Äldre 5 Apr 16:44
    #11

    Men! Fy va hemskt att dom inte brytt sig när du mått dåligt!!
    Hoppas du kan få hjälp av BVC då istället. :)

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 5 Apr 16:46
    #12
    Angelica8912 skrev 2011-04-05 16:44:02 följande:
    Men! Fy va hemskt att dom inte brytt sig när du mått dåligt!!
    Hoppas du kan få hjälp av BVC då istället. :)
    Ja, det känns verkligen jättejobbigt. Vissa borde inte få jobba inom vården.
    Men nu sätter jag mitt hopp till BVC :)
  • Äldre 5 Apr 16:53
    #13

    Ja usch jag förstår att du mår dåligt!
    Jag mår inte heller bra efter förlossningen, så jag förstår dig!
    Man hade inte förväntat sig de som hände ALLS.

  • Äldre 5 Apr 22:45
    #14

    Förjävligt rent ut sagt att du har försökt två gånger att prata av dig, och där bm har haft chansen att hjälpa dig, men skitigt i det! Som sagts ovan, vissa ska inte jobba innom vården!!!!

    Jag är uska och pluggar till ssk, och vet verkligen hur viktigt det är med bemötande och samtal!

    Och har själv egna erfarenheter där bemötandet har spelat otroligt stor roll, från ett sånt enkel sak som ett cellprov, där det var en av dem mest jobbigaste upplevelserna innom gynekologi, till ett missfall med gynundersökning  och massa blod i gynstolen och gråt så var missfallet den vårdkontakten som var en av mina bästa vårdupplevelser, bara pga att gynekologen och syrrorna där var underbara, medans på cellprovningen så var bm rena skämtet och jag grät i floder! (har vestibulit så jag hatar verkligen gynstolen)

    Hoppas BVC kan hjälpa dig!

  • Anonym
    Äldre 6 Apr 12:56
    #15

    Hej

    Jag läser många trådar om förlossningsrädsla då jag själv precis som du har fått det efter min förlossning i september. Men jag är livrädd för att behöva föda vaginalt igen. Min förlossning var störtsnabb, jag hann inte få någon smärtlindring alls mer än lustgas och huvudbarnmorskan (dom var 5 st inne nästan hela tiden som höll i mina armar och ben) upprepade hela tiden att jag inte "vågade" ta i ordentligt när jag hade värkar. Hade dessutom värkstorm (värkar utan paus) så jag kunde aldrig hämta andan. Jag gallskrek mig genom ett rent helvete och bad och bönade om att få kejsarsnitt och försökte förmedla att jag kände att bebisen åkte tillbaka varenda gång jag hade försökt krysta. Jag kände att jag föredrog att dö framför att ha så ont. Tillslut kom en läkare som klippte upp mig och drog ut bebisen med klocka. Allt som allt var jag bara inne på fl ca 2,5 timmar innan hon var född men jag upplevde det som ett år. Jag var öppen 7,5 cm när jag kom in. Min flicka var också stor 52 cm och 4140 gram och hon föddes i vidöppen pannbjudning (som din låg i) och det var därför som hon åkte tillbaka upp hela tiden. Jag fick en fullständig smärtchock och tyckte att deras bemötande var hemskt.

    Jag vill inte alls låta dum men när jag läser om de som är ledsna över att deras fl har slutat med snitt så blir jag själv ledsen. Jag gick sönder jättemycket pga att hon låg felvänd och var stor. Jag var tom avföringsinkontinent i 1 månad efter fl och kunde inte sitta normalt på 4 veckor. Jag grät konstant och gick miste om första tiden med mitt barn, jag trodde att jag var förstörd för livet och kände mig så hemskt besviken på att personalen inte tog hänsyn hur jag mådde under fl, eller till mitt fortsatta liv som kvinna utan bara uppepade att barnet mådde bra. Nu har jag blivit helt återställd tack gode gud, men det är ett mirakel.

    Försök tänka som så att du kanske klarade dig bättre iom att det slutade i snitt för din del. Vissa blir ju faktiskt aldrig återställda.

  • MAM88
    Äldre 6 Apr 16:39
    #16

    Anonym (ovan) ; du vill inte låta dum? Nej men ursäkta, det gör det!! Tråkigt att du har mått så fysiskt dåligt efter din förlossning. Men att påstå att de som mår dåligt över ett snitt är "dumma"?? "Klagar mycket"?!! Herre Gud! Du har INGEN aning om hur dåligt en person kan må efter ett akut snitt! Jag mådde allvarligt psykiskt dåligt och grät konstant. Så snälla du, ja du hade en dålig förlossning MEN klanka inte ner på andra! För vissa är faktiskt inte ett akut snitt en lätt utväg!!

    Och nej, jag kommer aldrig bli helt återställd , psykiskt efter mitt akuta snitt.

    Alla upplever smärta olika och att påstå att någon borde vara glad att det blev snitt.... Fy! Jag hade hellre inte kunna sitta ner ordentligt på 1månad än att må så dåligt som jag gör, 6månader efter förlossningen.

  • Anonym
    Äldre 6 Apr 19:32
    #17

    MAM88: oj vad orättvis du är, du har ju felciterat mig flera gånger i ditt inlägg! Jag har verkligen inte skrivit att de som mår dåligt över sitt snitt "klagar mycket" eller "är dumma"! Och jag har verkligen inte "påstått att snitt är en lätt uväg" för någon!!! Och när "klankade" jag ner på andra???? Och när har jag påstått att någon "borde vara glad över sitt snitt?"??!!!!!  Helt sjukt hur du kan tolka in vad du själv vill se i en text.

    Det enda jag ville säga till TS var att det kanske kan hjälpa henne att försöka se sitt snitt ur ett annat perspektiv. Inte ta ifrån henne att hon hade en traumatisk och jättehemsk förlossning, vilket hon absolut måste ha haft. Men tydligen har ni som fått akut snitt ensamrätt på att må psykiskt dåligt? MItt barn är 7 månader och jag mår också väldigt psykiskt dåligt (som jag skrev) fortfarande, precis som du. Och om jag då ska bete mig som du gör (nämligen att komma med personangrepp) så vill jag säga att du har INGEN aning om hur dåligt man kan må efter en dålig VAGINAL förlossning.

    Jag gör ingen skillnad på vaginal eller akut ksförlossning, eftesom vi alla har gått igenom ett värkarbete som kan vara mer eller mindre jobbigt (otroligt jobbigt för TS och mig tex). Det är bara utgången som skiljer sig åt.

  • Anonym
    Äldre 6 Apr 20:19
    #18

    Min förlossning var som din. Ingång satt på måndag morgon för inget hände lågpå förlossningen med värkar hela måndag-tisdag och på onsdagen komvärkarna hela tiden fick eda öppen 8 cm hela onsdagen.
    Hjärtljuden försvan blev akutsnitt onsdag natt. Visade sig att bebis fastnat i bäckenet för jag var för trång. Låg på "uppvak" i 4 timmar, fick varken se eller hålla henne på dessa 4 timmar.

  • Anonym (först­år)
    Äldre 6 Apr 20:26
    #19
    Anonym skrev 2011-04-06 19:32:11 följande:
    MAM88: oj vad orättvis du är, du har ju felciterat mig flera gånger i ditt inlägg! Jag har verkligen inte skrivit att de som mår dåligt över sitt snitt "klagar mycket" eller "är dumma"! Och jag har verkligen inte "påstått att snitt är en lätt uväg" för någon!!! Och när "klankade" jag ner på andra???? Och när har jag påstått att någon "borde vara glad över sitt snitt?"??!!!!!  Helt sjukt hur du kan tolka in vad du själv vill se i en text.

    Det enda jag ville säga till TS var att det kanske kan hjälpa henne att försöka se sitt snitt ur ett annat perspektiv. Inte ta ifrån henne att hon hade en traumatisk och jättehemsk förlossning, vilket hon absolut måste ha haft. Men tydligen har ni som fått akut snitt ensamrätt på att må psykiskt dåligt? MItt barn är 7 månader och jag mår också väldigt psykiskt dåligt (som jag skrev) fortfarande, precis som du. Och om jag då ska bete mig som du gör (nämligen att komma med personangrepp) så vill jag säga att du har INGEN aning om hur dåligt man kan må efter en dålig VAGINAL förlossning.

    Jag gör ingen skillnad på vaginal eller akut ksförlossning, eftesom vi alla har gått igenom ett värkarbete som kan vara mer eller mindre jobbigt (otroligt jobbigt för TS och mig tex). Det är bara utgången som skiljer sig åt.
    Jag förstår hur du menar. Jag hade en traumatisk förlossning som resulterade i en total sfinkterruptur. Alla tjatade om att barnet ju mådde bra och jag skulle vara glad som slapp snitt. Med de skadorna jag fick hade det varit bättre med snitt, trots att jag nu är helt återställd.

    Som jag läste ditt inlägg försökte du bara peppa att ett snitt inte alltid är värre än en vaginal förlossning.

    Ingen kan mäta en annan människas ångest och det finns förlossningar som är "bra" på pappret som är oerhört traumatiserande trots allt.
  • Anonym
    Äldre 7 Apr 08:00
    #20
    Anonym (förstår) skrev 2011-04-06 20:26:53 följande:
    Jag förstår hur du menar. Jag hade en traumatisk förlossning som resulterade i en total sfinkterruptur. Alla tjatade om att barnet ju mådde bra och jag skulle vara glad som slapp snitt. Med de skadorna jag fick hade det varit bättre med snitt, trots att jag nu är helt återställd.

    Som jag läste ditt inlägg försökte du bara peppa att ett snitt inte alltid är värre än en vaginal förlossning.

    Ingen kan mäta en annan människas ångest och det finns förlossningar som är "bra" på pappret som är oerhört traumatiserande trots allt.
    Tack, det var precis så jag menade.
  • Anonym (inte ensam)
    Äldre 8 Apr 16:55
    #21

    TS, det här skulle kunnat varit jag som skrivit!!! Det är nästan exakt samma scenario som för mig. Det enda som inte var lika är att mitt vatten inte gick innan jag kom till förlossningen. Jag fick åka in pga att jag haft värkarbete i flera dagar. Sedan är allt detsamma. Började skippa efter andan när jag läste.

    Jag känner liksom du en otrolig oro över en nästa förlossning. Vill inte heller få snitt igen, men är samtidigt förlossningsrädd.

  • Anonym (Känne­r samma)
    Äldre 11 Apr 11:55
    #22
    Anonym skrev 2011-04-06 12:56:05 följande:
    Hej

    Jag läser många trådar om förlossningsrädsla då jag själv precis som du har fått det efter min förlossning i september. Men jag är livrädd för att behöva föda vaginalt igen. Min förlossning var störtsnabb, jag hann inte få någon smärtlindring alls mer än lustgas och huvudbarnmorskan (dom var 5 st inne nästan hela tiden som höll i mina armar och ben) upprepade hela tiden att jag inte "vågade" ta i ordentligt när jag hade värkar. Hade dessutom värkstorm (värkar utan paus) så jag kunde aldrig hämta andan. Jag gallskrek mig genom ett rent helvete och bad och bönade om att få kejsarsnitt och försökte förmedla att jag kände att bebisen åkte tillbaka varenda gång jag hade försökt krysta. Jag kände att jag föredrog att dö framför att ha så ont. Tillslut kom en läkare som klippte upp mig och drog ut bebisen med klocka. Allt som allt var jag bara inne på fl ca 2,5 timmar innan hon var född men jag upplevde det som ett år. Jag var öppen 7,5 cm när jag kom in. Min flicka var också stor 52 cm och 4140 gram och hon föddes i vidöppen pannbjudning (som din låg i) och det var därför som hon åkte tillbaka upp hela tiden. Jag fick en fullständig smärtchock och tyckte att deras bemötande var hemskt.

    Jag vill inte alls låta dum men när jag läser om de som är ledsna över att deras fl har slutat med snitt så blir jag själv ledsen. Jag gick sönder jättemycket pga att hon låg felvänd och var stor. Jag var tom avföringsinkontinent i 1 månad efter fl och kunde inte sitta normalt på 4 veckor. Jag grät konstant och gick miste om första tiden med mitt barn, jag trodde att jag var förstörd för livet och kände mig så hemskt besviken på att personalen inte tog hänsyn hur jag mådde under fl, eller till mitt fortsatta liv som kvinna utan bara uppepade att barnet mådde bra. Nu har jag blivit helt återställd tack gode gud, men det är ett mirakel.

    Försök tänka som så att du kanske klarade dig bättre iom att det slutade i snitt för din del. Vissa blir ju faktiskt aldrig återställda.
    Jag håller med. Har också upplevt en förlossning i vidöppet som slutade vaginalt med sugklocka och mår fruktansvärt dåligt efter den upplevelsen. Har många gånger önskat att det hade slutat med snitt i stället - säger inte att det är bättre för alla men både fysiskt och psykiskt hade jag troligen mått bättre av det, särskilt psykiskt då avslutningen på förlossningen kändes som ett övergrepp.
  • Anonym
    Äldre 11 Apr 16:21
    #23

    (Känner samma) och (förstår): skönt att höra att man inte är ensam om att haft en helvetesförlossning som både orsakat grava psykiska men och dessutom skador på vår kropp som hade kunnat undvikas om inblandade bm hade fattat ett annat beslut. Övergrepp är rätta ordet.

    Glömde säga till (förstår) att jag hoppas att du har blivit återställd!

  • Anonym (först­år)
    Äldre 11 Apr 17:26
    #24
    Anonym skrev 2011-04-11 16:21:55 följande:
    (Känner samma) och (förstår): skönt att höra att man inte är ensam om att haft en helvetesförlossning som både orsakat grava psykiska men och dessutom skador på vår kropp som hade kunnat undvikas om inblandade bm hade fattat ett annat beslut. Övergrepp är rätta ordet.

    Glömde säga till (förstår) att jag hoppas att du har blivit återställd!
    Jodå, jag blev också helt återställd och rätt snabbt också. Men ångesten över vad som hänt satt i länge. :/
  • Anonym (Norr Tösen)
    Äldre 20 Apr 18:41
    #25

    Hej kära du!
    Det är precis som att det är jag som skrivit texten om förlossningen. Jag blev igångsatt, öppnade mig 4 cm, fick epidural fast jag inte ville, men dom sa att det kommer gå fortare då. Öppnade mig till 7, blev hård igen i kanterna och började gå tillbaka, då sa bm att nu blir det snitt och skrattade litegrann, hon tyckte det var bra att det blir bebis innan hon ska gå hem. Min gosse mådde bra hela tiden och jag hade krafter kvar, jag bara grät när dom tog beslutet men hon bad mig sluta svamla och sa efterhand när jag pratat med henne att hon tyckte min make såg så lättad ut när hon tagit beslutet om snitt.

    Ush jag får gåshud nu i efterhand. Min pojke vägde 4140 och var 54 lång, jag fick hålla han ett tag efter snittet.
    Jag är livrädd för framtida förlossningar.

    Till råga på allt så satte dom epiduralen fel vilket gjorde att en nerv skadades, nu kan jag inte sitta elelr ligga längre än 2 timmar max på höger sida sen har jag ingen känsel från höften ner till fotsulan.
    Det har snart gått 6 månader och jag mår fortfarande psykiskt dåligt, Klarar inte av närhet med maken då jag skuldbelägger mig själv rätt mycket, vet inte varför..
    Fysiskt har jag fortafarande ont i benet och har anmält detta.

    Hoppas du snart blir bra, önskar dig all lycka i framtiden.

    Tack för att du skrev det här inlägget, känns skönt att inte vara ensam.

  • Lady32
    Äldre 26 Apr 23:33
    #26

    Tänkte bara berätta lite om mina förlossningserfarenheter, hoppas det kan hjälpa någon..? Har haft lite olika erfarenheter.

    Min första förlossning startade med vattenavgång. Man såg att min pojke hade bajsat i fostervattnet, varpå jag blev igångsatt. För att göra en lång historia väldigt kort: jag hade värkar med 1 minuts mellanrum under 14 timmar (!!), medan jag öppnades väldigt långsamt. Mycket frustrerande och ansträngande. Det hela slutade dock med vaginal förlossning (med hjälp av lustgas och epidural - tack och lov för epiduralen!). Sett i retroperspektiv kan jag säga att det gjorde ont som f*n, men smärtan liknar ingen "vanlig" smärta tycker jag, eftersom smärta normalt sett förknippas med något "dåligt", att man skadat sig på något sätt. Här resulterar ju smärtan i en otrolig gåva på slutet, och på något sätt kändes den (smärtan..) så naturlig att man liksom står ut pga. det. Att det SKA kännas så. På det hela taget tycker jag att det var en bra förlossning, eftersom allt slutade väl, min pojke kom ut hel och frisk, och är världens finaste. Efteråt syddes jag en hel del, (fick höra senare att jag haft en "sy-galen" barnmorska, som sytt mer än nödvändigt, vilket var tråkigt eftersom stygnen gjorde nästan lika ont som förlossningen.. (kunde inte sitta på flera veckor, hårda trådar stack ut och rörde vid trosorna osv..AJ! Fick till slut åka till gyn och ta bort stygnen, vilket gjorde helt sjukt ont.) Men men.. Bara att gilla läget..

    Förlossning nr 2: började med vattenavgång och täta värkar. Åkte till BB, där värkarna snabbt blev tätare och kraftigare. Var öppen någon cm har jag för mig, men av någon anledning (fick aldrig reda på vad som hände egentligen??) så startade mina krystvärkar alldeles för tidigt, långt innan jag var tillräckligt öppen för att få ut min flicka. MB sa till mig, med ganska brysk röst (en ung, nyexaminerad tjej) att "hålla tillbaka krystvärkarna", vilket bara kan betyda EN sak: hon har aldrig haft några! Hålla TILLBAKA krystvärkar?!? Skulle vilja se den som kan göra det. Hur som helst så kämpade jag med just det, i säkert 1-1½ timme, och kan ärligt säga att det var det värsta jag någonsin gjort. Grät och försökte förmedla till MB att jag inte kunde hålla tillbaka värkarna, att jag kommer att skada bebisen, men hon var rätt hård mot mig, vilket för mig kändes som att hon inte förstod eller lyssnade. Jag kände mig överkörd. Till slut stod det klart att varken min flicka eller jag mådde bra eller orkade fortsätta. Det blev akut snitt. Jag blev först skiträdd, grät och trodde allt skulle gå åt pipan. Är otroligt rädd för sprutor, nålar, knivar - allt vasst.

    MEN: Jag måste verkligen ge en eloge till personalen. Från den sekund då beslutet togs om snitt, tog det bara någon minut innan jag var i op.rummet, man satte en bedövningsspruta i min rygg (mitt under en värk...jippie), och sedan någon minut till - sen var hon ute, min tös! Jag var helt utslagen, kunde inte hålla henne, men fick pussa och se henne en stund. Kan medge att det inte slutade som jag hoppats eller trott, men å andra sidan: allt gick bra, mitt barn kom ut, helt och friskt, och jag repade mig så småningom.

    Min utvärdering:
    Vaginalt: Det är en speciell känsla att föda vaginalt, det ger onekligen ett lite speciellt "band" till bebisen, som kanske inte skapas i precis samma utsträckning vid ett snitt. Men ont gör det.. Allt har ett pris, antar jag. Ja, man kan spricka, mer eller mindre, men man överlever. Jag sprack mycket, precis som jag var rädd att jag skulle göra, och syddes med alldeles för många stygn, som sedan plågade mig en tid. Men NU är jag okej igen, och så länge jag kan repa mig, känns det ändå okej.

    Snitt: När det blir akut känns det givetvis lite traumatiskt, och nästan som att man blir snuvad på en "riktig" förlossningen, MEN: rent smärtmässigt föredrar jag nog snittet, trots allt. Även om det gjorde ont som tusan en tid efteråt. (Fick gå och "bära" på magen flera veckor efteråt, alltså hålla upp den med händerna när jag gick, då det kändes som en påse sten hängde från magen..) Likaså känns det riktigt skönt att veta att det FINNS metoder och kunniga människor till hands, om det behövs.

    Jag överväger just nu att skaffa mitt tredje barn, och medger att förlossningarna orsakar mig lite oro - hur kommer det att gå denna gången? Slutar allt väl..? Men på det stora taget, så litar jag ändå rätt mycket på min, barnets och personalens förmåga att hantera situationen, och för mig är det allra viktigast att barnet kommer ut och är friskt och helt. Allt annat kan man hantera sen, när det viktigaste är över.
     
    Smärta avtar, sår läker, minnen bleknar - men lyckan över ett barn består, för alltid!
    Var inte rädda för varken snitt eller vaginal förlossning, de har båda sina för och nackdelar, men vad som än händer kan vi hantera det, på bästa sätt, efter bästa förmåga. Vi är ju KVINNOR! Heja, heja!

    (Givetvis förstår och vet jag att det finns många kvinnor som haft det ännu värre än jag, och där det inte slutat väl, och för dessa kvinnor kan jag inte göra mer än att sända mina djupaste sympatier. Vad jag försöker åstadkomma med mitt inlägg, är att säga att även om det inte går som man tänkt, även om allt känns traumatiskt, att det går alldeles för fort, att man inte hinner med, inte lyckas göra sig hörd / förstådd, så ordnar det sig ändå, i slutänden. Bebben kommer ut, man läker och en vacker dag är det vardag och man upptäcker att man överväger att göra om allt igen...Helt galet!)

  • Anonym (först­år också)
    Äldre 9 May 18:10
    #27

    Hej TS!

    Jag undrar hur du mår nu? Även anonym Norr Tösen?

    Det finns andra här på forumet som har besvär efter ryggbedövning så sök på epidural och nervskada så hittar ni flera. Går att googla på epiduralskada så sittar ni fler som har fått skador.

    Uppsök sjukvården och få det inskrivet i journal.

    Hoppas ni hittar en lösning både TS och Norr Tösen

  • Äldre 29 Mar 22:23
    #28

    Hej! Nu är jag här igen, 1 år senare 2014-03-28. Hur mitt liv ser ut?.... Djävulens sjukdom... Små, små steg upp och brak ner... Vad har hänt sen sist då...? Jo, lägenhetsliggande från dec 2012 till juni 2013. Endast träning på gymet. Klarar inte ens av att gå och handla utan att sätta mig på golvet. Start med smärtmedicin mars 2013 efter att ha knaprat 10-12 Alvedon i fyra månader. Betalar familjestöd från kommunen i tre månader under våren så sonen får komma ut och gunga. Mitt sociala liv är expediterna på Hemköp, Apoteket och gympersonalen. Familjen i Göteborg går inte att besöka. Släktingarna i Värmland har fortfarande inte sett sonen. Möte med arbetsgivare och försäkringskassa i dec 2013 där vi bestämmer att sjukskrivning sker halvtid. Studier halvtid. Så glad för detta. Första badet med barnen i januari på simhall. Vid tredje studieresan domningar som slutar med tappad muskelstyrka i hela kroppen. Inlagd på ortopedin. Fjärde magnetröntgen gjord. Får höra att detta sitter i mitt huvud. Kan fortfarande inte avföra utan hjälp. Ej heller sitta. Gå. Stå. Längre perioder. Smärtan ökar. Jag klappar ihop. Inser att studierna ej kommer kunna genomföras klart. Ej heller aktiviteter med barnen. Tillbaka på noll trots att jag gjort allt rätt. Vad kan jag vara. För mamma åt mina barn? Ringer till psykiatrin. Blir inlagd fem veckor. Separation på gång.. Sambon orkar inte längre. Han har dubbeljobbat sen aug 2012. Först på sitt eget. Sedan handla. Laga mat. Få i mig mat. Peppa. Stötta. Städa. Diska. Ta hand om barnen. Där är jag nu. Om jag önskar min värste fiende en epiduralskada? Nej. Mitt liv har blivit ett helvete. Från aktiv idrottslärare till kryckor utan möjlighet att ta hand om mina barn!

Svar på tråden Kan inte komma över tokig förlossning och orolig för framtida.