• Anonym
    Äldre 22 Apr 09:48
    7687 visningar
    15 svar
    15
    7687

    Hur arbetar man egentligen med sig själv?

    Jag är så less.
    Livet gör liksom ont hela tiden.

    Okej, inte 24/7, men flera gånger i veckan i alla fall. Eller någon stund nästan dagligen.

    Jag går på antidepressiva, eftersom jag har ångest nästa hela tiden. Kanske borde jag höja dosen, men med det kommer ju också mera biverkningar.

    Somliga säger att antidepressiva inte gör en glad, utan de hjälper en att få "näsan ovanför ytan", sedan måste man jobba med sig själv.
    Men jag vet inte vad jag ska jobba med! Hur arbetar man egentligen med sig själv?
    Jag har en psykkontakt (hon är bara vårdare), men har haft psykologer och kuratorer att prata med tidigare. Det ger inte mycket. Snart nog sitter de och undrar vad de "egentligen kan hjälpa mig med". Och det vet inte jag.

    Jag har ett jättebra liv!
    *Två sambos som jag älskar och som älskar mig.
    *Vi bor på en jättemysig gård med fina grannar.
    *Jag har möjlighet att arbeta och syssla med det jag helst vill i världen.
    *Jag har jättefina vänner
    *och bra kontakt med min familj
    *Grannarna är trevliga
    *Vi har gulliga djur
    *och jag tycker om mig själv

    Men det gör ändå ont på ett sådant sätt att jag hela tiden återkommer till att det inte är värt det, att jag nog inte orkar leva om det ska vara såhär.
    Det är en konstant "snuttefilt" för mig att tänka på hur jag ska dö.
    Jag är inte ens deprimerad! Men det där bottenlösa hålet jag har i magen suger i sig allting och sänder ut det i rymden. Allting gör ont. Även det som är vackert.

  • Svar på tråden Hur arbetar man egentligen med sig själv?
  • Äldre 22 Apr 11:59
    #1

    Det låter inte kul. Men att ha en bra tillvaro kanske inte är detsamma som att må bra. Ett sätt att börja jobba med sig själv skulle kunna vara att se över sina tankemönster lite. Vad föregår ångesten? Vilka tankar har du precis innan du börjar må dåligt?

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 22 Apr 20:56
    #2
    Tillalamm skrev 2011-04-22 11:59:53 följande:
    Det låter inte kul. Men att ha en bra tillvaro kanske inte är detsamma som att må bra. Ett sätt att börja jobba med sig själv skulle kunna vara att se över sina tankemönster lite. Vad föregår ångesten? Vilka tankar har du precis innan du börjar må dåligt?
    Inga speciella tankar alls.
  • Äldre 23 Apr 09:38
    #3
    Anonym skrev 2011-04-22 20:56:53 följande:
    Inga speciella tankar alls.
    Säkert? Ångest brukar ju inte uppstå ur tomma intet, även om det känns så. Vad säger läkaren som skrev ut dina antidepressiva då?
  • hedman­pazio
    Äldre 23 Apr 12:05
    #4

    Ett väldigt fint inlägg TS. Fint på det sättet att det berör. Jag känner igen din beskrivning från flera personer med ångest och det handlar ofta om som du skriver att man inte riktigt förstår varför tomheten finns där och det blir väldigt frustrerande för en del att känna detta när de 'egentligen' lever ett bra liv i övrigt.

    Det är ett växande fenomen i samhället att så många känner tomhet och ångest trots att de har 'fungerande' liv. Kraven och behoven (och möjligheten till att tillfredställa dessa) har ökat enormt och personligen tror jag att det lätt lämnar hål i folk som idag försöker följa de normer och regler man ska leva efter med konsumtion, familj, socialt nätverk, mode osv men inte får möjlighet att känna efter själv om det passar en.

    Lite sidorspår, men vad jag försöker förklara och även arbetar med de ångestpatienter jag själv har, är beskrivet med ett ord: Insikt. Man måste låta personer förstå varför de känner som de gör och guida dem genom sin inre värld sicksackande mellan ångestflaggorna för att tillslut kunna se tillbaka på den resa man gjort och bilda sig en uppfattning om vad tomheten handlar om. Det är upp till din behandlare att guida dig genom att påvisa vilka dörrar som finns, men det är du som måste kliva igenom dem.

    Anledningen till att många missar ångestdrabbade människors lidande är just för att man inte lyssnar till den upplevelse som personen beskriver utan lyssnar efter symtom och kriterier för diagnos och sen insättande av 'rätt' medicin för den diagnosen, men inte för upplevelsen.

    Vad du kan göra är att fortsätta din inre resa. För att svara på din fråga, så låter det som du redan arbetar med dig själv genom att VILJA utforska ditt inre liv! Att arbeta med sig själv handlar om motivation till förändring. Många jag känner till vill ha en förändring, men är inte beredda på att göra det som krävs (ofta möta ångest istället för att undvika den). Dessa personer kan man säga är inte beredda att arbeta med sig själv.

    Ditt först steg är att förstå att ångest inte är något farligt, utan något livsviktigt för oss människor. Den talar om för oss att något är fel, eller hotande MEN det är den subjektiva TOLKNINGEN av situationen som avgör om det är fel eller hotande, inte alltid situationen i sig. Detta är en process att inse detta och sluta använda undvikande strategier för att fly ångesten och vilja 'bli av med den' istälet för att lyssna på den och se vad den har att säga. Jag hoppas du med din guide vem det nu än är, kan utforska ditt inre värderingslöst och orädd utforska vad just din ångest säger till dig, och vad du då gör. När du kan göra detta, är du beredd att gå över till mer 'verktygs' inriktade insatser.

    Lycka till!

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 23 Apr 18:19
    #5
    Tillalamm skrev 2011-04-23 09:38:38 följande:
    Säkert? Ångest brukar ju inte uppstå ur tomma intet, även om det känns så. Vad säger läkaren som skrev ut dina antidepressiva då?
    Ja, säkert.
    Det finns saker som kan trigga min ångest, men oftast uppstår den verkligen ur tomma intet.

    Läkarna har lite olika teorier. Någon trodde på någon form av bipolär sjukdom, den senaste trodde inte det. Generellt verkar de inte särskilt intresserade av att ha ett namn på det. De lyssnar på symptomen, skriver ut något och hoppas på att det fungerar. Gör det de är de nöjda.
  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 23 Apr 18:28
    #6
    hedmanpazio skrev 2011-04-23 12:05:43 följande:
    Ett väldigt fint inlägg TS. Fint på det sättet att det berör. Jag känner igen din beskrivning från flera personer med ångest och det handlar ofta om som du skriver att man inte riktigt förstår varför tomheten finns där och det blir väldigt frustrerande för en del att känna detta när de 'egentligen' lever ett bra liv i övrigt.

    Det är ett växande fenomen i samhället att så många känner tomhet och ångest trots att de har 'fungerande' liv. Kraven och behoven (och möjligheten till att tillfredställa dessa) har ökat enormt och personligen tror jag att det lätt lämnar hål i folk som idag försöker följa de normer och regler man ska leva efter med konsumtion, familj, socialt nätverk, mode osv men inte får möjlighet att känna efter själv om det passar en.

    Lite sidorspår, men vad jag försöker förklara och även arbetar med de ångestpatienter jag själv har, är beskrivet med ett ord: Insikt. Man måste låta personer förstå varför de känner som de gör och guida dem genom sin inre värld sicksackande mellan ångestflaggorna för att tillslut kunna se tillbaka på den resa man gjort och bilda sig en uppfattning om vad tomheten handlar om. Det är upp till din behandlare att guida dig genom att påvisa vilka dörrar som finns, men det är du som måste kliva igenom dem.

    Anledningen till att många missar ångestdrabbade människors lidande är just för att man inte lyssnar till den upplevelse som personen beskriver utan lyssnar efter symtom och kriterier för diagnos och sen insättande av 'rätt' medicin för den diagnosen, men inte för upplevelsen.

    Vad du kan göra är att fortsätta din inre resa. För att svara på din fråga, så låter det som du redan arbetar med dig själv genom att VILJA utforska ditt inre liv! Att arbeta med sig själv handlar om motivation till förändring. Många jag känner till vill ha en förändring, men är inte beredda på att göra det som krävs (ofta möta ångest istället för att undvika den). Dessa personer kan man säga är inte beredda att arbeta med sig själv.

    Ditt först steg är att förstå att ångest inte är något farligt, utan något livsviktigt för oss människor. Den talar om för oss att något är fel, eller hotande MEN det är den subjektiva TOLKNINGEN av situationen som avgör om det är fel eller hotande, inte alltid situationen i sig. Detta är en process att inse detta och sluta använda undvikande strategier för att fly ångesten och vilja 'bli av med den' istälet för att lyssna på den och se vad den har att säga. Jag hoppas du med din guide vem det nu än är, kan utforska ditt inre värderingslöst och orädd utforska vad just din ångest säger till dig, och vad du då gör. När du kan göra detta, är du beredd att gå över till mer 'verktygs' inriktade insatser.

    Lycka till!
    Jo, men vilka dörrar ska man kliva igenom om man inte ens ser dörrarna?
    För många verkar det så enkelt att de kan säga vad som ger dem ångest. Jag får ångest i mångt mycket flera lägen än sådant som verkligen triggar ångest hos mig (stress, måsten och osäkra relationer). Jag kan få ångest i alla lägen - och vara helt utan en annan dag i samma lägen.

    Jag är också väl medveten om att ångesten i sig inte är det minsta farlig i stunden (i längden är det naturligtvis inte bra). Visst kan jag möta min ångest, men livet är inte direkt uthärdligt med det konstanta gnagandet och oviljan som följer med den. Det är inte så att ångesten avtar för att jag bara låter den bero. Den säger nästan aldrig någonting annat än "uäääääh, isch".
  • hedman­pazio
    Äldre 24 Apr 10:00
    #7
    Anonym skrev 2011-04-23 18:28:41 följande:
    Jo, men vilka dörrar ska man kliva igenom om man inte ens ser dörrarna?
    För många verkar det så enkelt att de kan säga vad som ger dem ångest. Jag får ångest i mångt mycket flera lägen än sådant som verkligen triggar ångest hos mig (stress, måsten och osäkra relationer). Jag kan få ångest i alla lägen - och vara helt utan en annan dag i samma lägen.

    Jag är också väl medveten om att ångesten i sig inte är det minsta farlig i stunden (i längden är det naturligtvis inte bra). Visst kan jag möta min ångest, men livet är inte direkt uthärdligt med det konstanta gnagandet och oviljan som följer med den. Det är inte så att ångesten avtar för att jag bara låter den bero. Den säger nästan aldrig någonting annat än "uäääääh, isch".
    Det är din behandlare som ska visa dig dörrarna. Man kan inte förvänta sig att alla känner till orsaken till sin ångest. Då hade vi inte behövt psykologer idag. För de flesta blir det en enda känslovåg som slår över en och det är inte lätt att lägga märke till tankar och vara medveten om vilken situation man befinner sig i då och när man blickar tillbaka kan bara se det svarta molnet som vilar över minnet. Det är just detta jag menar att man behöver guidning i. Att klara av att exponera sig mot ångest ensam är inte ett lätt steg men gör man det systematiskt, dvs att först kartlägga de olika ångestsituationerna (vilket kan ta lång tid) och sedan utsätta sig för det i små doser först och öka försiktigt kan det bli bättre, men att göra detta ensam är inte lätt.

    Man kan alltid börja i den andra ändan. Hur hanterar du ångest idag när du får dem? Finns det några återkommande situationer där din ångest är återkommande? Det är grundläggande frågor man bör lägga mycket tid på vid utforskning. Hur hade du spontant svarat på dessa frågor?
  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 24 Apr 10:09
    #8
    hedmanpazio skrev 2011-04-24 10:00:28 följande:
    Det är din behandlare som ska visa dig dörrarna. Man kan inte förvänta sig att alla känner till orsaken till sin ångest. Då hade vi inte behövt psykologer idag. För de flesta blir det en enda känslovåg som slår över en och det är inte lätt att lägga märke till tankar och vara medveten om vilken situation man befinner sig i då och när man blickar tillbaka kan bara se det svarta molnet som vilar över minnet. Det är just detta jag menar att man behöver guidning i. Att klara av att exponera sig mot ångest ensam är inte ett lätt steg men gör man det systematiskt, dvs att först kartlägga de olika ångestsituationerna (vilket kan ta lång tid) och sedan utsätta sig för det i små doser först och öka försiktigt kan det bli bättre, men att göra detta ensam är inte lätt.

    Man kan alltid börja i den andra ändan. Hur hanterar du ångest idag när du får dem? Finns det några återkommande situationer där din ångest är återkommande? Det är grundläggande frågor man bör lägga mycket tid på vid utforskning. Hur hade du spontant svarat på dessa frågor?
    Det är flera stycken som har försökt nu, men ännu ingen som hittat några dörrar av vikt för mig.
    Det tar liksom inte emot någonstans riktigt.

    Jag gör i regel inte så mycket alls med min ångest, eftersom ingenting hjälper så bra. Det som emellanåt kan hjälpa litegrann (beroende på typen av ångest) är fysisk beröring (sambon får ställa upp), distraktion (film fungerar bäst), fysisk aktivitet (något fysiskt ansträngande eller att laga mat), tröstäta (hjälper bara med ångest på en viss nivå) och piller/alkohol (bara idé om ångesten är så pass vidrig att det inte är värre att vara lite väck).

    De återkommande situationerna är måsten, stress och relationer som inte fungerar som jag vill. (dessa undviker jag så gott det går). I övrigt är det när som helst och hur som helst.
  • hedman­pazio
    Äldre 24 Apr 17:21
    #9
    Anonym skrev 2011-04-24 10:09:53 följande:
    Det är flera stycken som har försökt nu, men ännu ingen som hittat några dörrar av vikt för mig.
    Det tar liksom inte emot någonstans riktigt.

    Jag gör i regel inte så mycket alls med min ångest, eftersom ingenting hjälper så bra. Det som emellanåt kan hjälpa litegrann (beroende på typen av ångest) är fysisk beröring (sambon får ställa upp), distraktion (film fungerar bäst), fysisk aktivitet (något fysiskt ansträngande eller att laga mat), tröstäta (hjälper bara med ångest på en viss nivå) och piller/alkohol (bara idé om ångesten är så pass vidrig att det inte är värre att vara lite väck).

    De återkommande situationerna är måsten, stress och relationer som inte fungerar som jag vill. (dessa undviker jag så gott det går). I övrigt är det när som helst och hur som helst.
    Låter som du gett upp? De situationer du beskriver är inte särskilt specificerade utan handlar om situationsområden mer övergripande alltså. Det är ju här man måste in och gräva gräva gräva. Ge exempel på när du fick ångest i en stress och relationssituation. Vem eller vilka var inblandade, handlade det om att befinna sig i situationen eller fanns det någon sorts kommunikation inblandad. Hur många var det? Vilket kön? Vart var det? vilken tid på dygnet? Vad hade du gjort precis innan du fick ångesten i just det exemplet osv osv osv osv osv osv. Mullvadsstrategi i samtalsteknik är ovärderlig men utan att vara dömande och endast genom att hålla sig till konkreta och specifika svar. Jag tycker inte du ska ge upp i att hitta en samtalskontakt som är erfaren i att utforska ångest.
  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 24 Apr 17:30
    #10
    hedmanpazio skrev 2011-04-24 17:21:12 följande:
    Låter som du gett upp? De situationer du beskriver är inte särskilt specificerade utan handlar om situationsområden mer övergripande alltså. Det är ju här man måste in och gräva gräva gräva. Ge exempel på när du fick ångest i en stress och relationssituation. Vem eller vilka var inblandade, handlade det om att befinna sig i situationen eller fanns det någon sorts kommunikation inblandad. Hur många var det? Vilket kön? Vart var det? vilken tid på dygnet? Vad hade du gjort precis innan du fick ångesten i just det exemplet osv osv osv osv osv osv. Mullvadsstrategi i samtalsteknik är ovärderlig men utan att vara dömande och endast genom att hålla sig till konkreta och specifika svar. Jag tycker inte du ska ge upp i att hitta en samtalskontakt som är erfaren i att utforska ångest.
    Ja, det är lätt att ge upp när ingen "hittar någonting".

    Ett exempel på när jag fått ångest i en stressituation är när jag bestämt mig för att arrangera fest och allting ska ordnas inför det. I just det fallet var mina sambos inblandade direkt och indirekt alla som skulle komma. Jag vill så gärna att det ska bli bra, så alla blir nöjda, glada och har det trevligt.

    Men oftast har jag ångest av ingen anledning alls. Jag bara vaknar med skiten.
  • Fjäril­en235
    Äldre 24 Apr 20:15
    #11
    TS du är inte ensam om allt gör ont trots att masn har ett bra liv.

    Jag har underbara vänner
    Är på en verksamhet för människor med fysiska & psykiska sjukdomar.
    Min högsta önskan är att min familj ( min mamma & mina sdyskon) ska ACCEPTERA att jag har FAS & kronnisk foglossning.
    Har en underbar son
  • Äldre 6 Nov 17:37
    #12

    Jag har liknande men jag kämpar med .Läs Bibel umgås med troende folk de kommer hjälpa dig med det


    Hej
  • Äldre 28 Dec 01:56
    #13

    Hur jobbar man med sig själv när man är sin egen fiende och upplever man bara gör andra illa och är ond .Borderline och psykoterapi är det ens möjligt är det överhuvudtaget lämpligt att googla alla bokstavskombinationer till slut tror man väl man har dom alla .Kan man hitta på schizofreni för att skydda sig mot sorg och gå ur schizofreni i 2 år som jag gjorde för att sen krascha när känslorna närmade sig .

  • Äldre 28 Dec 02:07
    #14

    Hur jobbar man med sig själv när man är sin egen största fiende upplever att man göra alla illa och anser sig ond är klassad paranoid schizofreniker kan man utveckla el hitta på schizofreni för att skydda sig mot sorg och gå ur schizofreni i 2 år som jag gjorde för att sen återgå till schizofreni när känslorna närmade sig kan man paralysera sina ben så det är svårt att gå . Hjärn halvorna har slutat prata med varann .

  • Anonym (Känne­r igen)
    Äldre 30 Dec 08:29
    #15
    Anonym skrev 2011-04-24 17:30:23 följande:

    Ja, det är lätt att ge upp när ingen "hittar någonting".

    Ett exempel på när jag fått ångest i en stressituation är när jag bestämt mig för att arrangera fest och allting ska ordnas inför det. I just det fallet var mina sambos inblandade direkt och indirekt alla som skulle komma. Jag vill så gärna att det ska bli bra, så alla blir nöjda, glada och har det trevligt.

    Men oftast har jag ångest av ingen anledning alls. Jag bara vaknar med skiten.


    Jag känner igen mig i dig.

    Situationen med festen tillexempel. Men jag lärde mig att tänka om för ett tag sedan runt vissa saker. Till exempel så är en fest något som är roligt!! Då får man ännu mer ångest för att man har ångest. Men jag lärde mig att jag blandade ofta ihop ångest med förväntan. Så jag började tänka ?nej jag har inte ångest nu, jag är förväntansfull?, för det är ju en positiv lite pirrig känsla.

    Sedan den där tomma äckliga ångesten man kan vakna med på morgonen, ja det är en annan sak. Jag vet inte hur jag gör, men jag har börjat acceptera och tänka att det är ok.... det gör inget om det är en lite sämre dag. Och då släpper det lite faktiskt. Ljus och mörker gör att vi får en balans i livet. Och ingen går fri från smärta. Den här hetsiga jakten på ?lycka? tror jag bara leder till att fler är olyckliga. Förut var det ok även om det va lite eländigt. Nu är det inte det. Nu ska allt sånt ?botas? på en gång!!

    Kram tills dig.
Svar på tråden Hur arbetar man egentligen med sig själv?